Strångamålarevyn 2024, Civilkurage
Betyg: 5
Medverkande:
Skådespelare:
Ellinor Andersson, Lotta Frid, Ola Ödman, Stig Augustsson, Klara Dahlin och Bastian Mellberg.
Premiär: Fredag 5 januari kl 18.30, Strångamåla medborgarlokal, 8 km norr om Bräkne-Hoby, Ramsjötorpsvägen 1
Övriga föreställningar:
Lördag 6 januari kl 15.00
Fredag 12 januari kl 18.30
Lördag 13 januari kl 15.00 + 18.30
Fredag 26 januari kl 18.30
Lördag 27 januari kl 15.00 + 18.30
Fredag 2 februari kl 18.30
Lördag 3 februari kl 15.00
När det är dags för Blekinges äldsta nyårsrevy att ha premiär i Strångamåla medborgarlokal för 38:e gången, då vet man att det kommer att levereras en nummerrevy av klassisk sort och bondkomik i alla dess former och varianter. Den 5 januari kl 18.30 hade Strångamålarevyn premiär. Årets upplaga går under namnet ”Civilkurage”. Namnet på årets föreställning kommer från civilberedskap som är högaktuellt i dessa tider av krig i Europa, allvarlig underton men som Strångamålarevyn vill göra lite roligare och det lyckas man med här.
För Strångamålarevyn anno 2024 har blivit en informationscentral, det är ju ett ställe dit man kan få gå för att få reda på vad man bör ha hemma i kristider. Men det är med en klockren humoristisk knorr på numren och jo då, munnen den ler både brett och skrattar gör man tillsammans med publiken vilket ger den inramning som en nyårsrevy ska ha. Sammanlagt består ensemblen av sex personer på scenen och ett revyband på fyra personer, utöver två som har hand om ljud och ljus.
Det som är ett tydligt kännetecken för Strångamålarevyn är att man varvar numren med mycket musik och årets nyårsrevy är inget undantag, något som gör att helhetsintrycket blir mycket bra. Åldern på ensemblens medlemmar är bred, de sex på Strångamålarevyns scen är mellan 15-64 år. Vilket borgar gott för framtiden, med stor sannolikhet kommer skrattsalvorna att hagla i Strångamåla vart nyår även framöver. Det som är befriande, är att man kan sätta upp en nyårsrevy utan att strössla med skämt om kändisar och politiska skandaler.
Man kan faktiskt säga att Strångamålarevyn är lite mer universiella. Till exempel vem som vill ta hand om en överflödig katt eller om de nysvenska: de förväxlingar som uppstår när man ”jiddrar” med språket. Eller att vi svenskar nu plötsligt ska ha civil beredskap och hamstra konserver, ha radio med batterier med mera lätt tillgängligt hemma. Man skämtar också om del av allt det tokiga som sker hos grannarna.
Som ”café-kartellen i Bräkne Hoby” eller Biltemas etablering i Ronneby. Butikskedjan är ju känd som ett ”gubbdagis” och dit söker sig den gamla korvsugna duon Doris och Greta för att inventera beståndet i cafeterian. Med extra bröd i handväskorna så klart, man vet ju aldrig eller hur? Allt detta ger upphov till många roliga, ögonblickliga missförstånd i en klassisk lokalt förankrad nyårsrevy.
För tanken är att det ska vara skratt direkt från oss i publiken, vilket det blir flera gånger under kvällen. Och vi behöver skratta tillsammans i tider som dessa med det nyhetsflöde vi möts av både inrikes och utrikes. Strångamålarevyn försöker inte vara underfundiga, man behöver inte vänta två veckor på skratten eftersom det är mer bondkomik här i Strångamålarevyn, jämfört med storstädernas nyårsrevyer.
Årets revy är nära på redan slutsåld, men det finns chans att få tag på biljetter och jag rekommenderar varmt årets Strångamålarevy. Som återigen lyckas få ihop det med klassisk bondkomik väl förankrad i den blekingska myllan och skratten från publiken gör att det blir den helhet som en nyårsrevy ska ha.
Pjäsen utspelar sig under åren 1906-1908, under de år då konstnären Hilma af Klint målar några av sina mest kända verk. Hon målade under dessa år 111 av totalt 193 målningar som ingår i verket Målningarna till templet.
En liten sidoberättelse om relationen mellan Hilma och hennes mamma berättar en del om den tidens situation för kvinnor. Trots att Hilma hade en bror var det så självklart för omgivningen att just Hilma, dottern, skulle ta hand om sin mamma.
</caption]
Vad B Brecht skulle tycka om Dramatens uppsättning av hans verk Tolvskillingsoperan spelar egentligen ingen roll, det är vad publiken idag upplever som är viktigt. Men en sak är säker: slutet skulle han applådera. Jag ska inte avslöja hur regissör och ensemble har förändrat slutet men det är helt suveränt och säger mer än det traditonella slutet.
För att vara riktigt ärligt tyckte jag första halvan var tillrättalagd för en trygg, välbärgad, akademiskt kunnig publik. Till exempel fanns en stor närbild på scen från ett känt konstverk av Hieronymus Bosch och musiken kändes som om den spelades på en exklusiv bar. Var målgruppen var en kultur-utbildad övre medelklass? Sånginsatserna var av väldigt olika nivå, några av skådespelarna har fina röster, andra pratsjöng mer, vilket jag tänker i hög grad skulle fått beröm för verfremdungseffekt men själv föredrar jag mer tonsäker sång. Men något som verkligen fungerade hela tiden var samspelet mellan alla skådespelare och musiker. Det är som om det inte var en premiärkväll utan de redan hade genomfört föreställningen många gånger.
Roald Dahls berättelse om flickan Matilda Wormwood som gavs ut 1988 har lästs och älskats av flera generationer. Det är en saga om den lilla flickan Matilda som kommer till världen oönskad då hennes mamma inte vill ha fler än barn är det hon redan har och pappan vägrar acceptera att hon är en flicka. Pappan vill bara ha söner. Dessutom är Matilda inte en sådan flicka hennes föräldrar vill ha. Berättelsen förmedlar ett budskap som behövs minst lika mycket nu som för fyrtio år sedan: det goda segrar över ondskan om vi samarbetar och att läsa böcker och söka kunskap vinner i längden över ytlig urblåst dumhet. Förhoppningsvis i alla fall.
