Recension Stratovarius: Elysium

Stratovarius med albumet Elysium

Betyg: 2+ (räkor)

Finska hårdrocksbandet Stratoviarous nya skiva Elysium inleds med singeln Darkest Hours och det är en stark öppning men en låt som är ganska tydligt singelbetonad och inte lämnar några större spår efter sig. Däremot sätter andra låten, just Elysium, tonen för resten av skivan genom en lugn inledning och sedermera en femton minuter lång, bombastisk utsvävning i både sång och orgel, visserligen vackert på sina ställen men ändå kanske något onödigt långt.

Det är rent allmänt mer orgel än vanligt, på vissa låtar är det lugnare än vad som brukar känneteckna bandet och det är egentligen bara Event Horizon som låter väldigt mycket klassiskt Stratovarius. Sedan bandets gitarrist och anförare Timo Tolkki hoppade av har kompositionen spretat mer än vanligt och Elysium är inget undantag. Det hörs att alla bandmedlemmar numera bidrar med egna låtar och ibland blir det bra, ibland mindre bra.

En del av låtarna fastnar faktiskt. Fairness Justified, till exempel, där Matias Kupiainen står för ett av skivans få men fina gitarrsolon. Avslutningen av Fairness Justified är också bra, ett mäktigt sjung-och-svara mellan en kör och sångaren Timo Kotipelto. Just den är ett av det starkaste spåren, även om Infernal Maze är min favorit i sin domedagsliknande skrud av operabetonat svårmod.

Vissa låtar kunde jag däremot nästan hoppat över. Balladen Move the Mountain och The Game Never Ends är inga höjdare direkt. Infernal Maze är klart bästa låten på skivan och Stratovarius skulle nog behöva koncentrera sig mer på att hålla ihop kring en eller två bra låtskrivare istället för att springa iväg åt olika håll och dölja hela kalaset med väldigt mycket pompösa refränger och storslagna orglar.

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om Stratovarius, recension, skivnytt, hårdrock, Finland