Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Biografi

Neil Young: Fredsförklaring – känns rak och ärlig

by

Fredsförklaring
Författare: Neil Young
Utg.datum: 2012-10-24
Förlag: Norstedts
Översättare: Patrik Hammarsten
Originaltitel: Waging Heavy Peace – A Hippie Dream
ISBN: 9789113044170

Neil Youngs ena son har en CP-skada. Neil Young själv har epilepsi. Det är sådant jag får reda på i förbifarten när jag läser Neil Youngs självbiografi ”Fredsförklaring”. Trots att Neil Young skrivit otaliga låtar och driver massor av projekt och är produktiv som få är det ändå ganska tyst om honom i medier för övrigt. Därför tror jag att många av hans fans, liksom jag, med glädje slänger sig över hans biografi.

Den känns väldigt rak och ärlig. Jag tror inte hans redaktör fått stryka och ändra så mycket, det känns som att sitta tillsammans med honom och höra honom själv berätta. Han har fångat en naturlig ton i språket och i berättandet som känns geuint Neil Young.

Han berättar om när han under 1980-talet höll på med ett musikprojekt och två journalist från nyhetsbyrån AP dök upp. De hade stämt träff med Neil YOung för en intervju. Neil var fokuserad på musiken och albumet han höll på med men de två journalisterna började prata om president Reagen och ville få Neil Young att säga något negativt om presidenten.

Neil Young surnade till. Jag tolkar det som att han tyckte presidenten inte hade med hans musikprojekt att göra och Neil Young tyckte också att det var tydligt att journalistyerna ville få honom att säga något negativt om presidenten. Neil Young svarade att han inte hade träffat Reagan och att det är dumt att ha en åsikt om en person som man inte träffat. Alla människor måste väl ha något gott i sig, menade han.

Resultatet blev en artikel där Neil Young hyllade presidenten. Artikeln gjorde att Neil Young undvek journalister och medier och inte ställde upp på så många intervjuer, inte mer än nädvändigt, i alla fall, enligt honom själv.

När Neil Young började skriva självbiografin längtar han efter att börja jobba och skapa musik med Crazy Horse, fast han är osäker på om han ska klara skriva musik eftersom han slutat röka hasch. Boken ges ut på svenska samtidigt som ett nytt album med Neil Young och Crazy Horse släppts. Albumet ”Psychedelic Pill” har fått bra kritik, bland annat betyg 4 i DN.

”Fredsförklaring” är rolig att läsa. Neil Young har flyt i språket och den känns äkta. Han blandar minnen från tiden då han ännu inte slagit igenom med nutid och dess emellan bjuder han på berättelser från tiden med bland Crosby, Stills, Nash & Young. När jag läser gör jag många avbrott för att leta reda på gamla låtar med CSNY och likaså med Buffalo Springfield, som Neil Young också spelade med.

Neil Young är dock på krigstigen mot mp3-formate4t. Han tycker det dödar musiken för komprimeringen av musiken gör att vi inte får mer än några procent av ursprungsljudet. Han har därför utvecklat ett nytt ljudformat som han förhandlar med investerare och utvecklare på Silicon Valley om, för att kunna få ut ljudformater PureTone och spelare för det.

Han är en fascinerande man och produktiv och jag tycker det känns som att jag kommit honom lite närmare när jag nu läst hans biografi och jag hoppas att han kommer till Sverige sommaren 2013.

Fler recensioner av Fredförklaring: Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.

Karen Armstrongs självbiografi blir teater för första gången på Södra Teatern

by

Karen Armstrongs självbiografi överförs till ett drama och spelas på Södra Teatern.

Ett pressmeddelande från Södra Teatern berättar:

Måste jag välja mellan mitt intellekt och Gud? Det frågar sig Karen i föreställningen ”Genom den trånga porten” som har urpremiär på Södra Teatern den 23 mars. Skådespelerskan Sara Lindh är initiativtagare till pjäsen som bygger på Karen Armstrongs bok med samma namn. Föreställningen regisseras av Rickard Günther.

I sin uppmärksammade föreställning Carola & jag berättade Sara Lindh om sin egen bakgrund. Det var en föreställning som handlade om att frigöra sig från en religiös uppväxt. Nu har hon valt att gå ett steg längre i ämnet. I pjäsen Genom den trånga porten som bygger på Karen Armstrongs självbiografi väljer Karen att vända världen ryggen för att söka Gud. Hennes övertygelse är stark. När hon är sjutton år tar hon det avgörande steget och blir nunna, mot sina föräldrars vilja. Pjäsen handlar om Karens sju år i kloster.

– Man kan säga att det är som en självrannsakan i två akter där Karen för en komplex kamp mellan intellektet och Gud, berättar Sara. Jag är intresserad av att undersöka hur långt människor är beredda att gå för att nå andlig fullkomning. När övergår en gudstro från att vara ett sant sökande efter någonting högre till att bli ren fanatism?

Tiden i klostret – först som postulant, sedan som novis och slutligen som nunna – präglas av fasta regler och hård disciplin.

– Klosterlivet är en långsam nednötningsprocess där jagkänslan ska skalas av och brytas ner, säger Sara. Karens starka vilja att uppnå någonting som är större än henne själv och konsekvenserna av den skuld och skam hon känner efter alla upprepade misslyckanden att hitta Gud, genomsyrar berättelsen.

Just nu repeterar Sara Lindh pjäsen samtidigt som hon turnerar i landet med Riksteaterns uppsättning av Katitzi. Den 23 mars har ”Genom den trånga porten” premiär på Södra Teatern i Stockholm och är ett samarbete mellan Södra Teatern och Blixten & Co.

Om Karen Armstrong
Karen Armstrong är känd för en hel värld för sina böcker om religion, om Gud, om kristendom, judendom och islam. Hon är en av världens främsta religionshistoriker och skapade Charter for Compassion. Karen fick religionsutövare och lärda över hela världen att sätta sig ner och ta fram det som är gemensamt för alla religioner. Den gyllene regeln är en grundläggande etisk princip som återfinns inom de flesta religioner och andra filosofiska och etiska läror. 2007 instiftade FN på Karen Armstrongs initiativ Den Gyllene Regelns dag (Den 5 april) för att inspirera till medkännande handlingar runt om i världen.

”Genom den trånga porten”, baserad på Karen Armstrongs självbiografi med samma namn.
Regi: Rickard Günther.
Skådespelare/bearbetning: Sara Lindh

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Mille Markovic: biografin – uppskruvade förväntningar infrias inte

by

Mille Markovic: biografin
Författare: Deanne Rauscher och Beata Hansson
Förlag: Vertigo
ISBN 978-91-85000-97-5

Jag hade en hel del förväntningar på Mille Markovic: biografin. Gangstern Mille Markovic är den man som satt det svenska kungahuset i gungning. När Mille Markovic drev klubbverksamhet var kungen och hans vänner gäster i hans lokaler. De hyrde rum och enligt Mille Markovic förekom det många lättklädda unga kvinnor som utnyttjades och där fanns också knark. Mille har i svenska medier hävdat att han har bilder på den svenske kungen tillsammans med mycket lättklädda damer.
Det har skrivits en hel del om detta, framför allt i kvällstidningar. Finns bilderna verkligen? Enligt kvällstidningar ska vänner till kungen försökt att köpa bilderna och försökt köpa Markovic´ tystnad.

När hans biografi nu släppts är många nyfikna, ska vi äntligen få se någon av dessa bilder, ska vi få höra något som vi kan tro är sanning?

Nej, det får vi inte. En liten suddig bild är allt vi får se och det är omöjligt att se vad den bilden föreställer.

Mille Markovic har dömts för flera olika brott, från bokföringsbrott till narkotikabrott, misshandel och hot med mera. Han kan kategoriseras som livsstilskriminell och har valt att leva ett liv i kriminalitet. Fast när han talar om sig själv i biografin pratar han om att han utrotar ondskan. När han misshandlar människor så de nästan dör är det för att de är onda, menar han. Ljuger han för sig själv? Tror han själv på det?

Varför ger några journalister och ett bokförlag en sådan grov brottsling en chans att göra sig hörd? Varför ger de utrymme för hans sjuka resonemang? Det kan finnas ett intresse för sådant. Genom att höra hans berättelse, om hans liv, kan vi förstå mer om vad som sker, vad som händer när unga män väljer ett liv i kriminalitet.  Kanske kan vi förebygga andras livskatastrofer genom kunskap om de mekanismer som för en ung man ut på brottets livsstig.

Nu tycker jag inte att biografin lyckas med det här heller. Delvis, eftersom den återkommer till Mille Markovic stora livstragedi. Hans mamma dog när han var liten. Mille Markovics första minne är när hans mor hittades död, hängande från körsbärsträdet i den lilla serbiska byn där han växte upp. Ingen vet om hon begick självmord eller mördades, utom möjligen den person som i så fall mördat henne. Detta har Mille Markovic burit med sig hela sitt liv, det har fyllt honom med hat mot pappan. Mille misstänker ofta sin pappa för att ha mördat hans mamma.

Det intressanta är inte att hans liv startade med en sådan katastrof. Nästan alla människor upplever någon gång i livet en katastrof som vänder upp och ned på allt i livet. Frågan är bara på vilket sätt vi går vidare och tar oss ur sorg och ilska, hur vi lever vidare efter katastrofen. Om vi inte kommer igenom det på ett bra sätt kan vi klamra oss fast vid katastrofen hela vårt liv och skylla allt dumt vi gör på det.

Något samhället och dess makthavare har något att lära av är Milles kraschade skolutbildning. Vid mitten av 1960-talet flyttade han med sin far till Sverige. Han bodde omväxlande i Sverige och i Serbien under sin uppväxt och fick aldrig någon riktig skolutbildning, han hängde varken med i svenska eller serbiska skolan. Där skapades hans känsla av utanförskap, tror jag.

Milles liv ser på pappret ut att ha samma bakgrund som många som lever sina liv i kriminalitet: slagen av pappan och med ständiga konflikter och fosterhemsplaceringar. Efter en karriär som boxare upptäckte han att det var både roligare och mer lukrativt att driva svartklubbar och strippställen.

Journalisterna Beata Hansson och Deanne Rauscher har intervjuat Mille och ett stort antal av hans familjemedlemmar, vänner och några få av hans fiender. Det är också där bokens svagheter är som tydligast. Det är ingen av alla som råkat illa ut, som blivit svårt misshandlade av honom som får berätta. Jag tycker också att kaptilen om de före detta fruarna blir lite tjafsiga och tjatiga.

Jag är förvånad över att bokförlaget Vertigo släpper igenom och publicerar biografin i det skick den är. Den är väldigt slarvigt skriven och slarvigt korrläst. Många avstavningar är så slarvigt gjorda att jag misstänker att ingen redaktör korrläst alls. Språket skulle må gott av att skrivas om. Det är OK att först skriva ner allt, men sedan måste det förbättras, stramas åt och bli stilistiskt bättre,  annars är det ingen vits att göra en bok av det.

De delar av boken som jag tyckte var mest intressant var när de två äldsta barnen intervjuas. Hur är det att som barn växa upp med en pappa som har vapen hemma och som blir hämtad av polisstyrkor? Hur är det att som litet barn besöka sin pappa i ett fängelse?

Om jag vore bokförlagsredaktör hade jag bett de två journalisterna att fokusera mer på vad barnen har att berätta och så skulle jag se till att den skrevs om med bättre språk.

Aftonbladet skriver:

Bristen på nyheter uppvägs inte av porträttets blygsamma litterära kvaliteter. På torftig bruksprosa tecknas Markovic som en mafiosokliché: nyckfull, paranoid och storslagen i hat och kärlek. När han bjuder, bjuder han stort. När han straffar, straffar han grymt. Vid högtidliga tillfällen pyntar han sig med tunga serbiska smycken. Han pratar varmt om familjen och hur viktigt det är med lojalitet.
Biografin bygger mest på samtal med honom själv, och intervjuer med vänner och familj. Beroendet av en enda huvudkälla är naturligt för en biografi, men inte oproblematiskt. Dels för att Markovic verkar vara en storskrävlare, men också för att bilden självklart skulle bli en annan om man intervjuat bredare, bland hans fiender och offer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

The Clash – biografin där bandmedlemmarna själva skriver – viktig att läsa för många mer än punkare

by

The Clash: Strummer, Jones, Simonon, Headon
Författare: Joe Strummer
Författare: Mick Jones
Författare: Paul Simonon
Författare: Topper Headon
Översättare: Jens Ahlberg
Redaktör: Pieetro Maglio
Redaktör: Henrik Petersen
Redaktör: Lars Sundh
Formgivare: Lars Sundh
Förlag: Modernista

”The Clash: Strummer, Jones, Simonon, Headon” är den första officiella The Clash-biografin.
Officiell låter tungt, ja det låter tillrättalagt och inte så spännande. I det här fallet är det tvärtom. Vi får följa bandets historia under de sju år de härjade som mest, 1976-1983, skildrat utifrån de fyra medlemmarnas ögon. Joe Strummer, Mick Jones, Paul Simonon och Topper Headon berättar själva under varje avsnitt, på ett levande sätt som känns naturligt, ärligt, äkta.

De var punkare, rebelliska punkare, som ville skildra samhället. Det är dock inte bara en historia om bandet The Clash utan lika mycket ett dokument över samhället. Som Mick berättar:

Jag vet inte om vi förstod att punken var ett utlopp för vår ilska. Det var mycket som behövde sägas och som inte hade sagts på det sättet förut. Vi plockade helt enkelt grejer ur tidningarna som vi sjöng om. Till och med namnet kommer från en tidning. Paul kom på The Clash för att det stor i tidningarna hela tiden. Det speglade hur vi kände och lät.

De skrev om bostadsförhållandena, bristen på utbildning, en utsiktslös framtid av ändlöst arbetande.

Paul berättar till exempel om A Night of Treason-spelningen:

Alldeles innan A Night of Treason-spelningen gick vi ut för att sätta upp posters för den. Jag fick inga socialpengar just då och var förbannat hungrig. Vi kom tillbaka till Rehearsals Rehearsals där jag bodde, och Joe kanske sov där den natten också, hur som helst var jag så hungrig att jag tog en enorm skopa deg som gjorts på mjöl och vatten i en hink, formade en kaka av den, lade den på änden av Bernies såg som låg och skräpade i rummet, och höll den över elden. Jag bakade och åt den. Ingen annan ville ha, men jag brydde mig inte, jag var hungrig.

The Clash betydde oerhört mycket för punken och speciellt den delen av punken som var samhällsmedveten.

Biografin är därför intressant att läsa också för oss som inte var punkare under 1970- och 1980-talet. Den berättar om ett samhälle som fanns då – och en reaktion på det. En reaktion som jag skulle vilja se mer av idag, när klyftorna inte på något sätt minskat och det fortfarande är stora problem med bostäder, usla löner och många som går ur skolor utan godkända betyg.

En återförening av The Clash kan dock inte ske. Joe Strummer dog 22 december 2002, men å andra sidan är de alla drygt 55 år och skulle knappast utstråla den ungdomliga ilskan längre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jag är Zlatan Ibrahimovic, berättad för David Lagercrantz med det viktiga budskapet: Det är ok att inte vara som alla andra

by

Titel: Jag är Zlatan Ibrahimovic
Författare: David Lagercrantz
ISBN: 9789100126537
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Många från Malmö kanske säger att de såg potentialen i Zlatan redan som pojkspelare. Det är inte sant, säger Zlatan själv i sin biografi som gavs ut i höstas. Många pappor till pojklagets andra spelare var tvärtom irriterade på honom och en gång var det till och med några pappor som gick runt med en namninsamling för att få bort Zlatan ur laget.
Han var för besvärlig, kom från fel område och dribblade alldeles för mycket.
Zlatan Ibrahimovic berrättar öppet och rakt på om sin uppväxt och sin fotbollskarriär i den biografi som skrivits av David Lagercrantz.

Zlatan växte upp i Rosengård och hade det tufft. Utan tvekan. Hans föräldrar skilde sig och två av hans halvsystrar blev drogmissbrukare. Ett tag bodde Zlatan hos sin mamma och sedan flyttade han till sin pappa. Han berättar öppet om att pappan drack mycket alkohol och i kylskåpet var det ofta tomt. Pappan engagerade sig inte i Zlatans fotboll under pojkåren. När de andra pojkarna hade pappor som stod och hejade på dem fick Zlatan sköta sig själ.v

När jag slår upp boken, före första delen med massor av bilder på Zlatan, är några rader formulerade där han tillägnar sin familj och vänner boken, men han tillägnar boken till alla barn som känner sig udda och annorlunda:
Jag vill även ägna alla barn där ute en tanke,
alla barn som känner sig lite udda och annorlunda,
som inte riktigt passar in och som blir sedda av fel anledningar.
Det är ok att inte vara som alla andra.
Fortsätt tro på er själva, det löste sig för mig trots allt.

Zlatan är fortfarande mitt i sin karriär som fotbollsspelare. Det är bra att han ger ut den här biografin nu, medan han har allt aktuellt i sina tankar. Om han låtit biografin skrivas om tjugo år kanske han blivit mer försiktigt och inte hade berättat lika öppet.

För en fotbollsintresserad är flera delar av boken jättekul att läsa. Han berättar både om positivt och negativt. Det är kul att läsa om möten med berömda fotbollsspelare och tränare, om Mourinho, Capelle, Robinho, Ronaldhino, Thierry Henry, Viera, Messi, Xavi och många fler.

Att bli värvad till Barcelona var en dröm som slog in för Zlatan. Trist nog blev det en mardröm. Tränaren Guardiola slog sönder Zlatans självförtroende. Guardiola ville ha spelare som löd honom blint och som uppför sig som söndagsskolegossar.

Zlatans filosofi som han följer är ”att inte lyssna och att lyssna”. Det är klokt. Att både anstränga sig att lyssna och ta vara på råd, men ändå inte låta råden förstöra det som är ens personlighet och den styrka som ens talang bygger på.

Det skrämmer mig att förmodligen är det många, många ungdomar som sorteras bort tidigt, trots att de är stora talanger. Inte bara från fotboll utan i alla möjliga sammanhang.

Det finns nog många vuxna människor som också hindrats från att nå sin fulla potential just för att de varit besvärliga eller haft fel bakgrund.
För att kunna slå igenom med alla odds emot sig måsta man både vara ruggigt envis, som Zlatan, och dessutom ha tur att möta rätt personer vid rätt tillfälle.

Jag tror att många som har stora talanger också kan vara lite besvärliga personer. I dagens samhälle hyllas principen att vara slätstruken, diplomatisk och följa strömmen. Det räcker att läsa jobbannonser – i synnerhet om ansökningarna ska behandlas av rekryteringsföretag: då rensas alla som sticker ut bort.

Därför tycker jag att Zlatans biografi borde läsas av många fler än fotbollsintresserade. Alla som möter ungdomar i jobb eller fritid har en del att lära genom att läsa om Zlatans tankar. Världen behöver fler människor som vågar vara öppna för att människor är olika, att ge människor chansen också när de inte följer mallen.

David Lagercrantz som skrivit biografin har valt att följa Zlatans sätt att tala. Det gör att många meningar inte är korrekta ur grammatisk synvinkel, men det ger en känsla av Zlatans närvaro. Det känns som att höra Zlatan berätta direkt till mig.

Mats Gellerfelt i SVD:

Intriger och maktspel är det gott om i Zlatan Ibrahimovics självbiografi. Läser man med en viss urskillning blir det trots bristerna en intressant bild av förändringarna i det svenska samhället, skriver Mats Gellerfelt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,