Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

hbt

Vill Gud att man ska vara olycklig? – chans att se Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning om hbt-personer i Jerusalem

by


Om du inte sett Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning ”Jerusalem”, om hbt-personer i den heliga staden, har du chansen nu. Södra Teatern i Stockholm förlänger utställningen på grund av publiktrycket. Från den 17 januari finns nya chanser att se den på Södra Teatern. Den 18 januari hålls också samtalet ”Vill Gud att man ska vara olycklig?” Om religion och sexualitet, om konstens ansvar och frihet. Till grund för samtalet ligger en bild som Elisabeth Ohlson Wallin själv tidigare censurerat.

Här berättar Södra Teatern mer i ett pressmeddelande:
Fotoutställningen ”Jerusalem” förlängs på grund av publikintresset. Den plockas tillfälligt ner för ljudkonstfestivalen Arts Birthday Party som äger rum lördag 15 januari. Men från den 17 januari kan man se ”Jerusalem” igen. Den pågår till och med den 21 januari.
Efter sejouren på Södra Teatern i Stockholm kommer ”Jerusalem” att visas i Växjö från den 31 mars och en bit in i augusti, i Skövde från månadsskiftet september-oktober. Flera städer är på gång.

Samtal om ett borttaget fotografi, religion och sexualitet
Tisdag den 18 januari hålls samtalet ”Vill Gud att man ska vara olycklig?” Om förhållandet mellan de tre abrahamitiska religionerna och sexualitet, om konstens ansvar och frihet.
– I samtalet vill vi sätta ett förstoringsglas framförallt på våra egna innersta föreställningar om vad kärlek och tolerans är. I en hård och förvirrad värld är det lätt att rädslan blir den styrande kraften och då behövs motpoler som manar till mildhet och respekt. Vi ser Jerusalem som en sådan motpol, säger Anette Taranto, producent för satsningen ”Guds bakficka” som inleds med ”Jerusalem”.

Till grund för samtalet vilar en bild som Elisabeth Ohlson Wallin tidigare beslutade sig för att inte ha med i sin utställning.
-Jag tog bort bilden för att jag var rädd för att den skulle stjäla för mycket uppmärksamhet från de andra bilderna och för att jag kände att den kunde tolkas fel och såra troende muslimer, säger Elisabeth Ohlson Wallin.
Men ibland får man anledning att ändra sig. Hon berättar att hon möttes av motsatta reaktioner vilket fått henne att ta sig en ny funderare.
– En homosexuell muslim sa till mig att han tyckte det var tråkigt att jag tog bort bilden. Det var första gången han har sett en bild som visar att en troende muslim kan vara homosexuell. Detta är något jag har fått höra ända sen Ecce Homo-tiden från kristna, att en del kristna inte tror att homosexuella kan vara kristna eller troende, berättar Elisabeth. Och tillägger hon, nu när ”Jerusalem” hänger på Södra teatern och startar satsningen ”Guds bakficka” om alternativ andlighet, känner jag att det är just här som ett samtal om bilden kan ske.
Medverkande: Elisabeth Ohlson Wallin, konstnär, Lars Gårdfeldt, religionshistoriker och präst i svenska kyrkan, Ardeshir Bibakabadi, ursprungligen från Iran och ordförande för hbt- organisationen Homan i Göteborg, enligt honom själv är han den enda öppet homosexuelle muslimen i Sverige samt Wilo Abdulle, socionom, verksam inom Feministiskt Initiativ och Afrosvenskarna där hon bl.a. drivit hbt-frågor (fler namn tillkommer…)

”Jeusalem” inleder Södra Teaterns satsning ”Guds bakficka – en alternativ andlig arena”. Södra Teatern tar under 2011 på sig utmaningen att bli en alternativ andlig arena. En plats där ateister, vilsna, tvivlare eller troende kan mötas. En yta där de existentiella frågorna kan dryftas bortom religiösa dogmer. En envis liten motpol av gemenskap till den ensamhet som blivit en del av vår tids nya religion; individualismen.
Vi tror att det behövs fler aktörer på den andliga arenan än de traditionella. Var finns ytan och sammanhanget där det faktiskt är okej att prata om livet utan att det blir en politisk eller ideologisk bekännelse? Var finns stället dit människor kommer, inte för att arbeta eller konsumera varor eller kultur, inte för att visa upp sig eller prestera utan för att hämta kraft, få tröst, fundera över livet och prata om existentiella frågor?
”Vill Gud att man ska vara olycklig?”
Tisdag 18 januari kl 17:30, Södra Teatern

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Här är bilden där Lars Ohly dansade samba i Prideparaden

by


Kulturbloggens fotograf Anders Löwdin var med under den stora Prideparaden som avslutar Prideveckan. Här är några bilder på den rödgröna delen av tåget.
Många som gick med sade att den rödgröna delen verkade ha mycket roligare än regeringsdelens del av tåget.
Samtliga partiledare från de rödgröna gick med och Lars Ohly kom loss ordentligt och dansade samba.

Paraden är som en fest – men vi får inte glömma att det som Pride kämpar för inte är en seger som är vunnen. Internationellt finns det förfärliga lagar i länder och vi har mycket kvar i Sverige också.

Wolodarski tar också upp detta i en Signerat i DN:

De geografiska avstånden mellan liv och död behöver inte vara stora. Samma personer som dansar fritt i Tel Aviv riskerar att hängas i Teheran. I det teokratiska Iran är manlig homosexualitet belagt med dödsstraff medan kvinnor klarar sig undan med 100 piskrapp. Vid det fjärde återfallet i lesbisk kärlek dödas emellertid också kvinnan. I det populära svenska turistmålet Malaysia finns böter och långa fängelsestraff i straffskalan.

Ett pressmeddelande berättar att 40.000 deltog i paraden.

Här är pressmeddelandet om paraden:
Hela 350 000 personer hade tagit sig ut i det fina vädret för att kanta paradvägen genom Stockholm. Paraden startade klockan 13 i Stockholm Prides gamla kvarter vid Tantolunden och cirka tre timmar senare anlände tåget till nya Pride Park vid Sjöhistoriska museet. 40 000 paraddeltagare jublades fram längs vägarna och stämningen var fantastisk.

Bland de ekipage som alltid lockar fram mycket applåder och uppmuntrande rop bland åskådarna återfanns även i år Marching for those who can’t, som går i paraden för att manifestera att det runt om i världen finns många som inte har rätt att visa sin stolthet och Nätverket stolta föräldrar till homo- eller bisexuella barn. De sistnämnda vann även sms-omröstningen om bästa ekipage och fick mottaga sitt pris på stora scenen i Pride Park. Annars fanns allt från rökdykare, regnbågshundar, roller derby, till superhjältar och politiker att beskåda i årets Pride Parad.

Kvällen fortsätter i Pride Park med Mariette Hansson från Idol, Caroline af Ugglas och The Parade Gala där bland andra Therese, Love Generation och Rebound uppträder. Festligheterna håller på till kl 02:00.

Stockholm Pride är Nordens största Pridefestival och arbetar för att synliggöra hbtq-frågor och skapa en frizon för homosexuella, bisexuella och transpersoner och de könsuttryck som finns inom hbtq-rörelsen.

2010 års festival pågår mellan den 26 juli -1 augusti.

Fler bilder finns hos Stationsvakt.

Viktor Tullgren har bloggat mer kring hbt, pride och politik.

Den här bilden kommer dock från Prides pressbilder:

Relaterat:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Svenska Dagbladet 1, Svenska Dagbladet 2, Svenska Dagbladet 3.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären av Pride på Stadsteatern

by


Året är 1960. Sylvia har bjudit hem sin gode vän Oliver till sig och Philip på en drink. Sen går de ut och äter middag alla tre. Under kvällen blir Philip allt mer tyst och besvärad. Varför? Han har blivit förälskad i Oliver.

Att ha ett förhållande med en människa av samma kön var tabubelagt för 50 år sedan. Homosexualitet var av Socialstyrelsen klassat som en sjukdom.

I pjäsen ”Pride” spelas en berättelse upp som skildrar samma människor 1960 och 2010. Föreställningen pendlar mellan dessa två tidsepoker på ett elegant sätt med kläder, sätt att tala, med möbler och prylar. När Oliver, Philip och Sylvia är placerade i vår tid är de förstås mer öppna och de går på Pride-festivalen.

Problemet i Olivers och Philips förhållande är att nutidens Oliver inte kan leva utan
kickar i form av sex med okända. Då bryter Philip upp. Oliver söker tröst hos kompisen Sylvia som försöker förklara för Oliver att han borde ifrågasätta sig själv.
Kan han verkligen skilja sex från livet i övrigt? Kan han verkligen tänka sig att ha sex med värsta fascisten? Kan sex skiljas från politik?

Föreställningen tar upp frågor kring sex och relationer ur olika aspekter. Pjäsen är skriven av Alexia Kaye Campbell som växte upp med en grekisk far och en engelsk mor i militärdiktaturens Grekland i slutet av 1960-talet. Han kom till England när han var 22 år.
Campbell har arbetat som skådespelare i många år, både på teater, film och TV innan han 2008 debuterade som dramatiker med ”The Pride” på Royal Court Theatre i London. Pjäsen blev en omedelbar succé och fick pris som bästa nya pjäs. Campbell fick kritikernas pris som mest lovande dramatiker.
”The Pride” hade amerikansk premiär i New York i januari 2010. Campbells andra pjäs, ”Apologia” hade premiär sommaren 2009 i London.

Campbell som själv är gay har sagt om ”The Pride”:

I The Pride ville jag utforska begreppet homosexuell identitet. Vad det betyder att vara homosexuell nu och vad det betydde på femtiotalet, men jag ville också binda samman dessa erfarenheter, visa hur en generation svarar på eller reagerar mot en tidigare.
Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera mig med vad man kallar ”the gay scene” eller ”gay identity”. På något sätt kände jag mig liksom felplacerad och upplevde att det fanns saker i vad det innebar att vara gay 2008, då jag skrev pjäsen, som jag inte kunde relatera till. Jag började undersöka om det kanske fanns sätt att uppföra sig som var inlärda eller förvärvade och som inte alltid stämde med vem man egentligen var. (Källa: Programbladet för Prise.

Den svenska uppsättningen är regisserad av skådespelaren Gerhard Hoberstorfer, som därmed gör debut som regisssör. Oliver spelas helt fantastiskt av Albin Flinkas, som en skör barnboksförfattare 1960 och en vilsen modefixerad ung man 2010. Johannes Bah Kuhnke spelar Philip. Johannes Bah Kuhnke är en av de mest intressanta av de nya skådespelarna och i Pride är han oemotståndlig.
Eva Rexed spelar kvinnan Sylvia. Hennes roll kommer lite i skymundan, jag skulle gärna sett lite mer om mekanismerna bakom hur hon reagerar. Vad är det som gör att en del kvinnor alltid faller för homosexuella män? I 2010-versionen har hon träffat en ny man, Mario, en italienare, som hon hela tiden påpekar är straight och han vill ha barn. Hon påpekar det så där överdrivet som man gör när man vill övertyga sig själv om något. Vi får aldrig se denna Mario, men under ytan anar vi att han inte är så straight han heller.

Peter Alexander Stocks spelar övriga biroller, som läkaren när Philip ska få behandling mot homosexualitet och en del andra biroller.

Publiken reste sig efter föreställningen och gav stående ovationer – vilket måste betyda ett högt betyg för både skådespelarnas insatser och regissören.

För min del har föreställningen flera andra behållningar också, utöver frågorna kring inställningen till sex. I 2010-versionen är de tre karaktärerna typiska Stockholmskonstnärer, de lever i en klick av människor med fria yrken som skådespelare, fotografer och journalister och de är alla tre ordbajsare utan like. De kan häva ur sig så mycket kloka saker, men vet de ens själva vad de säger? Lever de ens efter hälften av sina egna visdomsord? Hur mår de egentligen, vågar de släppa fram sina egna känslor för sig själva? Lyssnar de någonsin på vad någon annan säger? Vad är det Oliver flyr från när han inte kan stanna i ett förhållande?
Nutidsmänniskan i välbärgade Stockholmsmedelklassen är fångad på kornet.

Vad som däremot inte fångas upp i föreställningen är hur situationen är för homosexuella som lever i småstäder eller på landet. Har de samma frihet?
Eller hur är det för den som inte har ett fritt yrke och inte omges av fritänkare? Därmed inte sagt att just den här föreställningen borde ta upp det. Pride tar upp sitt område och skildrar en grupp av storstadsmänniskors liv – och det är bra så.

Men jag skulle gärna vilja se samma frågor skildrade ur andra perspektiv, i en annan föreställning.

Och som sagt: Johannes Bah Kuhnke är helt underbar.
Och jag blev mycket imponerad av de övriga tre skådespelarna också och vill absolut se mer av dem.

Foto:  Petra Hellberg
Bildtext bilden ovan: Eva Rexed och Johannes Bah Kuhnke i Pride. Skandinavienpremiär 29 juli på Lilla scenen.

Bildtexter bilder nedan: Albin Flinkas och Johannes Bah Kuhnke i Pride.
Och Johannes Bah Kuhnke i Pride.

Pressmeddelande om föreställningen.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Pride invigd utan särskild pompa och ståt

by

Vädret var perfekt, solen sken men ändå kom det lagom svala fläktar. Pride 2010 invigdes på onsdagskvällen. Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm och folkvettsexperten Magdalena Ribbing invigningstalade. Men låt mig först börja med det positiva:
Positivt: Pride Park verkade fungera bra vid Sjöhistoriska. Där fanns många barer och för den som ville ha ett glas med bubblor var det lätt att köpa ett avsmalnade glas med sommarfräsch dryck att skåla med tillsammans med någon trevlig person.
Det var lätt att få tag på mat och något att dricka och trevligt bemötande av personalen överallt. Det var inga inga aslånga köer.
Inte heller till toaletterna var det förnedrande långa köer utan det gick lätt att få sitt behov att kissa eller något tillgodosett inom rimlig tid.

Vart man såg kom människor och många hand i hand. Smala vackra men hand i hand, eller man och kvinna hand i hand, eller äldre män hand i hand eller med armen om någon annan i över medelåldern, flickor hand i hand och damer hand i hand. Där var tjocka människor, smala människor, tjocka gubbar i tantkläder, rullstolsburna, utvecklingsstörda och ur-glamorösa kändisar.

Kvällens kanske höjdpunkt för mig vad den mindre scen där dansband spelade och människor dansade. Män med män, kvinnor med kvinnor och kvinnor med män.
Jag älskar när kärleken inte behöver låsas in i regler och fördomar – när det är fritt för människor att vara som de är.

Det är vad Pride betyder och har som politisk kraft verkat för: att öppna samhället för alla.

Fast nog är det långt kvar tills denna bild ska dominera överallt.

Pride handlar väl framför allt om rätten att vara den man är inom det sexuella området. Men det finns också många, många fler fördomar och diskriminerade attityder att slåss mot. Tänk bara hur diskriminerade människor med psykiska besvär är, som när Nordea och fackets medlemslån diskriminerar människor med psykiska besvär.

Däremot tyckte inte jag att invigningstalarna var rätt trista. Lars-Erik Holm från Socialstyrelsen påminde oss visserligen om det skrämmande att det inte var alltför länge sedan homosexualitet kategoriserades som en sjukdom.
– Tack Barbro! ropade han och syftade på att dåvarande generaldirektören på Socialstyreslen Barbro Westerholm avskaffade sjukdomsstämpeln på homosexualitet 1979.

Vi borde lite oftare tänka på sådana exempel och inse att det finns en mängd saker idag som är lika sjukt fördomsfulla.
När någon på en myndighet hänvisar till att han/hon bara följer reglerna är det dags att se upp. Då kan det vara något som egentligen är fel, som myndighetspersonen inser innerst inne. Det finns en hel del som fortfarande är sjukt i samhället. Men det ska jag inte ta upp i detta inlägg.

DN:s uppförandeexpert Magdalena Ribbing var den andra invigningstalaren. För min del var det inte så givande och jag orkade inte koncentrera mig, fast det beror till viss del på att jag är totalt ointresserad av regler och riktlinjer, jag vill ha mer naturlighet i världen. Om man lyfter ett glas för högt upp när man skålar är för mig totalt ointressant, så länge vi skålar av glädje. Det är känslan som är det viktiga för mig, inte korrektheten.
Nu pratade Ribbing inte mest om sådant, hon var förbannad på människor som lägger sig i andra människors livsval. Och det är egentligen lite av en motsats till det hon annars står för: att lära oss leva efter överhetens regler för hur vi ska uppföra oss.

Sedan var det en artiskkavalkad som spelade Michael Jackson-låtar och det är väl ett omöjligt uppdrag. Jackson kan man tycka vad man vill om, men han var ett proffs ut i fingerspetsarna och hans sånger förmedlade starka saker, han hade själv så mycket smärta inombords. Tyvärr var det få av artisterna som kunde förmedla något av detta utan det blir lite väl många slätstruka popversioner och ibland seg soul av det.
Det var rätt många av publiken som föredrog att dra vidare i området och sätta sig och ta en öl eller något med vänner och andra istället. Det var säkert dubbelt så många som hörde invigningstalen mot hur många som var kvar under Michael Jackson-kavalkaden.

Fast, vad gör det? Pride är kanske mest till för annat än för musiken. Fast å andra sidan, kan jag inte låta bli att tänka som Torbjörn Ek gav uttryck för häromdagen:

Prides ideella styrelse är uppdelade i de HBTQ-politiska som ordnar seminarier, föreläsningar och debatter och de som diggar de fyra första bokstäverna i festival allra bäst.
Några av de mest vänsterradikala har stoppat McDonalds från att sponsra Pride. Man vill inte ha pengar från ett stort multinationellt företag.
Med en sån sponsor hade vi kunnat få Scissor sisters, Mika eller till och med Kylie Minogue, som uppträdde på Madrids Pride i år.

Det skulle varit grymt kul om Pride hade kunnat ta dit en artist som Lady Gaga eller Kylie Mínogue.

Fast å andra sidan, det är rätt kul med en festival där tillfället att umgås med vänner verkar vara så mycket viktigare än att se artister. Att mingla och snacka med varandra lockar mer än artister. Det är coolt på sitt sätt.

i vimlet träffade jag en av skribenterna från HBT-sossen också.

Viktor Tullgren bloggar också från Pride.

Reclaim har också kommenterat invigningstalet:

Typiskt Sverige! Man skryter med att man har avskaffat en vedervärdig och kränkande lag – och så kryper det fram, 40 år senare, att man fortfarande definierar en liten minoritet enligt den avskyvärda lagen.

Elin Grelson är en bloggare som också är på Pride, hon skriver lite om det i sin blogg. Hon sitter med i flera seminarier.

Här kan du se invigstalen:

Relaterat:
DN om invigningen, SVD om samkönade äktenskap, Expressen från invigningen, Aftonbladet TV från invigningen och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Regnbågsfärger över Röhsska

by

hbt290
”Röhsska ska vara en mötesplats, ett tillåtande rum”, säger museichefen Ted Hesselbom inledningsvis när han i lördags under HBT-festivalen gjorde visningen ”Trans fashion” på Röhsska museet i Göteborg. Visningen har till syfte att lyfta fram olika föremål med hbt-anknytning, och att väcka frågor kring vad som enligt tradition anses ok, förkastligt eller självklart.
[Läs mer…] om Regnbågsfärger över Röhsska