Skivrecension: Adele – 21

Adele – 21
Betyg: 4

Adele har tidigare placerats i samma fack som Duffy och Amy Winehouse som tillsammans med Adele
romantiserat soulen i England under 2000-talet. Men med sitt nya album 21 så går Adele vidare och med sin
styrka och sin ljudbild påminner det kanske mer om Florence + the Machine, fast något mer melankoliskt.

Om debutalbumet 19 var en lovande början på något stort så är detta mer än en värdig uppföljare, men bara i stunden som du lyssnar på den för 21 saknar den där Hometown glory som liksom sätter sig på hjärnan,
som man kan nynna och sjunga på. Kanske kan man argumentera för att 21 är mer vuxen, kanske något lite mer invecklad men samtidigt är den renare och tydligare.

Det är inte låtarna i sig som är styrkan med 21, det är Adele och hennes ärlighet, beundransvärda röst och klang. Många av de låtarna som finns med hade fallit platt rakt av om det inte vore för hur de framförs. Men sen finns undantagen, de låtar som är briljanta rakt igenom. Det andra spåret Rumour has it är en av de där låtarna som är
så bra att man helt glömmer bort Adeles ringa ålder och bara faller på knä inför hennes bedrifter. Resten av plattan är stabil rakt igenom, inget sticker ut speciellt, istället är varje låt stark var för sig.

Sen händer det där som jag har väntat på ända sedan jag såg ett framträdande hos Jools på youtube. Den där låten som jag redan spelat minst 50 gånger, tryckt replay gång på gång. Someone like you, Adeles tveklöst bästa låt – hittills. Tempot är något högre än vad det var vid det där framträdandet hos Jools och det smärtar mig lite de första fem lyssningarna, saknar det där lite extra. Något är fel och skaver, men när jag vänjer mig så
inser jag ju att låten är precis lika klockren och smärtsam ändå. Det blir mer som en frustrerad ton istället för en rent uppgiven ton. Jag målar på eyelinern och sjunger ut. Känner allt.

Adele må ha lidit igenom sitt och gudarna ska veta att det hörs, att vi känner det. Nu är det vår tur att stå där blottade för livet och nu kommer Adele att guida oss, ge oss råd och hålla oss sällskap. När allt rämnar och du är ensam kvar så låter 21 dig finna en styrka du inte visste att du hade. Och precis där skiljer sig Adele från sina
kollegor Duffy och Amy.

Recension i DN, Arbetarbladet, Aftonbladet, Göteborgsposten, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Adele, recension, skivnytt, blues