Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Easy A – inte bara rolig

by

I efterdyningarna av en liten vit lögn om att ha förlorat sin oskuld, upptäcker Olive Penderghast att hennes nya bad-girl image har en uppsida: hon blir äntligen uppmärksammad.

Det är inte ofta man får se en uppriktigt smart “high school”-film, vilket är precis vad Easy A är. Det må vara en komedi, men i själva verket är det en intressant modern granskning av 1800-tals romanen “The Scarlet Letter” om hur ett dåligt rykte sprids och påverkar den berörda. I samband med dagens sociala nätverk är detta ett högst relevant ämne som debutantregissören Will Gluck väljer att skildra genom en amerikansk skola.

Det är inte alltid humorn fungerar med risk att det ett fåtal gånger hamnar i löjlighetsträsket, men för det mesta hålls en fin balans där det aldrig blir tråkigt men inte överdrivet heller, tillräckligt för att behålla ett leende i mungipan under hela speltiden. Easy A är ett bra bevis om att det fortfarande går att göra bra filmer om ungdomar i knepiga situationer, en era som för det mesta dött ut tillsammans med John Hughes. – Cinezine.se

Nowhere Boy – en film om John Lennons uppväxt

by


Nowhere Boy har släppts på dvd för ett tag sedan. För en musikälskare som jag är det givetvis obligatoriskt att se filmen. Jag hann inte se den när den gick på bio så det fick bli en dvd-hyra istället.

Den handlar om John Lennon när han var 16 och 17 år och handlar mer om honom och hans relation till sin mamma och moster än om Beatles, även om både Paul och George hinner komma in i Johns liv och de spelar tillsammans i ett band, då döpt till Quarrymen.

Johns mamma var en livlig och varm människa, men skör med psykiska problem. John växte därför upp hos sin moster istället.

När filmen kom på bio fick den bra kritik, Aftonbladet var lite snål med betyg 3 men både Expressen och Kommunalarbetaren gav betyg 4 och Svenska Dagbladet gav betyg 5.

John var en tonåring, snodde skivor och rökte och raggade tjejer och var grov i mun, men han var väldigt frustrerad också och slogs en del. Filmen är bra och som ofta med brittiska skådespelare av hög kvalitet. Men den unge mannen som spelar John Lennon är rätt muskulös och kraftig, vilket inte riktigt är den bild jag har av John Lennon. Jag har alltid tänkt mig John Lennon mer smal och inte som någon slagskämpe. Å andra sidan är det här John Lennon som 16-åring. Han kan ha varit vild på att slåss då och lugnat ner sig som vuxen.

Fast hur sant allt i filmen är kanske inte är det viktiga, det är en film och regissör och producent måste ha konstnärlig frihet. Filmen är välgjord med bra musik och det är kul att se kläderna och livsstilen från 1950-talet i Liverpool.

Fler recensioner: Göteborgsposten, Helsingborgs Dagblad, Kulturnyheterna, MovieZine och Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Tanlines – Volume On

by

Tanlines är en Brooklyn-baserad duo bestående av Jesse Cohen och Eric Emm. Sedan starten 2008 har de gjort sig ett namn som remixare åt artister som Tough Alliance och Glasser. De ger även ut egna låtar och nu har deras debutalbum plockats ihop.
Jag skriver plockats ihop eftersom albumet till stor del består av tidigare utgivna singlar. Flera av låtarna är instrumentala, en del av spåren är ren klubbmusik, andra är mer dansinfluerad pop. Lägg till ett antal versioner av flera av låtarna så blir resultatet ett gravt splittrat album. Var för sig är de flesta låtarna bra med undantag för ett par av de instrumentala.
The Guardian beskrev musiken som tropisk disco vilket är ganska träffande. Andra har beskrivit Tanlines som en modernare variant av 80-tals ikonerna ’Talking heads’ och ’Tom tom club’. I ’Bees’ kan man höra influenser från ett ungt XTC.
Ett problem blir de snarlika versionerna av flera låtar. Extraversionen av ’Bees’ är riktigt bra, mer instrumental och mer klubbkänsla. Men fyra versioner av ’Real life’ är åtminstone ett par för mycket, bara den akustiska versionen skiljer sig märkbart från orginalet.
Versionerna är förmodligen tänkta som en bonus, välj den version som du gillar bäst. Själv föredrar jag om urvalet redan är gjort när jag ska lyssna. Utan versionerna hade albumet som helhet blivit bättre och mer koncentrerat, jämför till exempel med Robyns hårt sållade ’Body talk’ trilogi.

Albumet fick betyg 4 av den brittiska Guardian.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Dvd-recension: Det vita bandet: Skoningslöst träffande

by


Ute öser snön ner. Någon mer som är filmintresserad och lite krasslig och då slipper undan julstöket någon dag och kan ägna den åt att hyra någon film? Själv lyckades jag välja Michael Hanekes flerfaldigt prisbelönade skoningslösa film ”Det vita bandet”.

Handlingen utspelar sig i en protestantisk by i norra Tyskland 1913.1914 på randen till första världskriget. Det är en berättelse om några barn och tonåringar som sjunger i kyrkokören och deras familjer: baronen, förvaltaren. prästen, barnmorskan och bönderna.

Märkliga utstuderat grymma händelser inträffar. Byns doktor råkar ut för en svår ridolycka när han rider sin morgonritt och någon har fäst en nästan osynligt hård ståltråd så hästen stupar och doktorn blir svårt skadad. Baronens lille pojke blir svårt misshandlad och hus brinner. Jag kan inte berätta alla händelser, vill ju inte förstöra filmen.

Byns pastor har sex barn som han håller i hårda tyglar. När de två äldsta barnen – som är yngre tonåren . kommer för sent hem till middagen får hela familjen lägga sig utan mat. De två tonåringarna får också beskedet att de nästa kväll vid middagen ska få tio rapp med rottingen inför sina syskon och därefter ska fadern träda på dem ett vitt sidenband som de ska få bära fram tills han och hans fru åter kan lite på dem.
I sin totala självgodhet talar pastorn om att det smärtar honom att behöva straffa dem.

När äldste sonen börjar se trött ut på dagarna inser pastorn att sonen börjat få sexuella känslor och han får sova med händerna bundna för att inte kunna röra sin snopp. Pastorn är övertygad om att pojkar kan dö av att onanera.

Barnen tilltalar sin pappa med ”Herr Vater”. Ungefär ”herr fader”.

Barnen tar emot bestraffningarna tåligt, visar ingen ilska eller något hat gentemot föräldrarna. Det är en värld av disciplin som de tar för naturlig. Givetvis bubblar det då under ytan. Och de unga män som utsattes för denna sadism under sin uppväxt blev sedan de unga soldater som gick ut i första världskriget.

På baksidestexten står:
Ska vi fråga oss om dessa händelser var ett förebud för det som många år senare exploderade i Nazityskland? Föddes här fröet till de tragedier som sedan följde?

Jag tycker att det är att göra det lite för lätt för sig. Visserligen är den stenhårda disciplin som barnen levde under där något som många kan tycka är främmande idag. Men disciplin och maktutövning finns maktmissbruk finns av olika grader överallt och dessa maktens män, som pastorn har en tendens att vara svämma över i sin självgodhet. Filmen handlar om mycket mer än vad som mynnade ut i nazismens sadism. Filmen visar vad som händer när barns rätt till respekt kränks. Och det kan ske om och om igen, tyvärr, i olika religioner, i olika samhällsstrukturer …

Filmen är stark och jag kan inte riktigt komma undan. Scener ur den har bränt sig fast och jag ser dem in mitt inre då och då. Skådespelarna är mycket bra, bilderna skarpa och lämnar ändå kvar åt oss själva att tänka och fundera.

Jag håller helt med Malena Jansson i SVD:

Orsakssammanhang pekas inte ut utan antyds, publiken skrivs inte på näsan utan ges en lätt lätt vink. Och bjuds därtill, lite överraskande, på en smekning i form av en kärlekshistoria mellan den rart rundkindade magistern och den unga fnissiga barnsköterskan, vilket får filmen att enkelt kvala in som österrikarens mest ömsinta.

Johan Croneman på DN gav filmen betyg 4 när det släpptes på bio
Betyg 5 hos Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Kulturbloggen recenserar: Änglagård – Tredje gången gillt

by


Bio: Änglagård – Tredje gången gillt
Sverigepremiär: 25 dec

Så var de tillbaka igen, folket i den lilla inhemska byn i Västergötland. Efter 16 år bestämmer sig Fanny (Helena Bergström) för att återigen göra ett besök i byn. Detta efter det att hennes dotter, Alice (Molly Nutley), har tjatat om att få möta sina rötter. Så framåt sommaren dyker de upp och i sedvanligt bruk blir splittras byn upp i två läger och genast kommer allt gamalt groll upp till ytan. Fanny, som mognat till sig lite, vill en gång för alla reda ut allt. Vem som är far till vem osv.
Änglagård 3, som är regisserad av Colin Nutley, innehåller även denna många vackra naturbilder och musiken känns även den ganska oförändrad. För att hjälpa oss som tittare att komma ihåg de olika relationerna som byborna har till varandra och gentemot Fanny och Zack (Rikard Wolff), använder sig Nutley av otaligt många tillbaka blickar och klipp ifrån de två andra filmerna. Nutley har även lyckats samla samma skådespelar gäng, vilket även det höjer den nostalgiska känslan. Men det blir för mycket. Man försöker skapa ett djup med ytliga intriger. Det känns lite som ett evigt tuggande. Det enda som driver filmen framåt är de nya människorna. Det finns nämligen en ny generation bybor som ännu inte hunnit bli allt för miljöskadade.

Jag skulle vilja slå ett slag för Henning (Reine Brylofsson), byns präst som nu har börjat känna sig hotad av sin egen ”lärjunge” och deras samspel är något av få saker som har lite substans. Reine tolkar dennes brister och tvivel på ett strålande sätt. I övrigt så är filmen bara som en enda lång såpa och skulle nog göra sig bättre på tv.
2 av 5 räkor.

Relaterat:
Expressen och recension i Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,