• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Burlesque med Cher och Christina Aguilera så dålig att den är rolig

27 januari, 2011 by Rosemari Södergren


Burlesque
Betyg: 2

Burlesque

Cher och Christina Aguilera tillsammans i en film med mycket dans och en hel del musik, det kommer så klart att locka biopubliken. När dansen dessutom är lättklädd, snuddande nära striptease, kommer det att vara ytterligare något som drar publik.

Filmens handling: Christina Aguilera har rollen som Ali, en ung tjej i en landsortshåla i USA som tröttnar på elak chef på baren där hon jobbar och därför säger hon upp sig och drar till Las Vegas för att kunna förverkliga sin dröm att bli berömd sångerska och danserska. I Las Vegas trillar hon genom slumpen in på en ruggig klubb där lättklädda damer mimar till berömda sånger. Ali blir helt tagen och inser att detta är hennes dröm. Hon vill stå på scen där. Fast ingen tror på henne att hon kan dansa – så hon flirtar in sig hos bartendern och tar jobb i baren.

Cher spelar Tess, ägarinnan till klubben The Burlesque Lounge, som verkligen är på fallrepet och har sett sina bästa dagar. Nedläggningshotet hänger över klubben. Förstås.
Tess jagas av en affärsman som vill köpa klubben.

Har ni hört berättelsen förr? Javisst, det är samma historia som berättats i amerikanska filmer många gånger om och om igen. Pojke eller flicka från landsorten kommer till stora staden fylld av stygga människor. Oskyldig liten pojke eller flicka kämpar på. Någon vill förstöra allt. Pojken/flickan kämpar på och vinner ära och kungariket.

När filmen Burlesque hade premiär i USA fick den förödande kritik. Hollywood Chicago gav Burlesque betyg 0,5 av 5 möjliga:

I worry that some impressionable youth will see Steve Antin’s horrendous “Burlesque” and be turned off musicals forever. This is not a musical. This is a music video; an ego piece for two fading stars that is one of the most creatively bankrupt pieces of cinema in years. Actually, most music videos are better.

Cher har flera gånger tidigare visat att hon är en duktig skådespelerska. Nu har hon nog lyft sitt ansikte i skönhetsoperation en gång för mycket: hennes ansikte är stelt och orörligt. För att vara ärlig är väl rollen som Tess den sämsta skådespelarprestationen Cher gjort. Största behållningen av Cher är mitt i filmen när hon för sången ”You Haven’t Seen the Last of Me”.

Christina Aguilera är en duktig sångerska. Hon filmdebuterar i Burlesque. Hon ska nog hålla sig till musiken.

Självklart finns det en romantisk historia också, ett litet dubbelt trippeldrama. Ska inte berätta mer för att inte förstöra för den som ser filmen.

Okey: filmen har snygga foton, kameramannen kan sitt jobb. Filmen vimlar av vackra skådespelare och den som ansvarar för kostymer och dräkter har gjort ett bra jobb. Musiken är självklart bra. Handlingen är helt förutsägbar handling och skådespelarna spelar typer vi sett förut och det tänder sällan till på riktigt mellan dem.

Newsweek har dock en rolig recension där filmkritikern menar att filmen är så dålig att den blir bra och måste ses.:

The critic on my left twitched so much during Burlesque, I thought she was having a seizure. The one on my right bolted for the door early. As for me, I just had one question: when can I see it again?
Sorry, Harry Potter, but Burlesque is the event of the holiday season, like the drunk aunt who shows up late to Thanksgiving dinner and falls into your mashed potatoes. The acting is almost nonexistent—Cher’s face can’t move because of Botox, and Christina Aguilera’s moves even less (she can’t emote). The audience I saw it with laughed at the serious lines, and I could hear crickets during the jokes. But Burlesque is so bad that it’s good: over-the-top, ridiculous fun. As with a Taylor Swift concert or a stick of Velveeta, you can’t resist the cheese.

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Cher, Christina Aguilera, film, dans, striptease, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Cher, Christina Aguilera, Dans, Recension, Scen, striptease

Skivrecension: Adele – 21

27 januari, 2011 by Redaktionen


Adele – 21
Betyg: 4

Adele har tidigare placerats i samma fack som Duffy och Amy Winehouse som tillsammans med Adele
romantiserat soulen i England under 2000-talet. Men med sitt nya album 21 så går Adele vidare och med sin
styrka och sin ljudbild påminner det kanske mer om Florence + the Machine, fast något mer melankoliskt.

Om debutalbumet 19 var en lovande början på något stort så är detta mer än en värdig uppföljare, men bara i stunden som du lyssnar på den för 21 saknar den där Hometown glory som liksom sätter sig på hjärnan,
som man kan nynna och sjunga på. Kanske kan man argumentera för att 21 är mer vuxen, kanske något lite mer invecklad men samtidigt är den renare och tydligare.

Det är inte låtarna i sig som är styrkan med 21, det är Adele och hennes ärlighet, beundransvärda röst och klang. Många av de låtarna som finns med hade fallit platt rakt av om det inte vore för hur de framförs. Men sen finns undantagen, de låtar som är briljanta rakt igenom. Det andra spåret Rumour has it är en av de där låtarna som är
så bra att man helt glömmer bort Adeles ringa ålder och bara faller på knä inför hennes bedrifter. Resten av plattan är stabil rakt igenom, inget sticker ut speciellt, istället är varje låt stark var för sig.

Sen händer det där som jag har väntat på ända sedan jag såg ett framträdande hos Jools på youtube. Den där låten som jag redan spelat minst 50 gånger, tryckt replay gång på gång. Someone like you, Adeles tveklöst bästa låt – hittills. Tempot är något högre än vad det var vid det där framträdandet hos Jools och det smärtar mig lite de första fem lyssningarna, saknar det där lite extra. Något är fel och skaver, men när jag vänjer mig så
inser jag ju att låten är precis lika klockren och smärtsam ändå. Det blir mer som en frustrerad ton istället för en rent uppgiven ton. Jag målar på eyelinern och sjunger ut. Känner allt.

Adele må ha lidit igenom sitt och gudarna ska veta att det hörs, att vi känner det. Nu är det vår tur att stå där blottade för livet och nu kommer Adele att guida oss, ge oss råd och hålla oss sällskap. När allt rämnar och du är ensam kvar så låter 21 dig finna en styrka du inte visste att du hade. Och precis där skiljer sig Adele från sina
kollegor Duffy och Amy.

Recension i DN, Arbetarbladet, Aftonbladet, Göteborgsposten, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Adele, recension, skivnytt, blues

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Adele, blues, Recension, skivnytt

Skivrecension: Crystal Fighters med Star Of Love – något mer unikt är svårt att hitta

26 januari, 2011 by Rosemari Södergren


Crystal Fighters med Star Of Love
Betyg: 4

Någon genre kan Crystal Fighers album Star Of Love inte placeras in i. Ett mycket experimenterande album: ja. Unikt: onekligen.

När jag läste om albumet och bandet väntade jag mig en skiva som lätt kunde klassas som världsmusik. Visserligen är ordet ”världsmusik” rätt knepigt. Alla band finns ju i världen och därför är väl all musik världsmusik.

Crystal Fighers har synt som en bas för sin musik men också akustisk gitarr och tamburiner plus en mängd olika traditionellt baskiska instrument. Resultatet blir på ”Star Of Love” en blandad kompott, några låtar som absolut hämtat inspirationen från shoegaze, några spår inspirerade av musik av Justin Timberlake eller dansmusik, andra spår popigare och sedan också något spår med funkiga rytmer och där det låter med som vi brukar tänka oss världsmusik.

Själva beskriver bandet sin musik som ”fast dance music with Basque instruments synthesisers and voices”.

I en intervju säger bandmedlemmen Gilbert:
– Our songs concern bigger themes than my girlfriend dumped me.

Gilbert fascineras av musikscenens utveckling mot allt mer genrefri. Crystal Fighters har tagit ledningen där på ett mycket spännande sätt. Att blanda så friskt mellan genrer som de gör på ”Star Of Love” kan vara en fälla. Det finns en risk att det blir för utslätat. Den som lyssnar på dance kanske inte gillar mer popiga låtar och tvärtom. Crystal Fighters lyckas ändå behålla mig som lyssnar, det finns något i alla låtar som ändå är en bas, en grund, som är Crystal Fighters.

De finns förstås på MySpace.

Läs även andra bloggares åsikter om Crystal Fighters, recension, skivnytt, musik, dance, pop, elektroniskt, världsmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Crystal Fighters, dance, elektroniskt, Musik, pop, Recension, skivnytt

Recension: Alex Schulman: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött

23 januari, 2011 by Rosemari Södergren

Alex Schulman står på Sturehof med en öl, en gammeldansk och ett par resväskor. Han har just lämnat lägenheten där han levt med sin fru. Där börjar Schulmans nya bok ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”.

Alex flyr från ångesten efter skilsmässan genom flitigt bruk av alkohol, oftast på finare inneställen, nästan krypande hem ibland. På jobbet finns dock den allra snyggaste kvinnan Amanda. Hon är männens trofé. Alla män flockas och trängs kring henne. Alex suktar men tror knappt att han har någon chans.

Amanda bjuder in honom att läsa ett stycke i den bok han skriver på. Det ena ger det andra och när ett år sedan skilsmässan gått har Alex och Amanda fått en dotter, Charlie, som ju blev känd i hela Sverige då Alex bloggade om livet som pappa åt henne.

Alex Schulman är i mina ögon en gullgosse. Först och främst är han en man som är 33 år. Det är precis den ålder då en man kan få vad som helst, nästan. Varenda arbetsgivare suktar efter män i den åldern. Jag såg det i praktiken exempelvis när jag jobbade ett år på DN.se. Det var en mängd duktiga, kompetenta kvinnor som hade längre och kortare vikariat. Men när DN.se väl bestämde sig för att anställa några så blev det just tre män som var kring 30 år. Och ändå var den dominerade delen av medarbetarna redan just män i 30-årsåldern.

När jag då fick den här boken i min hand av Alex Schulman: ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”, som är denna 33-årige mans andra bok, är det förstås med skepsis jag börjar läsa. En bit en i boken blir jag lite arg på honom, jag tycker att han koketterar och låtsas ett dåligt självförtroende.

Men trots att jag har svårt att smälta hans dåliga självförtroende måste jag erkänna att mannen ifråga har flyt i sitt språk. Det är roligt att läsa och det är välskrivet. Han är knivskarp i sina på gränsen till elaka beskrivningar av omgivningen och medievärlden, ibland. Och han är modig, som lyfter fram så personliga saker. Vem av oss vågar det, egentligen? Boken är som en personlig blogg renskriven till bättre svenska.

Åsa Beckman i DN är ännu mer kritisk än jag:

Här finns några träffsäkra scener (som när han är med i tv-s ”Singing bee”, får stämpeln ”författare” i pannan av Daniel Sjölin i ”Babel” eller försöker kallprata med en gammal skolkamrat på en fest) och då handlar det ofta om sociala åkningar mellan överläge och underläge som Schulman verkligen har blick för.

Men scenerna med nerv är för få, tonen för kokett. Det är mycket möjligt att det mellan den där bardisken och Visby BB där deras barn föds ett år senare, finns en större kärleksroman, men tyvärr finns den inte här.

Del ur beskrivning av boken på bokbutikernas hemsidor:

En sommardag i juli 2008 separerar Alex Schulman från kvinnan han levt med i sex år. Med en resväska i vardera hand lämnar han förvirrad deras gemensamma lägenhet och beger sig ut på Stockholms gator. Han inser att han står inför en ny tillvaro, framför en ny sorts resa – han ser inte alls fram emot den.
På dagen ett år efter separationen föds hans dotter Charlie på BB i Visby.
Det här är den brokiga, underbara historien om allt som hände däremellan.

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött
Alex Schulman
ISBN10: 9164203476
ISBN13: 9789164203472

Läs även andra bloggares åsikter om Alex Schulman, recension, bok, böcker, litteratur, kärlek

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Alex Schulman, Böcker, Bok, Kärlek, Recension

Recension Stratovarius: Elysium

23 januari, 2011 by Redaktionen


Stratovarius med albumet Elysium

Betyg: 2+ (räkor)

Finska hårdrocksbandet Stratoviarous nya skiva Elysium inleds med singeln Darkest Hours och det är en stark öppning men en låt som är ganska tydligt singelbetonad och inte lämnar några större spår efter sig. Däremot sätter andra låten, just Elysium, tonen för resten av skivan genom en lugn inledning och sedermera en femton minuter lång, bombastisk utsvävning i både sång och orgel, visserligen vackert på sina ställen men ändå kanske något onödigt långt.

Det är rent allmänt mer orgel än vanligt, på vissa låtar är det lugnare än vad som brukar känneteckna bandet och det är egentligen bara Event Horizon som låter väldigt mycket klassiskt Stratovarius. Sedan bandets gitarrist och anförare Timo Tolkki hoppade av har kompositionen spretat mer än vanligt och Elysium är inget undantag. Det hörs att alla bandmedlemmar numera bidrar med egna låtar och ibland blir det bra, ibland mindre bra.

En del av låtarna fastnar faktiskt. Fairness Justified, till exempel, där Matias Kupiainen står för ett av skivans få men fina gitarrsolon. Avslutningen av Fairness Justified är också bra, ett mäktigt sjung-och-svara mellan en kör och sångaren Timo Kotipelto. Just den är ett av det starkaste spåren, även om Infernal Maze är min favorit i sin domedagsliknande skrud av operabetonat svårmod.

Vissa låtar kunde jag däremot nästan hoppat över. Balladen Move the Mountain och The Game Never Ends är inga höjdare direkt. Infernal Maze är klart bästa låten på skivan och Stratovarius skulle nog behöva koncentrera sig mer på att hålla ihop kring en eller två bra låtskrivare istället för att springa iväg åt olika håll och dölja hela kalaset med väldigt mycket pompösa refränger och storslagna orglar.

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om Stratovarius, recension, skivnytt, hårdrock, Finland

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Finland, Hårdrock, Recension, skivnytt, Stratovarius

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 178
  • Sida 179
  • Sida 180
  • Sida 181
  • Sida 182
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in