Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

John och svamparna – när sociala medier tar över teatern

by


Många vet vad teater är eller tror att de vet. Men vem vet vad teater kan bli? Det är ett citat från John och Svamparna som hade premiär på Dramatens scen för unga, Elverket. John och svamparna är ett experiment i en teaterlokal. Den vänder sig till barn från fem år. Det börjar spännande redan när vi träder in i teaterlokalen. Vi, publiken, får sätta oss på kuddar som finns placerade mot väggarna i ett stort rum. I rummet finns en hel del prylar och saker och i mitten av rummet står Staffan Göthe (som spelar John) och grejar med några trälådor och småmuttrar lite för sig själv.

Rätt som det är börjar fyra personer som suttit på var sin kudde bland publiken prata med John och de reser sig och deltar i spelet. Grundhandlingen:
Fem personer – John, Merce, Yoko, David och Rose – träffas hemma hos John för att skapa något nytt, som inte gjorts tidigare. De får var sin tärning och en låda var med lappar där det står anvisningar för olika saker att göra.
Slumpen sägs det, men det känns alldeles för inövat för att jag ska tro på det. Deras repliker låter alldeles för inövade och väldigt mycket teatermanér.
Det blir rörigt värre på scen när de fem skådespelarna drar iväg åt sitt håll och utför sina uppdrag, som kan vara att göra roliga former med sin kropp, sätta upp ett snöre, spela på fiol eller piano, berätta en historia för en grupp i publiken. Allt sker samtidigt: John, Merce, Yoko, David och Rose är iväg och gör sina uppdrag.

Så rörigt blir det. Som sociala medier i förhållande till tvprogram, som ju är envägskommunikation. I sociala medier pågår diskussioner och snack hela tiden och det går inte att följa en enstaka tråd, allt blir oväntat. I tv-program klipper producenten ihop programmet och bestämmer vad som ska hända. På samma sätt kan John och svamparna ses som en oförutsägbar happening i förhållande till en traditionell teaterföreställning.

Föreställningen bygger på musik, tankar och idéer av den amerikanske tonsättaren och konstfilosofen John Cage, 1912 – 1992. Cage ville genom sin konst uppmuntra till nya sätt att lyssna, både till musik och till de ljud som omger oss. Han har främst kommit att förknippas med sina tankar om tystnadens rikedom och med hur man kan använda slumpen när man skapar musik och teater. Det är fascinerande att John Cage som inspirerat till pjäsen dog redan 1992, innan ordet sociala medier var uppfunnet.

Scenlösningen riktigt bra, höga förväntningar. Emellanåt kommer det korta repliker med frågor och funderingar om tystnaden, om ljud om existensens villkor, som är spännande. Fast frågan är om dessa frågor fick möjlighet att slå rot och sätta igång några processer?

Publiken bestod till största delen avd barn i målgruppen. Det märktes att de tappade koncentrationen på föreställningen av och till. För att föreställningen ska lyfta trot jag publiken måste bjudas in mer i vad som händer, mer interaktivitet behövs. Och mindre av teatermanér också.
Ska det vara som det står om föreställningen måste skådespelarna släppa taget lite mer.

I Johns värld
ryms det stora i det lilla
växer frågor upp som svampar
där blir ljuden till musik
om man lyssnar riktigt nära

Ska det vara ett möte behöver föreställningen ta ett kliv till.

I rollerna Staffan Göthe, Maurits Elvingsson, Jessica Liedberg, Anna Lindal, Eva Lindal, Kristine Scholz
Regi Johan Petri
Scenografi och kostym Daniel Åkerström?Steen
Ljus Mikael Karlsson
Musik John Cage
Koreografi Nathalie Ruiz
Peruk och mask Marie-Louise Hellberg

Teatertidningen Nummer har intervjuat Staffan Göthe, som spelar huvudrollen som John.
Dramatens information om John och svamparna

Bilden ovan:
John och svamparna
Maurits Elvingsson, Staffan Göthe och Jessica Liedberg.
Fotograf Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Filmen Yogi Björn – tyvärr ett bottennapp

by


Yogi Björn
Betyg 1
Yogi Björn var en av min barndoms seriefigur. Nu har Yogi Björn och hans yngre smartare kompis Bobo äntligen blivit film, dessutom i 3D. Fast jag byter ut ordet äntligen till tyvärr.

Filmen har visserligen kvar hur korkad Yogi Björn är och han har kvar sin gröna hatt och sin slips och hans största intresse är att försöka sno semestrande människors picknickkorgar. Hans betydligt smartare kompis Bobo försöker gång på gång avstyra Yogis katastrofala planer.

Filmen är som en sämre buskis, hur förutsägbar story som helst och massor av pinsamma skämt. Undrar om ens de minsta kommer att skratta?

3D-tekniken är fortfarande långt ifrån perfekt. I en film där animerade figurer ska mixas med skådespelare blir det ännu tydligare att 3D-tekniken inte är färdigutvecklad.

Kulturnyheterna som ger betyg 2 av 5 är en av de filmkritiker som är mest positiv. Deras recensent har ett kul avslut på sin recension:

Filmens sentens är i alla fall överraskande vänsterorienterad: här lär vi oss nämligen att utförsäljningen av statliga tillgångar är av ondo. Ebba Reinfeldt har nog tyvärr hunnit bli aningen för gammal för denna film, annars skulle man kunna fantisera om spännande politiska diskussioner kring frukostbordet med pappa Fredrik.

Svenska Dagbladet gav betyg 2 och skriver:

Gullighet allena räcker dock inte långt och i brist på såväl gripande historia som skrattframkallande humor blir Yogi björn inte mer än ljum underhållning som kunde släppts direkt på dvd twin pack tillsammans med förslagsvis Alvin och gänget 2.

I rollerna: Tom Cavanagh, Anna Faris, T.J. Miller, Nate Corddry
Röster i originalet: Dan Aykroyd, Justin Timberlake
Svenska röster Per Sandborgh, Henning Lööf, Albin Flinkas, Cecilia Skarby, Michael Blomqvist

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Burlesque med Cher och Christina Aguilera så dålig att den är rolig

by


Burlesque
Betyg: 2

Burlesque

Cher och Christina Aguilera tillsammans i en film med mycket dans och en hel del musik, det kommer så klart att locka biopubliken. När dansen dessutom är lättklädd, snuddande nära striptease, kommer det att vara ytterligare något som drar publik.

Filmens handling: Christina Aguilera har rollen som Ali, en ung tjej i en landsortshåla i USA som tröttnar på elak chef på baren där hon jobbar och därför säger hon upp sig och drar till Las Vegas för att kunna förverkliga sin dröm att bli berömd sångerska och danserska. I Las Vegas trillar hon genom slumpen in på en ruggig klubb där lättklädda damer mimar till berömda sånger. Ali blir helt tagen och inser att detta är hennes dröm. Hon vill stå på scen där. Fast ingen tror på henne att hon kan dansa – så hon flirtar in sig hos bartendern och tar jobb i baren.

Cher spelar Tess, ägarinnan till klubben The Burlesque Lounge, som verkligen är på fallrepet och har sett sina bästa dagar. Nedläggningshotet hänger över klubben. Förstås.
Tess jagas av en affärsman som vill köpa klubben.

Har ni hört berättelsen förr? Javisst, det är samma historia som berättats i amerikanska filmer många gånger om och om igen. Pojke eller flicka från landsorten kommer till stora staden fylld av stygga människor. Oskyldig liten pojke eller flicka kämpar på. Någon vill förstöra allt. Pojken/flickan kämpar på och vinner ära och kungariket.

När filmen Burlesque hade premiär i USA fick den förödande kritik. Hollywood Chicago gav Burlesque betyg 0,5 av 5 möjliga:

I worry that some impressionable youth will see Steve Antin’s horrendous “Burlesque” and be turned off musicals forever. This is not a musical. This is a music video; an ego piece for two fading stars that is one of the most creatively bankrupt pieces of cinema in years. Actually, most music videos are better.

Cher har flera gånger tidigare visat att hon är en duktig skådespelerska. Nu har hon nog lyft sitt ansikte i skönhetsoperation en gång för mycket: hennes ansikte är stelt och orörligt. För att vara ärlig är väl rollen som Tess den sämsta skådespelarprestationen Cher gjort. Största behållningen av Cher är mitt i filmen när hon för sången ”You Haven’t Seen the Last of Me”.

Christina Aguilera är en duktig sångerska. Hon filmdebuterar i Burlesque. Hon ska nog hålla sig till musiken.

Självklart finns det en romantisk historia också, ett litet dubbelt trippeldrama. Ska inte berätta mer för att inte förstöra för den som ser filmen.

Okey: filmen har snygga foton, kameramannen kan sitt jobb. Filmen vimlar av vackra skådespelare och den som ansvarar för kostymer och dräkter har gjort ett bra jobb. Musiken är självklart bra. Handlingen är helt förutsägbar handling och skådespelarna spelar typer vi sett förut och det tänder sällan till på riktigt mellan dem.

Newsweek har dock en rolig recension där filmkritikern menar att filmen är så dålig att den blir bra och måste ses.:

The critic on my left twitched so much during Burlesque, I thought she was having a seizure. The one on my right bolted for the door early. As for me, I just had one question: when can I see it again?
Sorry, Harry Potter, but Burlesque is the event of the holiday season, like the drunk aunt who shows up late to Thanksgiving dinner and falls into your mashed potatoes. The acting is almost nonexistent—Cher’s face can’t move because of Botox, and Christina Aguilera’s moves even less (she can’t emote). The audience I saw it with laughed at the serious lines, and I could hear crickets during the jokes. But Burlesque is so bad that it’s good: over-the-top, ridiculous fun. As with a Taylor Swift concert or a stick of Velveeta, you can’t resist the cheese.

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Adele – 21

by


Adele – 21
Betyg: 4

Adele har tidigare placerats i samma fack som Duffy och Amy Winehouse som tillsammans med Adele
romantiserat soulen i England under 2000-talet. Men med sitt nya album 21 så går Adele vidare och med sin
styrka och sin ljudbild påminner det kanske mer om Florence + the Machine, fast något mer melankoliskt.

Om debutalbumet 19 var en lovande början på något stort så är detta mer än en värdig uppföljare, men bara i stunden som du lyssnar på den för 21 saknar den där Hometown glory som liksom sätter sig på hjärnan,
som man kan nynna och sjunga på. Kanske kan man argumentera för att 21 är mer vuxen, kanske något lite mer invecklad men samtidigt är den renare och tydligare.

Det är inte låtarna i sig som är styrkan med 21, det är Adele och hennes ärlighet, beundransvärda röst och klang. Många av de låtarna som finns med hade fallit platt rakt av om det inte vore för hur de framförs. Men sen finns undantagen, de låtar som är briljanta rakt igenom. Det andra spåret Rumour has it är en av de där låtarna som är
så bra att man helt glömmer bort Adeles ringa ålder och bara faller på knä inför hennes bedrifter. Resten av plattan är stabil rakt igenom, inget sticker ut speciellt, istället är varje låt stark var för sig.

Sen händer det där som jag har väntat på ända sedan jag såg ett framträdande hos Jools på youtube. Den där låten som jag redan spelat minst 50 gånger, tryckt replay gång på gång. Someone like you, Adeles tveklöst bästa låt – hittills. Tempot är något högre än vad det var vid det där framträdandet hos Jools och det smärtar mig lite de första fem lyssningarna, saknar det där lite extra. Något är fel och skaver, men när jag vänjer mig så
inser jag ju att låten är precis lika klockren och smärtsam ändå. Det blir mer som en frustrerad ton istället för en rent uppgiven ton. Jag målar på eyelinern och sjunger ut. Känner allt.

Adele må ha lidit igenom sitt och gudarna ska veta att det hörs, att vi känner det. Nu är det vår tur att stå där blottade för livet och nu kommer Adele att guida oss, ge oss råd och hålla oss sällskap. När allt rämnar och du är ensam kvar så låter 21 dig finna en styrka du inte visste att du hade. Och precis där skiljer sig Adele från sina
kollegor Duffy och Amy.

Recension i DN, Arbetarbladet, Aftonbladet, Göteborgsposten, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Crystal Fighters med Star Of Love – något mer unikt är svårt att hitta

by


Crystal Fighters med Star Of Love
Betyg: 4

Någon genre kan Crystal Fighers album Star Of Love inte placeras in i. Ett mycket experimenterande album: ja. Unikt: onekligen.

När jag läste om albumet och bandet väntade jag mig en skiva som lätt kunde klassas som världsmusik. Visserligen är ordet ”världsmusik” rätt knepigt. Alla band finns ju i världen och därför är väl all musik världsmusik.

Crystal Fighers har synt som en bas för sin musik men också akustisk gitarr och tamburiner plus en mängd olika traditionellt baskiska instrument. Resultatet blir på ”Star Of Love” en blandad kompott, några låtar som absolut hämtat inspirationen från shoegaze, några spår inspirerade av musik av Justin Timberlake eller dansmusik, andra spår popigare och sedan också något spår med funkiga rytmer och där det låter med som vi brukar tänka oss världsmusik.

Själva beskriver bandet sin musik som ”fast dance music with Basque instruments synthesisers and voices”.

I en intervju säger bandmedlemmen Gilbert:
– Our songs concern bigger themes than my girlfriend dumped me.

Gilbert fascineras av musikscenens utveckling mot allt mer genrefri. Crystal Fighters har tagit ledningen där på ett mycket spännande sätt. Att blanda så friskt mellan genrer som de gör på ”Star Of Love” kan vara en fälla. Det finns en risk att det blir för utslätat. Den som lyssnar på dance kanske inte gillar mer popiga låtar och tvärtom. Crystal Fighters lyckas ändå behålla mig som lyssnar, det finns något i alla låtar som ändå är en bas, en grund, som är Crystal Fighters.

De finns förstås på MySpace.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,