Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Hollywood

Tobias Jesso Jr: ”Jag tror inte att jag är typen som kommer att imponera på folk”

by

jessojr

2012 stod Jesso inför ett vägval. Som basist, bland annat åt popsångerskan Melissa Cavatti och som medlem i den The Killers-influerade gruppen The Sessions, hade han kämpat sig fram som musiker i Los Angeles med måttlig framgång. Hans visum var på väg att gå ut och han letade efter en anledning att stanna. Istället blev han påkörd av en bil när han var ute och cyklade. Dagen därpå fick han reda på att hans mamma diagnosticerats med cancer. Bruten, men inte slagen återvände han hem till Vancouver för att ta ett jobb på en flyttfirma, samtidigt som han på sin systers piano skrev de låtar som utgör hans debutalbum Goon som släpps senare i mars.

Hur kände du när du flyttade hem till Vancouver igen?

– Det kändes som att jag hade studsat runt en del, jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville bara ha lite trygghet i mitt liv. Jag återvände till Vancouver och tänkte att jag behövde ett jobb jag skulle kunna ha en lång tid framöver. Så jag tog ett jobb på min kompis flyttfirma. Musik tänkte jag bara ha som en hobby, något jag skulle kunna lära mina framtida barn.

Varför flyttade du till Los Angeles från första början?

– Jag blev erbjuden att kompa en popartist, så jag tackade ja och de flyttade ner mig till Los Angeles, sedan blev det bara att jag stannade kvar när jobbet var klart.

Bor du fortfarande kvar i Vancouver?

– Jag flyttade precis till Los Angeles igen!

I Hollywood sjunger du om en person som först försöker lyckas, men i slutändan tror att han ska dö i Hollywood. Handlar den om dina egna erfarenheter av Los Angeles?

– Yeah, jag menar, det var delvis så jag kände. Hollywood är en konstig plats. Många hopp och drömmar kommer dit, många av dem klarar sig inte ut. Så jag var rädd att det kanske skulle vara jag.

Brukar dina låtar vara självbiografiska?

– Jag skriver om personliga saker. Vet inte om jag medvetet försöker skriva självbiografiskt, vissa låtar har jag ju bara hittat på. True Love handlar om en man och en kvinna. Vilka är de? Där berättar jag bara en historia. Men för det mesta när du skriver texter, så är det lättast att skriva om dig själv.

När började du skriva din egen musik?

– I high school. Jag köpte en gitarr från en av mina lärare. Och jag hade spelat saxofon när jag var yngre. Men jag köpte en gitarr och började skriva egna låtar när jag var tolv.

Kan du berätta om dina tidigare musikaliska projekt? Var det svårt att skriva så direkta låtar för det här albumet?

– Jag har bara spelat i band eftersom jag inte velat sjunga. Från folk-inspirerade till pop-inspirerade band. När jag sedan bestämde mig för att göra allt själv med ett piano var allt nytt. Det var nytt att sjunga, nytt att spela piano, och nytt att skriva alla texter. Allt som hände var nytt för mig, men det var riktigt uppfriskande. Jag kunde göra exakt vad jag ville!

Vad uppmuntrade dig till att bli sångare?

– Haha, jag är ingen sångare. Kanske är jag låtskrivare, sedan är jag miljoner andra saker innan jag är en sångare. Det var bara något jag gjorde. Jag trodde inte att så många skulle höra det. Kanske mina vänner, kanske skulle jag kunna visa min framtida familj att jag laddat upp en låt på YouTube. Något i den stilen. Det här var jag inte beredd på. Så jag störde mig inte på att det var min röst. När jag tänker på min röst i musikindustrin stör det mig, eftersom jag inte är en bra sångare, men när jag bara sjunger för min egen skull gör det ingen skillnad. Då är det bara min röst.

Just a Dream var den första låten du skrev när du kom tillbaka till Vancouver, eller hur? Hur kom den låten till? Försökte du medvetet skriva en låt eller kom den bara av sig själv?

– Det stämmer. Jag vaknade upp från en dröm där jag hade en fru och en 1 dag gammal bebis. Och apokalypsen var på väg. Jag åkte till jobbet den dagen och berättade för min kompis som ägde flyttfirman om drömmen. Hela idéen fascinerade mig. Var det min framtida fru jag hade sett? Jag kände inte igen henne. Jag försökte gå igenom drömmen i mitt huvud. Vad hette bebisen? Jag minns inte. Det kändes så levande, men vad hette bebisen? Och vad sade jag till den? När jag tänkte ”vad sade jag till bebisen i drömmen?”, började jag tänka ”vad skulle jag säga till min unge om jag faktiskt hade en?”. Hur säger du till en 1 dag gammal bebis att den ska dö? När jag skrev låten hade jag refrängen och melodin, och började bara sjunga ”yesterday I had a baby / now she’s one day old and she looks just like her old lady”.

Låten har en 70-tals-/singer-songwriterkänsla. Satte den tonen för de efterföljande låtarna?

– Jag lyssnade inte på 70-talsmusik, kanske gillade jag bara ackorden eftersom det var vad som kom naturligt när jag lärde mig spela piano. Jag kände till Randy Newman, men de andra jag jämförts med visste jag inte vilka de var. 70-talet var inget jag strävade efter. Jag ville bara skriva en låt och det var vad som kom ut. När jag väl började lyssna på 70-talsmusik så föll de andra låtarna in i det, men då hade jag redan skrivit en del. Mycket av albumet hade jag skrivit innan jag ens kom att tänka på att stilen var lite 70-tal.

Hade du några särskilda influenser i åtanke när du skrev albumet?

– Självklart visste jag att det skulle vara lite Randy Newman över det, eftersom det bara var jag och ett piano. Medan jag skrev demos skickade JR musik. Han skickade Todd Rundgren, Biff Rose, och massa sådant.

Hur kom du i kontakt med JR White? Var du själv ett fan av Girls?

– Jag skickade ett e-mail. Girls hade precis splittrats och jag skrev något i stil med ”det kommer att ordna sig, kompis”. Han svarade och bad mig ringa honom, vilket jag gjorde, och det var nog det bästa som någonsin hänt mig.

Utöver White har även Patrick Carney, från The Black Keys, och Ariel Rechtshaid, som är känd för sitt arbete med artister som Sky Ferreira och Blood Orange, varit med och producerat skivan. Hur var det att jobba med olika producenter?

– Det var otroligt! Jag älskar producenter eftersom de har ett så annorlunda synsätt på allt. Det var fantastiskt att hoppa runt, de var alla så olika. Var och en var bra på sitt eget sätt. Och det är skumt, producenter har någonting gemensamt. Jag kan inte sätta fingret på vad, det har jag inte lyckats klura ut än, men något är det. Jag har börjat tänka ”den där snubben är säkert producent”, så säger de ”hey, jag är producent”. Det är något med dem. De har en annorlunda personlighet än låtskrivare. Låtskrivare är ofta korta. Jag är två meter så jag kanske egentligen inte är en artist. Man ska inte hårdra, men det är roligt att så många stora låtskrivare är så små människor!

Kan du ge något exempel på vad de olika producenterna bidrog med?

– JR var mitt musikaliska uppvaknande. Jag har själv inga galna influenser, känner inte till massa band, och är ingen samlare som gräver efter sällsynta skivor. Jag har inte lyssnat på bra musik sedan jag var liten. Allt det är hans förtjänst. Jisses, vad han blev paff när jag inte kände till Biff Rose! Han lärde mig allt om vilken musik jag borde lyssna på. Pat Carney lärde mig det mesta om musikbranschen, han är otroligt smart och kan en massa, så han kunde jag alltid fråga om råd. Ariel visade hur professionell en kan vara. Det måste ha tagit två timmar att spela in Without You.

Albumet gästas även av Danielle Haim.

– Hon är min Honey Boo Boo. Jag älskar henne.

Hur fick du henne att vara med på albumet?

– Jag frågade inte ens, det bara blev så. Men jag är glad att hon är med. Hon är ihop med Ariel. Jag älskar alla Haim-tjejerna. De är som familj för mig nu!

Hur skulle du beskriva dina spelningar? Jag upplever många av dina låtar som intima, hur gör du för att det ska bli en mer kollektiv upplevelse live?

– Vet inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag ser inte mig själv som en performer. Men det är väl upp till folk om de vill komma på mina spelningar. Jag tror inte att jag är typen som kommer att imponera på folk med mina uppträdanden. Men gillar du mina demos är chansen stor att du också kommer gilla mina liveframträdanden, för jag kommer mer eller mindre återskapa mina demos.

True Love var med på vår lista över förra årets bästa låtar. Kan du berätta något kring hur den låten skrevs?

– Det är en av de enda låtarna jag försökt skriva om någon annan än mig själv. Jag ville skriva om ett förhållande. Vad finns det att säga mer… jag kan berätta en anekdot om hur jag skrev Hollywood istället.

Please do!

– Hollywood skrevs som ett soundtrack till en Scarlett Johansson-musikvideo. Jag spelade till den, så demon är exakt lika lång som Falling Down; Tom Waits-låten hon gör en cover på. Och hon har en musikvideo till den. Om du spelar demoversionen av Hollywood över den så märker du hur allt faller på plats.

Die Hard 5 är på gång i Puerto Rico

by

Puerto Rico har blivit ett populärt ställe för Hollywood-filmer efter lyckade inspelningar av bland annat Fast Five i början av 2010 och Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides för ett par månader sen.

Ett av Puerto Ricos största nyhetstidningar, “Primera Hora”, rapporterade att Die Hard 5 kommer spelas in där under 2011. Det är spännande nyheter för att a) vi kommer snart få se John McClane igen och b) det snart. Självklart kommer inte hela Die Hard 5 utspela sig där, utan L.A., New York och Vancouver kommer också användas.

Angående handlingen vet vi ingenting ännu, men förhoppningsvis får vi reda på den snart, tillsammans med ett premiärdatum för 2012.

– www.Cinezine.se

Vampyren Robert Pattinson söp istället för att spela in skivan

by

”Twilight”-stjärnan Robert Pattinson vill bli popstjärna och hade hyrt in duktiga musiker och bokat tid i studio för att spela in låtar till en skiva. Men skivan blev rena ”fylleskivan” eller rättare sagt en stor fyllefest istället, berättar Aftonbladets Hollywood-expert Magnus Sundholm som skriver:

Händelsen inträffade när Pattinson den 30 augusti hyrt en inspelningsstudio i Los Angeles och anlitat proffsmusiker.
Men enligt källan fick han ingenting gjort eftersom han bjudit in ett gäng kompisar som kom över med ”massor av sprit”.
– Robert blev så packad att han inte kunde spela in en enda låt, säger källan.

Det finns en blogg som verkar ha totalkoll på Robert Pattinson och den berättar att han inte deltog i årets MTV Awards.

Enligt E! online så kommer inte Robert delta i årets mtv music awards. Så i år verkar det inte som Robert kommer delta. Om Kristen Stewart eller de anda i the twilight saga ska delta är fortfarande oklart.

Han kanske väntar tills han har en egen skiva?
Fast å andra sidan: det där med att han vill spela in en skiva, hur säker kan man vara på att det är sant? Han har ju visat sig ha en rejäl tendens att skapa rubriker och snacka med medier.

Som när han berättade att han hatar kvinnors könsorgan, ur Expressen:
Robert Pattinson, 23, har en fobi:
Det kvinnliga underlivet.
– Jag hatar verkligen vaginor, säger flickidolen till Detalis.

Men i en annan intervju säger han att han gillar framåt tjejer:
– Vi är vänner. Jag är absolut singel och på jakt. Jag har nog ingen typ sådär, men jag gillar när tjejer är framåt och starka. Jag tar vad jag kan få.

För min del får han vara vad han vill: homo, bi, hetero eller asexuell. Det ena är inte finare än det andra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Anna Anka – en symbol för underklassens usla smak

by

annaanka300
I den svenska ankdamm jag själv lever i, huvudstadens medievärld, har de flesta kvinnor övergett det som tidigare – under några få decennier i alla fall – sågs som självklart: Att ta sin mans namn som gift. Då min mamma gifte sig räckte inte ens det för övrigt, som invandrare blev hennes danskklingande förnamn försvenskat enligt vad som ansågs passande i mitten av 1950-talet.

Jag själv behöll mitt flicknamn efter att ha gift mig utan att ägna frågan särskilt mycket tid. Ingen tid alls, egentligen. Om man inte räknar de få sekunder jag reflekterat över att det möjligen i dag ännu finns personer som bryr sig om sådant.

Jag antar att det betyder en hel del för en svenska att visa att hon tillhör sin man på detta vis om den hon blir kär i råkar heter Anka i efternamn. Vilken man eller kvinna skulle annars välja att heta Anna Anka? Det är ju så fullkomligt hopplöst, som ett skämt och rent av lite smaklöst.

Ett stickspår, visst. Men inte längre bort än den senaste veckans frågor som väckts av tv-karaktären Anna Anka, som i Tv3: serie ”Hollywoodfruar” visar hur hon numera lever lyxliv i Hollywood – hemmafruns vara eller icke vara, förakt för katoliker, plastikkirurgi, kvinnlig underordning och barnfamiljernas tidsbrist har följt i kölvattnet på Ankaprogrammet. Förutom den vanliga debatten om den svenska avundsjukan och Jantelagen efter påhoppen på fru Anka, tjejen från Skåne som gift sig rikt med sångaren Paul Anka.

Men det är varken rikedom eller skönhet som får folk att reagera. Tvärtom är det fattigdom, tror jag. Bristen på god smak, bildning och förfining, gör det okej att ondgöra sig över Anna Anka. Den jämställdhetsdebatt som efterlyses av flera är angelägen. Men när politiker som Gudrun Schyman talar om att ge alternativ till ”Anna Anka-idealet” eller politikerkollegan Nalin Pekgul skriver om fru Anka som företrädare för islamistiska ideal diskuterar de i huvudsak något annat än Anka.

Så även den konservative debattören Roland Poirier Martinsson, som framhåller på Newsmill att ett par måste ha rätt att välja något annat än att både mannen och kvinnan gör yrkeskarriär samtidigt.

I det senare fallet är det dock ett resonerade som snarast, givetvis på ett diskret vis, tar avstånd från Anna Ankas livsstil. Och som exempel på den svenska hemmafrun, denna historiska parentes i de breda folklagren, torde Anna Anka i dagens Hollywood vara ett sällsynt dåligt valt exempel.

Före seriestarten tvivlade Anna enligt egen utsago på att så många skulle vilja se serien om henne och de två andra svenska tjejerna i Hollywood. Men det ville folk. Särskilt första delen gav en rivstart där den 38-åriga tjejen från Skåne, som gift sig med en flera decennier äldre man, etablerade sig som bitch. Anna Anka förklarade att en kvinna bör ställa upp och suga av sin man varje morgon om han vill, för att förebygga otrohet. Bland annat. I del två av serien höll hon sig lite lugnare. Men då var hon redan Anna Anka med svenska folket.

Hennes egen debattartikel på Newsmill har lockat fler läsare än någon annan debattör till sajten och där fått rekordmånga kommentarer. Och, för övrigt, orsakat en debatt om det verkligen var hon som skrev artikeln. I vilken Anna Anka levererar förtydliganden om sin syn på bland annat könsroller och amerikanska killars överlägsenhet då det gäller gåvor, men också ett par inledande rader om känslan av ensamhet och brist på närhet till fosterföräldrarna i Bjuv där hon växte upp. Men även här är den svenska avundsjukan med som ett omkväde, de vanliga meningarna om att den som lyckas möts med misstro och skepsis.

Jag tror att det är tvärtom. Det är tack vare hennes ekonomiska välstånd som det är möjligt att hacka på henne. Gick hon inte omkring i Guccikläder eller ägnade sig åt shoppingorgier av allt från palmer till privatplan vore det omöjligt att attackera hennes smak. Eller brist på smak, snarare.

Nu blir hon en levande illustration till att klass inte kan köpas för pengar och påminner mer om figuren ”Tabita” i humorprogrammet än om överklassen. White trash som plötsligt och öppet får kritiseras. Som håller fram märkessymbolerna där de som verkligen vet döljer dem. Själv fattade jag faktiskt ”vikten” av sådant i gymnasiet när Äppelviksflickorna sprättade bort Lyle&Scott- och Busnelmärken från kläderna (och även Pringlemärken, vilket måste varit rätt svårt eftersom de verkade broderade i själva stickningen).

Hur som helst: De som vet, de vet ändå. Då behövs det inga märken. Ingen behöver tala om att hon har rumpan på pinnstolen Lilla Åland och inte Ikeas kopia. Bara de som vill upp snackar om sånt. Och det är ju inte så trevligt …

Anna Anka saknar nämligen klass. I alla fall enligt den dominerade diskursen, så att säga. Och det alla pengar till trots. Eller kanske just därför, det är viftandet med pengar som gör det uppenbart var hon kommer ifrån. Hennes sätt att tala om rikedomen, tonen mot de illegala invandrarna som sköter hennes kropp och hus – ja, inte är det en ”fin” kvinnas sätt att tala. Just det ”otrevliga” i att framhålla sin ekonomiska rikedom blir den tydligaste av sociala markörer.

Bristen på bildning och förfining kan ses som en provokation för dem som från barnsben fått höra att sådant är ”otrevligt”, otrevligt förstått som synonym för vulgärt, slampigt, parvenylikt. Och andra uttryck som det heller inte, i de verkligt priviligierades värld, är lämpligt att använda. Förutom att det inte är trevligt att tala om pengar då. Eller etikettsregler – just uppkomlingarnas besatthet av sådana regler är ju också… tja, inte så öh… trevlig. Eller i alla fall lite komisk. Som att heta Anna Anka.

Fru Nyrik Anka är så simpelt underklassig det går att vara för att uttrycka det krasst. Och därmed i avsaknad av all makt. För smaken är det som skiljer agnarna för vetet – ankorna från överklassen, med andra ord – i en tid då de i arbetarklassen har anständig löner. Den dåliga smaken får därför legitimera även orättvisar på ett sätt som liknar 1800-talets kvasivetenskapliga förklaringar: de fattiga lider inte av sin fattigdom tack vare sina mindre känsligt utvecklade nervtrådar.

Att sparka nedåt uppfattas ju av de flesta som fult, både i USA och i Sverige. Men just alla fru Ankas prylar gör det möjligt att spotta på den som saknar god smak. Att som dem som marknadsför teveprogrammet talar om ”en värld de flesta kvinnor bara kan drömma om” är bara larv. Liksom avundsjukan. Hos Anna Anka har vi däremot funnit en kvinna som det är okej att förakta. Dessutom känns det egna livet som så mycket finare och friskare, de egna valen medvetna och opåverkade av andra, relationerna raka och utan beräkning. Sexlivet inte minst.

Det är nu knappast något utmärkande för rika kvinnor i Hollywood att underordna sig sina män, att medvetet förminska sig och låta mannen i huset sätta agendan. Även för sexlivet. Eller ”välja” att stå i köket och ta hand om disken medan han talar med sina vänner av manligt kön för att det får honom att må bra. Men det är sättet som Anna Anka talar om underordningen på. Det framstår som bisarrt. Inte för att det är så totalt väsenskilt från livet hemma i det svenska torpet. Det är sättet hon säger det på, flickan från torpet som flyttat in i palatset. Det är liksom inte så ”trevligt”.

Föraktet för sådana som Anna Anka är knappast något nytt, möjligen har tv-serien tagit ett nytt grepp då det gäller att visa upp någon som är legitim att förakta som representant för underklassen och dess undermåliga smak. Det känns ändå mest unket.
Lilly Hallberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,