Året är 1960. Sylvia har bjudit hem sin gode vän Oliver till sig och Philip på en drink. Sen går de ut och äter middag alla tre. Under kvällen blir Philip allt mer tyst och besvärad. Varför? Han har blivit förälskad i Oliver.
Att ha ett förhållande med en människa av samma kön var tabubelagt för 50 år sedan. Homosexualitet var av Socialstyrelsen klassat som en sjukdom.
I pjäsen ”Pride” spelas en berättelse upp som skildrar samma människor 1960 och 2010. Föreställningen pendlar mellan dessa två tidsepoker på ett elegant sätt med kläder, sätt att tala, med möbler och prylar. När Oliver, Philip och Sylvia är placerade i vår tid är de förstås mer öppna och de går på Pride-festivalen.
Problemet i Olivers och Philips förhållande är att nutidens Oliver inte kan leva utan
kickar i form av sex med okända. Då bryter Philip upp. Oliver söker tröst hos kompisen Sylvia som försöker förklara för Oliver att han borde ifrågasätta sig själv.
Kan han verkligen skilja sex från livet i övrigt? Kan han verkligen tänka sig att ha sex med värsta fascisten? Kan sex skiljas från politik?
Föreställningen tar upp frågor kring sex och relationer ur olika aspekter. Pjäsen är skriven av Alexia Kaye Campbell som växte upp med en grekisk far och en engelsk mor i militärdiktaturens Grekland i slutet av 1960-talet. Han kom till England när han var 22 år.
Campbell har arbetat som skådespelare i många år, både på teater, film och TV innan han 2008 debuterade som dramatiker med ”The Pride” på Royal Court Theatre i London. Pjäsen blev en omedelbar succé och fick pris som bästa nya pjäs. Campbell fick kritikernas pris som mest lovande dramatiker.
”The Pride” hade amerikansk premiär i New York i januari 2010. Campbells andra pjäs, ”Apologia” hade premiär sommaren 2009 i London.
Campbell som själv är gay har sagt om ”The Pride”:
I The Pride ville jag utforska begreppet homosexuell identitet. Vad det betyder att vara homosexuell nu och vad det betydde på femtiotalet, men jag ville också binda samman dessa erfarenheter, visa hur en generation svarar på eller reagerar mot en tidigare.
Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera mig med vad man kallar ”the gay scene” eller ”gay identity”. På något sätt kände jag mig liksom felplacerad och upplevde att det fanns saker i vad det innebar att vara gay 2008, då jag skrev pjäsen, som jag inte kunde relatera till. Jag började undersöka om det kanske fanns sätt att uppföra sig som var inlärda eller förvärvade och som inte alltid stämde med vem man egentligen var. (Källa: Programbladet för Prise.
Den svenska uppsättningen är regisserad av skådespelaren Gerhard Hoberstorfer, som därmed gör debut som regisssör. Oliver spelas helt fantastiskt av Albin Flinkas, som en skör barnboksförfattare 1960 och en vilsen modefixerad ung man 2010. Johannes Bah Kuhnke spelar Philip. Johannes Bah Kuhnke är en av de mest intressanta av de nya skådespelarna och i Pride är han oemotståndlig.
Eva Rexed spelar kvinnan Sylvia. Hennes roll kommer lite i skymundan, jag skulle gärna sett lite mer om mekanismerna bakom hur hon reagerar. Vad är det som gör att en del kvinnor alltid faller för homosexuella män? I 2010-versionen har hon träffat en ny man, Mario, en italienare, som hon hela tiden påpekar är straight och han vill ha barn. Hon påpekar det så där överdrivet som man gör när man vill övertyga sig själv om något. Vi får aldrig se denna Mario, men under ytan anar vi att han inte är så straight han heller.
Peter Alexander Stocks spelar övriga biroller, som läkaren när Philip ska få behandling mot homosexualitet och en del andra biroller.
Publiken reste sig efter föreställningen och gav stående ovationer – vilket måste betyda ett högt betyg för både skådespelarnas insatser och regissören.
För min del har föreställningen flera andra behållningar också, utöver frågorna kring inställningen till sex. I 2010-versionen är de tre karaktärerna typiska Stockholmskonstnärer, de lever i en klick av människor med fria yrken som skådespelare, fotografer och journalister och de är alla tre ordbajsare utan like. De kan häva ur sig så mycket kloka saker, men vet de ens själva vad de säger? Lever de ens efter hälften av sina egna visdomsord? Hur mår de egentligen, vågar de släppa fram sina egna känslor för sig själva? Lyssnar de någonsin på vad någon annan säger? Vad är det Oliver flyr från när han inte kan stanna i ett förhållande?
Nutidsmänniskan i välbärgade Stockholmsmedelklassen är fångad på kornet.
Vad som däremot inte fångas upp i föreställningen är hur situationen är för homosexuella som lever i småstäder eller på landet. Har de samma frihet?
Eller hur är det för den som inte har ett fritt yrke och inte omges av fritänkare? Därmed inte sagt att just den här föreställningen borde ta upp det. Pride tar upp sitt område och skildrar en grupp av storstadsmänniskors liv – och det är bra så.
Men jag skulle gärna vilja se samma frågor skildrade ur andra perspektiv, i en annan föreställning.
Och som sagt: Johannes Bah Kuhnke är helt underbar.
Och jag blev mycket imponerad av de övriga tre skådespelarna också och vill absolut se mer av dem.
Foto: Petra Hellberg
Bildtext bilden ovan: Eva Rexed och Johannes Bah Kuhnke i Pride. Skandinavienpremiär 29 juli på Lilla scenen.
Bildtexter bilder nedan: Albin Flinkas och Johannes Bah Kuhnke i Pride.
Och Johannes Bah Kuhnke i Pride.
Pressmeddelande om föreställningen.
Läs även andra bloggares åsikter om teater, Pride, sex, hbt, homosexualitet, recension, Stockholm stadsteater, Johannes Bah Kunhke
[…] Kulturbloggen har recenserat. […]