Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Vi borde vara rädda om Kleerup

by


Kleerup har gjort musiken till Aniara, Harry Martinssons rymdepos som nu satts upp på Stockholms stadsteater, för att fira att teatern fyller 50 år.
Lars Rudolfsson har omarbetat Martinssons epost till dramat och Kleerup har skrivit musiken. Spännande kombination av Martinssons text från 1950-talet skriven i ångest över kärnkraftsvapnens utveckling och nutida dramatiker och en stor svensk pop- och elektronisk kompositör som Kleerup.
Det är klart att både Rudolsson och Kleerup är heta objekt för TV-sofforna för intervjuer och snack. Men Kleerup verkar inte må så bra för tillfället. Han var med i TV4:s morgonsoffa på onsdagsmorgonen och folk blev upprörda över att TV4 sände intervjun, överhuvudtaget. Aftonbladet berättar:

Andreas Kleerup svarade på de två frågor han fick, men han talade långsamt och släpigt och hade svårt att artikulera flera av orden.
Efteråt hörde upprörda tittare av sig till TV4:s växel och krävde en förklaring.
– Folk reagerade på Kleerup i sändning. Det kändes inte som att han var i form, och då kortade vi ner intervjun, berättar Mia Lindqvist, chef för ”Nyhetsmorgon”.

Nu såg jag inte programmet och vet inte hur illa det var. Jag vet ju inte heller vad det berodde på. Att Kleerup har drogproblem, har det rapporterats i medier.
Det är rätt typiskt samhället idag: om Kleerup hade haft influensa hade alla respekterat det och inte försökt få honom till tv-soffan. Men besvär som är relaterat till själen, till psyket, det finns det ingen förståelse för alls, nästan.

Jag tycker vi borde vara rädda om Kleerup. Vi behöver konstnärssjälar i vårt hårda, effektiviserade samhälle där vi i stort sett mäts och värderas efter
vår arbetsinsats. Kleerup gör ju för övrigt en stor insats med sitt musikskapande.

Jag såg genrepet tillsammans med Jonas från Kulturbloggen, som bloggat om sina intryck av föreställningen.
Kleerups musik var underbar. Både lättare revybetonade avsnitt, elekroniskt symfoniskt och stråkar och fantastiska sånger av Helena Sjöholm.
Musiken är en stor del av vad som gör Aniara så mäktigt.

Om Kleerup från Wikipedia:

Andreas Kleerup, artistnamn Kleerup, född 2 april 1979, är en svensk popmusiker och låtskrivare från Stockholm.

2006 skrev Kleerup ett bidrag till Melodifestivalen, Aiayeh, som framfördes av Simone Moreno. Bidraget slutade på sista plats i första delfinalen.
Under 2007 var Kleerup musikalisk ledare för TV-programmet Bingo Royale tillsammans med Nisse Edwall och Mona Seilitz, en karriär som slutade med att han skrev in sig på behandlingshem för missbruksproblem.
Solodebuten Kleerup producerades huvudsakligen under tiden på behandlingshem.
På albumet har Kleerup lånat in ett flertal sångerskor, exempelvis Titiyo, Marit Bergman och Neneh Cherry. Tillsammans med Robyn nådde Kleerup stora framgångar med låten With Every Heartbeat som bland annat toppade Englandslistan. I Sverige låg singeln på försäljningslistan i 55 veckor.

Kleerup är också medlem i musikgruppen Meatboys och han har skrivit låten Lay Me Down till Cyndi Lauper 2008. I januari 2009 testades han positivt för kokain i samband med Grammisgalan.
Aug 2009 staratde inspelningen av långfilmen ”Spindelgången” där Andreas Kleerup spelar huvudrollen Nathanael Coppelius.

Relaterat: Kleerups officiella hemsida, Aftonbladet och bloggarna Chang Weng och Sophie Hammar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

The National till Lund och Stockholm

by

Det här tänker Kulturbloggen inte missa:
28 februari – Lund, Färs & Frosta Sparbank Arena
1 mars – Stockholm, Cirkus
Då spelar The National i Sverige.

Pressmeddelande:

”Making something heartfelt is our only concern”, förtäljer The National från Brooklyn på någon hemsida. I en mening summerar de därmed inte bara sin egen musik, utan sätter fingret på den nerv som präglat 2000-talets våg av amerikansk, expressiv indierock.

Det handlar om nära livet-upplevelser, om musik som vill förmedla något kännbart. Men där samtida fenomen som Yeasayer, Band Of Horses och Local Natives står för det naturnära och folkliga, representerar The National något mer elegant, något förfinat, och framförallt något uppriktigt utelämnande.

Mitt emellan mainstream och underground, på avstånd fast nära, rastlös men ändå gripande, skär musiken fåror på ställen i människors känsloliv de inte alltid vill exponera. Sångaren Matt Berningers omskakande baryton berättar om utelämnande mot en fond av bitterljuva molltoner som skapar lika visuella som emotionella sinnebilder. Man ska akta sig för The National om man är rädd för att påminnas om sin egen längtan och sina sköraste hemligheter.

Men på något sätt kan inte världen värja sig. Med genombrottseposet Boxer (2007) bara några år bakom sig har The National sett sina urbana bekännelser komma längre än någon hade trott. Såväl R.E.M. som Arcade Fire har bett om deras turnésällskap, och låten ”Fake Empire” valdes att tonsätta Barack Obamas segermöte i Chicago den där natten för drygt två år sedan.

Och med High Violet (2010) har The National slipat det djupblå, dramatiska uttrycket så att den som vistas i dess närvaro får vara med om ett av de där tillfällena när musik inte bara blir underhållning, utan ett uttryck för mänsklighet.

Vi ser ut genom fönstret på natthimlen. Ljusen från storstadskvällen spelar mot de lågtgående molnen, och The Nationals soundtrack sammanfattar vad vi hoppas på men inte alltid når.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Aniara på Stadsteatern – En historisk föreställning

by

Stadsteaterns uppsättning av Harry Martinssons episka diktverk har premiär den 21 oktober. Premiären samanfaller med att Stadsteatern fyller 50 år. Grattis! Kulturbloggen var där och såg genrepet.

Jag läste Aniara i unga år och min pappa doktorerade på Harry Martinsson några år efter att han pensionerat sig som journalist. Aniara fanns i bokhyllan hemma och jag plockade tidigt böcker därifrån. Alldeles för svår för en tioåring förstås men jag tog mig igenom den. För några år sedan fick jag Aniara av en vän som tyckte vi skulle läsa och diskutera. Det blev inte av, min kompis blev sjuk och dog ett par år senare. Aniara projektet har legat på hyllan sedan dess. Min upplevelse av förställningen är därför både personlig och subjektiv.

Aniara är historien, i diktform, om rymdskeppet Aniara. Aniara är ett av många evakueringsskepp som för befolkningen från en döende och smittad jord mot Mars. Jorden, Doris, har drabbats av krig och är smittad av radioaktivitet. På väg mot Mars tvingas Aniara ändra kurs men råkar också ut för haveri och kan inte återuppta sin kurs mot Mars. Människorna ombord är dömda till en evig färd genom rymden.

Harry Martinsson var under en tid sjöman. Kanske var det det som gav honom idén. Han började skriva Aniara redan 1953 och boken publicerades tre år senare. Andra världskriget avslutades med atombombshotet hängande över mänskligheten. Det är lätt att se kopplingen mellan den tidens politiska situation och berättelsen i Aniara.

Föreställningen är både en poetisk resa och en musikalisk. Dialogen är nästan obefintlig, skådespelarna deklamerar. Det är oerhört effektfullt. Eftersom det var genrep kan en del ändras men skådespelarna hanterade sina stycken väldigt olika. Mimaroben, berättaren (Sven Ahlström) deklamerar lite stelt medan Sven Wollter har en mer direkt kommunikation som tangerar dialogen. Kanske är det meningen eller fråga om olika stil eller erfarenhet. Det skulle vara roligt att se en senare föreställning och se om något förändrats.

Språket i Aniara är stundtals svårt att förstå. Harry Martinsson har skapat ett nytt språk, med egna tekniska termer som pendlar mella fysik och metafysik men också en andlig dimension. Resenärerna konfronteras med fenomen som får en religiös betydelse och som är omskakande på alla plan.

Det är hög tid att vi får se en modern uppsättning av Aniara. Stadsteatern har tagit sig an uppgiften med bravur. Samtidigt som Harry Martinssons verk och,  framför allt, perspektiv har bevarts. Här har inga försök gjorts att modernisera eller flytta perspektivet. Historien knyter an till vår tid helt av sig själv.

Ett grepp gillade jag dock, Aniaras interiör var en kopia (något nedskalad) av auditoriet vi satt i (stor scenen). Det skapade en känsla av att det som spelades på scen handlade om oss i publiken. Och det måste ju ha varit Harry Martinssons tanke. Jag är övertygad om att den här uppsättningen kommer att bli en klassiker i svensk teaterhistoria. En som kommer att tolkas och sättas upp på nytt, igen och igen. En mycket bra föreställning.

Läs mer om föreställningen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Skivrecension: Robert Montgomerie – the Longing

by

Robert Montgomerie bestämde sig efter en tung sjukdom att sluta sitt jobb och satsa på musiken. Vilket var tur för oss för debutskivan är riktigt bra. Och ljudet är snyggt. Skivan är mastrad i Beatles favoritstudio Abbey Road. Musiken har också tydliga influenser av Beatles. I ett par låtar blir det mer McCartney än Lennon, mer Yesterday än I’m the walruss. Men bara i ett par låtar.

Överlag är det bra låtar som man blir glad av. Inte helt fel i höstens mörker. Speciellt låtarna God’s major mistake, Gates of your heart och singellåten Backwards är mäktiga. Den sistnämnda finns på YouTube med charmig video. Till skivan kommer en bok med texter, bilder och kommentarer. Rekommenderas.

Kenneth Molin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Jim Hanft "Weddings or Funerals"

by

När den första känslan av mellanmjölk har lagt sig efter första genomlyssningen, upptäcker jag ett engagemang och en nerv som berör i Jim Hanfts album ”Weddings or Funerals”. Bakom den ganska traditionella folkrocksstilen finns en äkthet som imponerar. Låtarna drivs av Hanfts akustiska gitarr och tillsammans med hans rätt raspiga röst får man ibland en känsla av gatumusik. Instrumenten spelar utmejslade roller i låtarnas berättelser om modernt vardagsliv i ett land som tappat sina illusioner. I både musik och texter finns en tydlig identitet som inte behöver överlastas med identitetsmarkörer. Produktionen ger oftast ett självklart och rent intryck med mycket akustiska inslag och den klarar ett och annat stillsamt inslag av steel-guitar, banjo och en och annan överstämma utan att bli insmickrande.

Albumet innehåller allt från traditionella singer-songwriterlåtar till rockiga låtar med hit-känsla där den akustiska gitarren är det enda ankaret i folkrocken medan produktionen gör utflykter till en poptradition som känns europeisk snarare än amerikansk. Och kanske det är den svenska produktionen som gör att man så lätt känner igen sig i soundet. ”Weddings of Funerals” är producerad av Lasse Mårtén, som tidigare producerat Lykke Li bland andra, och är inspelad i Stockholm med svenska musiker.

Motsättningen från albumtiteln präglar hela skivan och finns i många av låtarna. Tydligast i den närmast popiga ”By the Stream” där en catcy refräng med hitkänsla döljer en sylvass text om den amerikanska erfarenheten av kriget som både abstrakt mediakonstruktion och konkret vardag på kyrkogården. En erfarenhet vi i Sverige bara på sistone börjar förstå.

Med ”Weddings or Funerals” har Hanft kopplat över både text och musik från folkrockens traditionella tillvaro över till en modern vardagsvanlighet utan att den förlorat sina rötter eller sin identitet. Han vinner mig med sitt poetiska gitarrspel, sin ärliga röst och med textrader som ”I heard you lost yourself in a pair of new jeans on a bus downtown”. I sin svenska kostym är Jim Hanft amerikansk folkrock när den är som bäst.

DN gav betyg 3.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,