The Clash: Strummer, Jones, Simonon, Headon
Författare: Joe Strummer
Författare: Mick Jones
Författare: Paul Simonon
Författare: Topper Headon
Översättare: Jens Ahlberg
Redaktör: Pieetro Maglio
Redaktör: Henrik Petersen
Redaktör: Lars Sundh
Formgivare: Lars Sundh
Förlag: Modernista
”The Clash: Strummer, Jones, Simonon, Headon” är den första officiella The Clash-biografin.
Officiell låter tungt, ja det låter tillrättalagt och inte så spännande. I det här fallet är det tvärtom. Vi får följa bandets historia under de sju år de härjade som mest, 1976-1983, skildrat utifrån de fyra medlemmarnas ögon. Joe Strummer, Mick Jones, Paul Simonon och Topper Headon berättar själva under varje avsnitt, på ett levande sätt som känns naturligt, ärligt, äkta.
De var punkare, rebelliska punkare, som ville skildra samhället. Det är dock inte bara en historia om bandet The Clash utan lika mycket ett dokument över samhället. Som Mick berättar:
Jag vet inte om vi förstod att punken var ett utlopp för vår ilska. Det var mycket som behövde sägas och som inte hade sagts på det sättet förut. Vi plockade helt enkelt grejer ur tidningarna som vi sjöng om. Till och med namnet kommer från en tidning. Paul kom på The Clash för att det stor i tidningarna hela tiden. Det speglade hur vi kände och lät.
De skrev om bostadsförhållandena, bristen på utbildning, en utsiktslös framtid av ändlöst arbetande.
Paul berättar till exempel om A Night of Treason-spelningen:
Alldeles innan A Night of Treason-spelningen gick vi ut för att sätta upp posters för den. Jag fick inga socialpengar just då och var förbannat hungrig. Vi kom tillbaka till Rehearsals Rehearsals där jag bodde, och Joe kanske sov där den natten också, hur som helst var jag så hungrig att jag tog en enorm skopa deg som gjorts på mjöl och vatten i en hink, formade en kaka av den, lade den på änden av Bernies såg som låg och skräpade i rummet, och höll den över elden. Jag bakade och åt den. Ingen annan ville ha, men jag brydde mig inte, jag var hungrig.
The Clash betydde oerhört mycket för punken och speciellt den delen av punken som var samhällsmedveten.
Biografin är därför intressant att läsa också för oss som inte var punkare under 1970- och 1980-talet. Den berättar om ett samhälle som fanns då – och en reaktion på det. En reaktion som jag skulle vilja se mer av idag, när klyftorna inte på något sätt minskat och det fortfarande är stora problem med bostäder, usla löner och många som går ur skolor utan godkända betyg.
En återförening av The Clash kan dock inte ske. Joe Strummer dog 22 december 2002, men å andra sidan är de alla drygt 55 år och skulle knappast utstråla den ungdomliga ilskan längre.
Läs även andra bloggares åsikter om punk, The Clash, boktips, biografi