Sigge Krantz, tillsammans med de gamla medlemmarna Jakob Sjöholm, Reine Fiske och Thomas Mera Gartz bjöd på en musikresa som gick tillbaka till 60-talet. 1969 blev bandet Träd, Gräs och Stenar till. Det märks att man ville få publiken delaktig då som nu. Bandet gick i Pärson Sounds fotspår. Tungt trumspel som dunkade genom låtarna. Det är mycket tryck i spelningen.
Bandet inledde den första avdelningen som ett smygande åskväder. Sakta stegrades tonerna för att explodera. Storskogen var på gång. Här fick skogsljuden styrka och var rentav på marsch mot skogskövlingen.
Kanske uttrycket ”Gammal är äldst” kan komma till användning igen. Nog visade bandet var skåpet kan stå.
Rå ,raspig svettig melodisk kraftrock. Trummornas shamandunk visade vägen. Nog blev jag svettig av hänförelse.
Efter pausen ändrade sig spelningen något. Thomas Tidholm på flöjt och sopransax. Han sjöng sina egna underfundiga låtar. Texter som hade budskap. Låtar som ”Två blodröda segel” gav hopp inför framtiden.
Man kan dö av vilken fånig anledning som helst sa Tidholm.
Jag kommer osökt ihåg några rader av Goethe ”Lev livet mens du kan, för du är längre död än levande”.
Hela konserten var en kraftfull och tung uppvisning. Den första avdelningen manar till uppföljning i större skala. Ett band som man måste ha lyssnat på. Skaffa fram deras musik och lira hemma. Då kanske storskogen klarar sig.
Orionteatern fick beröm av Thomas Mera Gartz för sitt fina ljud.
Ingen rundgång där inte.
En härlig lokal för musik.