• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

GIFF: King of Devil’s Island och 127 timmar

30 januari, 2011 by Redaktionen

I fredags (28/1) öppnades portarna för Göteborgs Filmfestival och den är nu i full gång med vad som ser ut att vara rekordlånga köer. Två av filmerna som sågs under första dagen är norska King of Devil’s Island och oscarsnominerade 127 timmar. Här följer en kort summering av båda:

King of Devil’s Island

Marius Holst fjärde långfilm utspelar sig 1915 på en uppfostringsanstalt i norska ön Bastøy, en ö som blir lika mycket en del av historien som dess förtryckta invånare. Det är väldigt mycket en skildring av maktspel, den ultimata versionen.

Stellan Skarsgård spelar en perplex karaktär, svår att identifiera och intressant att studera. Är han den djävulske föreståndaren man gärna vill tro, eller är han offer för onda krafter från övriga anställda i anstalten? Samtidigt har vi ett par starka prestationer från ungdomarna, t.ex huvudkaraktären Benjamin Helstad som den tuffe men rättvise Erling.

King of Devil’s Island är en stark film som höjer tempot i takt med speltiden och har kvaliteter som påminner om Europas nya våg i 60-talet. Cinezine ger betyget 4/5.

127 timmar

En är en förskräcklig, men sann, berättelse om bergsbestigaren Aron Ralston som råkar ut för en olycka och blir fastklämd i en bergsklyfta mellan väggen och en stor sten. Att återberätta något sådant bör inte vara lätt – en man på samma plats och position under 127 timmar – men med rätt filmskapare är det heller ingen omöjlighet. Det kräver en experimentell anda, ett visionärt tänkesätt och ett oerhört kompetent objekt framför kameran. Perfekt för Danny Boyle och James Franco.

Det är en känslomässig berg-och-dalbana som ger en god inblick i huvudet på Aron i sin svåra situation. Det är svårt att tänka sig någon annan än James Franco i huvudrollen, han är den viktigaste ingrediensen i filmen och främsta orsaken till varför det fungerar så effektivt. Filmen har fått 6 oscarsnomineringar och även den betyget 4/5.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: 127 timmar, Filmfestival, kungen av bastoy, Recension, Scen

Recension från Göteborgs Filmfestival: R U There?

29 januari, 2011 by Redaktionen


R U There?
Betyg: 3 av 5
Så har den då kickat igång. Det är för 34:e året i rad som man anordnar Göteborg International Filmfestival, Giff. Som vanligt är det ett fullspäckat schema med så väl seminarier, gästade regissörer som film. Festivalen har sitt nav på Draken i folkets hus; Järntorget. Därifrån kan man lätt ta sig runt till de andra biograferna med hjälp av spårvagn 6.
Efter en massa övervägande valde jag att börja festivalen med en film som går i årets tema. Nämligen närvaro. Filmens titel är R U There. En film som visade sig vara en film som verkligen passade in under det temat.

R U There är en holländsk produktion, skriven av Rogier de Blok och regisserad av David Verbee. Filmen handlar om Jitze (Stijn Koomen) en ung man som reser runt och livnär som datorspelare. Han spelar i lag och då är det viktigt att alla är i tiptop form. Efter att bevittnat en olycka i Taipei som ledde till döden, börjar Jitze att tänka. Han börjar tvivla på sin moral. Då träffar han Min Min (Huan-Ku Re) och genom den virtuella Second Life börjar de lära känna varandra så smått.

Idén är spännande. Här är en film där man inte tycker det är konstigt när två människor kysser varandra i ett ”chattrum”. Det går mej omärkt förbi och jag ser det som vilken filmkyss som helst. Närvaro på distans. I den riktiga världen är det ett evigt bullrande och dånande, men i Second Life är det lugnt, harmoniskt och avslappnat. Inte tycker jag heller att det är konstigt med datorspels turneringar eller professionella datorspelare. Nej, så ser det ut idag och jag tycker det är kul med en film som utspelar sig i denna miljö och tar sig an den på ett bra sätt.

Ett par händelser senare befinner sig Jitze och Min Min ute på landsbygden. Här sker långa långsamt gående scener. Lite för många långa. För att sedan, vips, få en svängom, med endast små indikationer om vad som egentligen har skett med den unge mannen. Tillbaka till stressen. Dånet.
Filmen funkar hyfsat. Jag hade nog lite för höga förväntningar på den. Mittenpartiet känns inte riktigt färdigt, men upprättelsen blir något sådär i slutändan. Helt klart sevärd.

Betyg: 3 av 5

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om R U There?, film, recension, filmrecension, Göteborg International Filmfestival, Giff

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Giff, Göteborg International Filmfestival, R U There?, Recension, Scen

Skivrecension: Amos Lee: Mission Bell

28 januari, 2011 by Rosemari Södergren


Amos Lee: Mission Bell
Betyg: 4

Mission Bell är Amos Lees fjärde studioalbum. Han brukar placeras i facket singer-songwriter och är en av de som har förmågan att få fram så mycket känsla i sitt gitarrspel att lyssnaren bara smälter. El Camino, första spåret på skivan, är precis en sådan sång där Amos Lee är som bäst, enligt min smak. Ett lugnt gitarrintro, hans eftertänksamma röst som ackompanjeras av det mjuka gitarrspelet, lite melankoliskt, vemodigt.

Amos Lees musik kan klassas in inom kategorierna folk, soul och jazz också. Några spåren hör mer dit. Det brukar sägas att hans musikaliska influenser är Stevie Wonder, John Prine, Bill Withers och James Taylor. Det är väl en bra sammanfattning, det finns spår från dem alla i de olika spåren på skivan.

Amos Lee har turnerat med flera av de stora, som Bob Dylan, Elvis Costello, Norah Jones, Paul Simon, Merle Haggard, John Prine och Dave Matthews Band.

Joey Burns har producerat skrivan och Calexico kompar, vilket bidrar till fylligheterna i musiken. Gästsångare är bland annat Lucinda Williams och Wille Nelson.

Recensenten i Helsingborgs Dagblad menar att detta tillsammans med Amos Lee helgjutna insats som låtskrivare och uttolkare som gör att han aldrig har låtit bättre. Från det intima (”Stay with me”) till det storslagna panoramat (”Behind me now”).

Lite fakta om Amos Lee från Wikipedia:

Born Ryan Massaro in 1978, Lee grew up in Philadelphia, Pennsylvania and Cherry Hill, New Jersey. He graduated from Cherry Hill High School East.
He enrolled at the University of South Carolina in 1995, graduating with an English degree. While attending the university, Lee’s stepfather gave him an acoustic guitar. Lee also found a job at a record store that specialized in jazz musicians, where he picked up an affinity for Thelonious Monk and Miles Davis.
After college, he moved back to Philadelphia and taught elementary school for two years, but later made the decision to stop teaching in order to pursue a career in music. Lee released a self-produced EP that featured five songs in 2003, and was signed by Blue Note Records soon afterward. The EP sold well in Philadelphia, catching the attention of Norah Jones. Jones invited Lee to open for her on her 2004 tour. Lee has also taken part in shows with Bob Dylan, Van Morrison, Paul Simon and John Prine.
Some people think his music is a mixture of Folk and R&B. He has publicly said, ”I’ve always gone for that folky-R&B sound for my music.”

Spåren på Mission Bell:
1 El Camino
2 Windows Are Rolled Down
3 Violin
4 Flower
5 Stay With Me
6 Out Of The Cold
7 Jesus
8 Hello Again
9 Learned A Lot
10 Cup Of Sorrow
11 Clear Blue Eyes feat. Lucinda W…
12 Behind Me Now/El Camino Reprise…

Andra som recenserat albumet:
Arbetarbladet, Smålandsposten och Kristianstadsbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Amos Lee, recension, singer-songwriter, skivnytt, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Amos Lee, Musik, Recension, singer-songwriter, skivnytt

John och svamparna – när sociala medier tar över teatern

28 januari, 2011 by Rosemari Södergren


Många vet vad teater är eller tror att de vet. Men vem vet vad teater kan bli? Det är ett citat från John och Svamparna som hade premiär på Dramatens scen för unga, Elverket. John och svamparna är ett experiment i en teaterlokal. Den vänder sig till barn från fem år. Det börjar spännande redan när vi träder in i teaterlokalen. Vi, publiken, får sätta oss på kuddar som finns placerade mot väggarna i ett stort rum. I rummet finns en hel del prylar och saker och i mitten av rummet står Staffan Göthe (som spelar John) och grejar med några trälådor och småmuttrar lite för sig själv.

Rätt som det är börjar fyra personer som suttit på var sin kudde bland publiken prata med John och de reser sig och deltar i spelet. Grundhandlingen:
Fem personer – John, Merce, Yoko, David och Rose – träffas hemma hos John för att skapa något nytt, som inte gjorts tidigare. De får var sin tärning och en låda var med lappar där det står anvisningar för olika saker att göra.
Slumpen sägs det, men det känns alldeles för inövat för att jag ska tro på det. Deras repliker låter alldeles för inövade och väldigt mycket teatermanér.
Det blir rörigt värre på scen när de fem skådespelarna drar iväg åt sitt håll och utför sina uppdrag, som kan vara att göra roliga former med sin kropp, sätta upp ett snöre, spela på fiol eller piano, berätta en historia för en grupp i publiken. Allt sker samtidigt: John, Merce, Yoko, David och Rose är iväg och gör sina uppdrag.

Så rörigt blir det. Som sociala medier i förhållande till tvprogram, som ju är envägskommunikation. I sociala medier pågår diskussioner och snack hela tiden och det går inte att följa en enstaka tråd, allt blir oväntat. I tv-program klipper producenten ihop programmet och bestämmer vad som ska hända. På samma sätt kan John och svamparna ses som en oförutsägbar happening i förhållande till en traditionell teaterföreställning.

Föreställningen bygger på musik, tankar och idéer av den amerikanske tonsättaren och konstfilosofen John Cage, 1912 – 1992. Cage ville genom sin konst uppmuntra till nya sätt att lyssna, både till musik och till de ljud som omger oss. Han har främst kommit att förknippas med sina tankar om tystnadens rikedom och med hur man kan använda slumpen när man skapar musik och teater. Det är fascinerande att John Cage som inspirerat till pjäsen dog redan 1992, innan ordet sociala medier var uppfunnet.

Scenlösningen riktigt bra, höga förväntningar. Emellanåt kommer det korta repliker med frågor och funderingar om tystnaden, om ljud om existensens villkor, som är spännande. Fast frågan är om dessa frågor fick möjlighet att slå rot och sätta igång några processer?

Publiken bestod till största delen avd barn i målgruppen. Det märktes att de tappade koncentrationen på föreställningen av och till. För att föreställningen ska lyfta trot jag publiken måste bjudas in mer i vad som händer, mer interaktivitet behövs. Och mindre av teatermanér också.
Ska det vara som det står om föreställningen måste skådespelarna släppa taget lite mer.

I Johns värld
ryms det stora i det lilla
växer frågor upp som svampar
där blir ljuden till musik
om man lyssnar riktigt nära

Ska det vara ett möte behöver föreställningen ta ett kliv till.

I rollerna Staffan Göthe, Maurits Elvingsson, Jessica Liedberg, Anna Lindal, Eva Lindal, Kristine Scholz
Regi Johan Petri
Scenografi och kostym Daniel Åkerström?Steen
Ljus Mikael Karlsson
Musik John Cage
Koreografi Nathalie Ruiz
Peruk och mask Marie-Louise Hellberg

Teatertidningen Nummer har intervjuat Staffan Göthe, som spelar huvudrollen som John.
Dramatens information om John och svamparna

Bilden ovan:
John och svamparna
Maurits Elvingsson, Staffan Göthe och Jessica Liedberg.
Fotograf Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Dramaten, John och svamparna, Elverket, recension, barnteater, Staffan Göthe

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Dramaten, Elverket, John och svamparna, Recension, Staffan Göthe, Teater

Filmen Yogi Björn – tyvärr ett bottennapp

28 januari, 2011 by Redaktionen


Yogi Björn
Betyg 1
Yogi Björn var en av min barndoms seriefigur. Nu har Yogi Björn och hans yngre smartare kompis Bobo äntligen blivit film, dessutom i 3D. Fast jag byter ut ordet äntligen till tyvärr.

Filmen har visserligen kvar hur korkad Yogi Björn är och han har kvar sin gröna hatt och sin slips och hans största intresse är att försöka sno semestrande människors picknickkorgar. Hans betydligt smartare kompis Bobo försöker gång på gång avstyra Yogis katastrofala planer.

Filmen är som en sämre buskis, hur förutsägbar story som helst och massor av pinsamma skämt. Undrar om ens de minsta kommer att skratta?

3D-tekniken är fortfarande långt ifrån perfekt. I en film där animerade figurer ska mixas med skådespelare blir det ännu tydligare att 3D-tekniken inte är färdigutvecklad.

Kulturnyheterna som ger betyg 2 av 5 är en av de filmkritiker som är mest positiv. Deras recensent har ett kul avslut på sin recension:

Filmens sentens är i alla fall överraskande vänsterorienterad: här lär vi oss nämligen att utförsäljningen av statliga tillgångar är av ondo. Ebba Reinfeldt har nog tyvärr hunnit bli aningen för gammal för denna film, annars skulle man kunna fantisera om spännande politiska diskussioner kring frukostbordet med pappa Fredrik.

Svenska Dagbladet gav betyg 2 och skriver:

Gullighet allena räcker dock inte långt och i brist på såväl gripande historia som skrattframkallande humor blir Yogi björn inte mer än ljum underhållning som kunde släppts direkt på dvd twin pack tillsammans med förslagsvis Alvin och gänget 2.

I rollerna: Tom Cavanagh, Anna Faris, T.J. Miller, Nate Corddry
Röster i originalet: Dan Aykroyd, Justin Timberlake
Svenska röster Per Sandborgh, Henning Lööf, Albin Flinkas, Cecilia Skarby, Michael Blomqvist

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, Yogi Björn, 3D

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: 3D, Recension, Scen, Yogi Björn

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 177
  • Sida 178
  • Sida 179
  • Sida 180
  • Sida 181
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in