Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Harry Martinsson

Skivrecension: Kleerup – Aniara feat. Carl Bagge

by

Artist:Kleerup
Titel: Aniara
Betyg: 4
Skivsläpp: 9 maj

Aniara är ett epos av Harry Martinson från 1956. 2010 satte Stadsteatern i Stockholm upp Aniara där Andreas Kleerup i samarbete med Carl Bagge skrivit musiken. Nu kommer äntligen skivan med musiken från föreställningen.

Jag var och såg föreställningen på Stadsteatern och tyckte att hela uppsättningen var fantastisk. Om man bortser från det faktum att en del av vår svenska skådespelarelit stod på scenen var det musiken som bar föreställningen. Jag har länge väntat på den dag då musiken släpps och nu är den här.
Att det är Kleerup som har skrivit musiken råder inget tvivel om. Man känner igen hans stil, rytm och stråkar. De flesta av låtarna är instrumentella och det är mycket känsla i musiken.

Har man inte sett föreställningen på Stadsteatern kan det vara svårt att knyta an till musiken. De låtar där Helen Sjöholm sjunger kommer nog alla att gilla oavsett hur insatt man är i eposet. Den instrumentella musiken kan bli lite svårare att uppskatta.

Musiken är hursomhelst väldigt bra. Om man vill få ut så mycket som möjligt av skivan tycker jag att man ska läsa Martinsons Aniara för att förstå historien och känslorna fullt ut. Som med många soundtrack kan det vara svårt att knyta an om man inte har sett uppsättningen. Dock är Kleerup och Bagge så pass duktiga kompositörer att musiken går att uppskatta ändå.
För mig går musiken rakt in i hjärtat. Blandningen mellan hopp och desperation som karaktärerna i Aniara bär på förmedlas via musiken.

Är du ett Kleerupfan kommer du att gilla detta. Men jag rekommenderar ändå en liten instudering av eposet innan du lyssnar på musiken, för att få en så komplett upplevelse som möjligt.

Text: Lisa Pousette Blomé

Du har väl inte missat Kulturbloggens recension av Aniara?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Premiär på Aniara samtidigt som Stadsteatern fyller 50 år

by

Två historiska händelser sammanfaller idag 21 oktober, Stadsteatern fyller 50 och Harry Martinssons rymdepos Aniara har premiär.

Igår skrev jag om genrepet som Rosemari och jag var på.  Rosemari skrev om Kleerup som gjort musiken.

Första gången Aniara sattes upp på scen var det som opera. Sedan dess har Aniara  (vad jag vet) blivit teater två ggr av Parkteatern och Unga Klara. Allt enligt kollegan som jag delar rum med. Dessutom skall Helge Skoog ha varit med i alla föreställningarna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aniara på Stadsteatern – En historisk föreställning

by

Stadsteaterns uppsättning av Harry Martinssons episka diktverk har premiär den 21 oktober. Premiären samanfaller med att Stadsteatern fyller 50 år. Grattis! Kulturbloggen var där och såg genrepet.

Jag läste Aniara i unga år och min pappa doktorerade på Harry Martinsson några år efter att han pensionerat sig som journalist. Aniara fanns i bokhyllan hemma och jag plockade tidigt böcker därifrån. Alldeles för svår för en tioåring förstås men jag tog mig igenom den. För några år sedan fick jag Aniara av en vän som tyckte vi skulle läsa och diskutera. Det blev inte av, min kompis blev sjuk och dog ett par år senare. Aniara projektet har legat på hyllan sedan dess. Min upplevelse av förställningen är därför både personlig och subjektiv.

Aniara är historien, i diktform, om rymdskeppet Aniara. Aniara är ett av många evakueringsskepp som för befolkningen från en döende och smittad jord mot Mars. Jorden, Doris, har drabbats av krig och är smittad av radioaktivitet. På väg mot Mars tvingas Aniara ändra kurs men råkar också ut för haveri och kan inte återuppta sin kurs mot Mars. Människorna ombord är dömda till en evig färd genom rymden.

Harry Martinsson var under en tid sjöman. Kanske var det det som gav honom idén. Han började skriva Aniara redan 1953 och boken publicerades tre år senare. Andra världskriget avslutades med atombombshotet hängande över mänskligheten. Det är lätt att se kopplingen mellan den tidens politiska situation och berättelsen i Aniara.

Föreställningen är både en poetisk resa och en musikalisk. Dialogen är nästan obefintlig, skådespelarna deklamerar. Det är oerhört effektfullt. Eftersom det var genrep kan en del ändras men skådespelarna hanterade sina stycken väldigt olika. Mimaroben, berättaren (Sven Ahlström) deklamerar lite stelt medan Sven Wollter har en mer direkt kommunikation som tangerar dialogen. Kanske är det meningen eller fråga om olika stil eller erfarenhet. Det skulle vara roligt att se en senare föreställning och se om något förändrats.

Språket i Aniara är stundtals svårt att förstå. Harry Martinsson har skapat ett nytt språk, med egna tekniska termer som pendlar mella fysik och metafysik men också en andlig dimension. Resenärerna konfronteras med fenomen som får en religiös betydelse och som är omskakande på alla plan.

Det är hög tid att vi får se en modern uppsättning av Aniara. Stadsteatern har tagit sig an uppgiften med bravur. Samtidigt som Harry Martinssons verk och,  framför allt, perspektiv har bevarts. Här har inga försök gjorts att modernisera eller flytta perspektivet. Historien knyter an till vår tid helt av sig själv.

Ett grepp gillade jag dock, Aniaras interiör var en kopia (något nedskalad) av auditoriet vi satt i (stor scenen). Det skapade en känsla av att det som spelades på scen handlade om oss i publiken. Och det måste ju ha varit Harry Martinssons tanke. Jag är övertygad om att den här uppsättningen kommer att bli en klassiker i svensk teaterhistoria. En som kommer att tolkas och sättas upp på nytt, igen och igen. En mycket bra föreställning.

Läs mer om föreställningen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,