jämlikhet

Vädret var perfekt, solen sken men ändå kom det lagom svala fläktar. Pride 2010 invigdes på onsdagskvällen. Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm och folkvettsexperten Magdalena Ribbing invigningstalade. Men låt mig först börja med det positiva:
Positivt: Pride Park verkade fungera bra vid Sjöhistoriska. Där fanns många barer och för den som ville ha ett glas med bubblor var det lätt att köpa ett avsmalnade glas med sommarfräsch dryck att skåla med tillsammans med någon trevlig person.
Det var lätt att få tag på mat och något att dricka och trevligt bemötande av personalen överallt. Det var inga inga aslånga köer.
Inte heller till toaletterna var det förnedrande långa köer utan det gick lätt att få sitt behov att kissa eller något tillgodosett inom rimlig tid.

Vart man såg kom människor och många hand i hand. Smala vackra men hand i hand, eller man och kvinna hand i hand, eller äldre män hand i hand eller med armen om någon annan i över medelåldern, flickor hand i hand och damer hand i hand. Där var tjocka människor, smala människor, tjocka gubbar i tantkläder, rullstolsburna, utvecklingsstörda och ur-glamorösa kändisar.

Kvällens kanske höjdpunkt för mig vad den mindre scen där dansband spelade och människor dansade. Män med män, kvinnor med kvinnor och kvinnor med män.
Jag älskar när kärleken inte behöver låsas in i regler och fördomar – när det är fritt för människor att vara som de är.

Det är vad Pride betyder och har som politisk kraft verkat för: att öppna samhället för alla.

Fast nog är det långt kvar tills denna bild ska dominera överallt.

Pride handlar väl framför allt om rätten att vara den man är inom det sexuella området. Men det finns också många, många fler fördomar och diskriminerade attityder att slåss mot. Tänk bara hur diskriminerade människor med psykiska besvär är, som när Nordea och fackets medlemslån diskriminerar människor med psykiska besvär.

Däremot tyckte inte jag att invigningstalarna var rätt trista. Lars-Erik Holm från Socialstyrelsen påminde oss visserligen om det skrämmande att det inte var alltför länge sedan homosexualitet kategoriserades som en sjukdom.
– Tack Barbro! ropade han och syftade på att dåvarande generaldirektören på Socialstyreslen Barbro Westerholm avskaffade sjukdomsstämpeln på homosexualitet 1979.

Vi borde lite oftare tänka på sådana exempel och inse att det finns en mängd saker idag som är lika sjukt fördomsfulla.
När någon på en myndighet hänvisar till att han/hon bara följer reglerna är det dags att se upp. Då kan det vara något som egentligen är fel, som myndighetspersonen inser innerst inne. Det finns en hel del som fortfarande är sjukt i samhället. Men det ska jag inte ta upp i detta inlägg.

DN:s uppförandeexpert Magdalena Ribbing var den andra invigningstalaren. För min del var det inte så givande och jag orkade inte koncentrera mig, fast det beror till viss del på att jag är totalt ointresserad av regler och riktlinjer, jag vill ha mer naturlighet i världen. Om man lyfter ett glas för högt upp när man skålar är för mig totalt ointressant, så länge vi skålar av glädje. Det är känslan som är det viktiga för mig, inte korrektheten.
Nu pratade Ribbing inte mest om sådant, hon var förbannad på människor som lägger sig i andra människors livsval. Och det är egentligen lite av en motsats till det hon annars står för: att lära oss leva efter överhetens regler för hur vi ska uppföra oss.

Sedan var det en artiskkavalkad som spelade Michael Jackson-låtar och det är väl ett omöjligt uppdrag. Jackson kan man tycka vad man vill om, men han var ett proffs ut i fingerspetsarna och hans sånger förmedlade starka saker, han hade själv så mycket smärta inombords. Tyvärr var det få av artisterna som kunde förmedla något av detta utan det blir lite väl många slätstruka popversioner och ibland seg soul av det.
Det var rätt många av publiken som föredrog att dra vidare i området och sätta sig och ta en öl eller något med vänner och andra istället. Det var säkert dubbelt så många som hörde invigningstalen mot hur många som var kvar under Michael Jackson-kavalkaden.

Fast, vad gör det? Pride är kanske mest till för annat än för musiken. Fast å andra sidan, kan jag inte låta bli att tänka som Torbjörn Ek gav uttryck för häromdagen:

Prides ideella styrelse är uppdelade i de HBTQ-politiska som ordnar seminarier, föreläsningar och debatter och de som diggar de fyra första bokstäverna i festival allra bäst.
Några av de mest vänsterradikala har stoppat McDonalds från att sponsra Pride. Man vill inte ha pengar från ett stort multinationellt företag.
Med en sån sponsor hade vi kunnat få Scissor sisters, Mika eller till och med Kylie Minogue, som uppträdde på Madrids Pride i år.

Det skulle varit grymt kul om Pride hade kunnat ta dit en artist som Lady Gaga eller Kylie Mínogue.

Fast å andra sidan, det är rätt kul med en festival där tillfället att umgås med vänner verkar vara så mycket viktigare än att se artister. Att mingla och snacka med varandra lockar mer än artister. Det är coolt på sitt sätt.

i vimlet träffade jag en av skribenterna från HBT-sossen också.

Viktor Tullgren bloggar också från Pride.

Reclaim har också kommenterat invigningstalet:

Typiskt Sverige! Man skryter med att man har avskaffat en vedervärdig och kränkande lag – och så kryper det fram, 40 år senare, att man fortfarande definierar en liten minoritet enligt den avskyvärda lagen.

Elin Grelson är en bloggare som också är på Pride, hon skriver lite om det i sin blogg. Hon sitter med i flera seminarier.

Här kan du se invigstalen:

Relaterat:
DN om invigningen, SVD om samkönade äktenskap, Expressen från invigningen, Aftonbladet TV från invigningen och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om hbt, festivaler, samhälle, jämlikhet, kärlek, sex, Pride, Stockholm, homosexualitet