Alex Schulman står på Sturehof med en öl, en gammeldansk och ett par resväskor. Han har just lämnat lägenheten där han levt med sin fru. Där börjar Schulmans nya bok ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”.
Alex flyr från ångesten efter skilsmässan genom flitigt bruk av alkohol, oftast på finare inneställen, nästan krypande hem ibland. På jobbet finns dock den allra snyggaste kvinnan Amanda. Hon är männens trofé. Alla män flockas och trängs kring henne. Alex suktar men tror knappt att han har någon chans.
Amanda bjuder in honom att läsa ett stycke i den bok han skriver på. Det ena ger det andra och när ett år sedan skilsmässan gått har Alex och Amanda fått en dotter, Charlie, som ju blev känd i hela Sverige då Alex bloggade om livet som pappa åt henne.
Alex Schulman är i mina ögon en gullgosse. Först och främst är han en man som är 33 år. Det är precis den ålder då en man kan få vad som helst, nästan. Varenda arbetsgivare suktar efter män i den åldern. Jag såg det i praktiken exempelvis när jag jobbade ett år på DN.se. Det var en mängd duktiga, kompetenta kvinnor som hade längre och kortare vikariat. Men när DN.se väl bestämde sig för att anställa några så blev det just tre män som var kring 30 år. Och ändå var den dominerade delen av medarbetarna redan just män i 30-årsåldern.
När jag då fick den här boken i min hand av Alex Schulman: ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”, som är denna 33-årige mans andra bok, är det förstås med skepsis jag börjar läsa. En bit en i boken blir jag lite arg på honom, jag tycker att han koketterar och låtsas ett dåligt självförtroende.
Men trots att jag har svårt att smälta hans dåliga självförtroende måste jag erkänna att mannen ifråga har flyt i sitt språk. Det är roligt att läsa och det är välskrivet. Han är knivskarp i sina på gränsen till elaka beskrivningar av omgivningen och medievärlden, ibland. Och han är modig, som lyfter fram så personliga saker. Vem av oss vågar det, egentligen? Boken är som en personlig blogg renskriven till bättre svenska.
Åsa Beckman i DN är ännu mer kritisk än jag:
Här finns några träffsäkra scener (som när han är med i tv-s ”Singing bee”, får stämpeln ”författare” i pannan av Daniel Sjölin i ”Babel” eller försöker kallprata med en gammal skolkamrat på en fest) och då handlar det ofta om sociala åkningar mellan överläge och underläge som Schulman verkligen har blick för.
Men scenerna med nerv är för få, tonen för kokett. Det är mycket möjligt att det mellan den där bardisken och Visby BB där deras barn föds ett år senare, finns en större kärleksroman, men tyvärr finns den inte här.
Del ur beskrivning av boken på bokbutikernas hemsidor:
En sommardag i juli 2008 separerar Alex Schulman från kvinnan han levt med i sex år. Med en resväska i vardera hand lämnar han förvirrad deras gemensamma lägenhet och beger sig ut på Stockholms gator. Han inser att han står inför en ny tillvaro, framför en ny sorts resa – han ser inte alls fram emot den.
På dagen ett år efter separationen föds hans dotter Charlie på BB i Visby.
Det här är den brokiga, underbara historien om allt som hände däremellan.
Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött
Alex Schulman
ISBN10: 9164203476
ISBN13: 9789164203472
Läs även andra bloggares åsikter om Alex Schulman, recension, bok, böcker, litteratur, kärlek
