Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Litteraturkritik: 4321 av Paul Auster

by

4231
Författare: Paul Auster
Utgiven: 2018-03
Översättare: Ulla Roseen
Formgivare: Sara R. Acedo
ISBN: 9789100170998
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Max Tegmark, en svensk professor i fysik vid Massachusetts Institute of Technology, hävdar att han matematiskt har kunnat bevisa att rymden fortsätter i i oändlighet finns det ett oändligt antal universum och parallella verkligheter eftersom vårt universum hela tiden delar sig. Vi lever flera liv samtidigt.
Den amerikanska författaren Paul Auster skildrar i sin nya roman, en jättelunta på nästan tusen sidor, fyra parallella liv för Archibald Isaac Ferguson. Fast jag tror att Paul Auster inte är ute efter att utforska frågan om parallella liv. Vad han vill är att skildra utvecklingen av USA under 1950-, 1960- och 1970-talet. En epok som påverkat så många människor världen över. Epoken då människor reste sig och krävde slut på rasism, slut på förtryck av kvinnor – den tid då vänsterradikaliteten sågs som ett hopp för världen.

Archibald Isaac Ferguson föds nästan två veckor för tidigt, den 3 mars 1947, på Beth Israel-sjukhuset i New Jersey. Han är Rose och Stanley Fergusons efterlängtade första barn. Från det ögonblicket förgrenar sig berättelsen om Archie Ferguson i fyra olika riktningar. Fyra pojkar, som egentligen är en och samma, växer upp i femtio- och sextiotalets USA och lever fyra parallella men olika liv.

Livet för Archie och hans familj, släkt och vänner, går i olika riktningar. Den unga flickan Amy blir i ett liv hans bonussyster, i ett annat hans livs kärlek. Ja livets labyrinter är oändliga. I ett liv dör han som pojke. I ett liv är hans familj mycket välbärgad, i ett annat betydligt fattigare. I ett blir han bisexuell, helt enkelt för att han råkar möta en viss ung man i ett visst ögonblick. Vad styr våra liv? Ofta slumpen.

Med romanen tar Paul Auster ett grepp om USAs utveckling under modern tid. Vi får inte följa Archie ända till ålderdomen. I en intervju med Paul Auster om romanen säger han att människor formas allra mest under sina första trettio år. Jag håller inte med honom om det. Det är en fördom, tycker jag. Men å andra sidan skulle romanen hamna på tretusen sidor kanske om vi fick följa Archie högt upp i åldern.

Romanen är fascinerande och är som ett levandegjort avsnitt av amerikansk historia. Det är som att Paul Auster tagit greppet om att skriva Den stora amerikanska romanen.

Archie växer upp med allt det amerikanska som vi känner till så väl från alla filmer, tv-serier och musikvideos vi sett. Baseball, frukostflingorna, idolerna, filmerna, politiska skandaler, Rosenberg-fallet, mordet på Kennedy, medborgarrättsrörelsen, Vietnamkriget, ungdomsrevolterna. Archie växer upp i detta, ibland mycket engagerad, ibland mer vid sidan av.

Archie har helt klart mycket av Paul Auster i sig. Han älskar litteratur, vilket Archie det än är och han försöker sig på att författa.

Språkligt är det en annorlunda bok av Paul Auster som oftast berättar med korta, utmejslade, noggranna meningar. Här breder språket ut sig i långa meningar, som ger känslan av att vi kommer rätt in i den unge mannens tankar. Det är en rytm i språket som gör att det känns som att jag som läsare kommer in i Ferguson, jag känner med honom, tänker med honom, ser med honom, upptäcker världen med honom.

Kapitlen med de olika liven kommer i ordentlig ordning. Kapitel 1:1 är det första kapitlet om den förste Archie-versionen, kapitel 1:2 som kommer därefter är det första kapitlet i den andra Archies liv. Kapitel 3:3 är enligt samma ordning det tredje kapitlet i den tredje Archies liv. Vi följer alltså de fyra olika Archie samtidigt i stort sett. Det kan vara lite rörigt, men också spännande. Ibland undrar jag om Paul Auster hade svårt att välja vilken roman han skulle göra och istället skrev alla fyra. Men det fungerar bra och är väldigt fascinerande och eftersom språket flyter på så lätt tar man sig igenom romanens tusen sidor ganska snabbt ändå.

Romanen börjar med en rolig anekdot, som samtidigt berättar symboliskt om mycket i livet: anfadern Isaac Reznikoff anländer från Minsk till immigrationskontoret på Ellis Island utanför New York på 1900-talets första dag. Han har fått rådet att registrera sig med namnet Rockefeller. Hans efternamn Reznikoff är både för udda och konstigt och lite för mycket judiskt. Men väntetiden är lång och han glömmer. När tjänstemannen frågar Isaac vad han heter säger han på jiddish att han har glömt: ”Ikh hob fargessen!”.
Så han registreras som Ichabod Ferguson.

Bokrecension: Se Bergman av Leif Zern

by

Se Bergman
Författare Leif Zern
Utgiven: 2018-01
ISBN: 9789127152083
Förlag: Natur Kultur Allmänlitteratur

Ingmar Bergman, en av de största svenska scenkonstmännen genom tiderna skulle fyllt hundra år i år. Detta uppmärksammas på många, många sätt. En mängd böcker ges ut, både om honom och av honom. Det har startats poddar och det sänds tv-program och hans filmer visas på nytt.

Teaterkritikern och scenkonst-kännaren Leif Zern torde vara en av de som granskat Bergmans verk på djupet. Eller som en bokrecensent skrev när boken Se Bergman av Leif Zern ges ut på nytt:
Det har gått drygt tio år sedan Ingmar Bergman gick bort, och det har varit en tid av nyväckt intresse. Men det mesta som sagts och skrivits om Bergman detta gångna årtionde har rört hans person och hans biografi: fruarna, barnen, föräldrarna, husen, kärleken, ilskan och ensamheten. Därför finns det, paradoxalt nog, ett stort behov av att återvända till Bergmans konst. Och ingen har gjort det bättre, med både stor inlevelse och nykter distans, än teaterkritikern Leif Zern i boken Se Bergman från 1993.

Kritikern i DN hyllar också boken:
”Bokens titel, Se Bergman, må sakna utropstecken, men jag vill ändå läsa den som en uppfordran. Den inbjuder läsaren att just se, att lämna det inlärda och invanda bakom sig, att gå på upptäcktsfärd i och mellan filmerna – där finns alltid mer. För att förnya blicken på Bergman har möjligheten åter öppnats: Läs Zern!

Jag håller med om det. Utan tvekan. När jag läser Leif Zerns bok om Bergman öppnas mina ögon för en massa detaljer kring och om Ingmar Bergmans konstnärskap. Jag lär mig massor. Men … Ja det finns ett stort men. För den som liksom jag aldrig riktigt berörts av Bergmans verk är det kluvet. Zerns bok gör mig mer intresserad av att se något av Ingmar Bergman men samtidigt har jag under min uppväxt undvikit hans verk efter att ha sett några av hans filmer och några teaterföreställningar han regisserat. De har aldrig talat till mig. Jag har känt att det är scenkonst och filmer som skildrar en helt annan klass än min rotade arbetarklassbakgrund.

Boken är fylld av syftningar på Bergmans filmer och teateruppsättningar. Fylld. På varje sida ibland. Den som har sett massor av Bergman får ut mycket mer av boken än en som jag. Jag har aldrig känt mig träffad eller berörd av något som Ingmar Bergman skapar. Det känns nästan som att det inte är tillåtet att erkänna det. De filmer jag sett av honom har varit intressanta men ändå varit svåra för mig att identifiera mig med. De teateruppsättningar jag sett har aldrig gått under huden på mig.

Jag förstår Ingmar Bergmans storhet och till och med jag som aldrig fastnat för hans filmer eller teater blir nyfiken när jag läser Leif Zerns bok Se Bergman.

Bok beskrivs på bokförlagets hemsida:
Leif Zern utforskar Bergmans konstnärliga hantverk: hur han erövrade både språk och filmisk teknik med en stark känsla av motstånd, och vilka uttryck hans berömda samarbete med skådespelarna kunde ta sig. Till hundraårsminnet av Bergmans födelse ger vi nu ut en omarbetad och uppdaterad utgåva av Se Bergman, en nödvändig bok för den som vill återupptäcka filmkonstnären Bergman.

Leif Zern har varit verksam som litteratur- och teaterkritiker i bland annat Expressen, där han var kulturchef 1982-1993, och i Dagens Nyheter sedan 1968. Han har givit ut en rad böcker om bland annat Shakespeare och Jon Fosse, och har skrivit en kritikerrosad bok om sin far, Kaddish på motorcykel (2012).

Bokrecension: Arvet och arvtagarna – en viktig ögon-öppnare

by

Arvet och arvtagarna
Författare: Taina Kantola och Lennart Warring
Utgiven: 2015-10
Formgivare: Niklas Lindblad
ISBN: 9789127143951
Förlag: Natur Kultur

Religion har inte alltid varit patriarkatets beskyddare. De högsta gudarna har inte alltid varit beskrivna som män eller manliga. Inom hinduism finns det gudinnor och det finns inriktningar där gudinnan är det högsta. Hinduism är en av de äldsta religioner som fortfarande har många anhängare i vår tid. Att patriarkatet tog över religionerna var inte det ursprungliga, kanske.

Kulturen i Mesopotamien har påverkat både kristendom och sedan islam, liksom de grekiska filosoferna. Och där, i denna antika värld fanns det en gudinna som steg ned i dödsriket och återuppstod efter tre dagar. En förebild till det som senare skulle predikas i kristendomen.

Boken ”Arvet och arvtagarna – Fem tusen år av mesopotamisk lärdomshistoria” av Taina Kantola och Lennart Warring berättar på ett kunnigt och intressant sätt om kulturen, religion, filosofin, vetenskapen och skrivkonsten som fanns i denna kultur som påverkat både västvärlden och de asiatiska kulturerna.

Västerländsk forskning inom religionsvetenskap, filosofi och andra humanistiska kulturämnen har haft en tendens att jämföra allt utifrån de västerländska upplysningsidealen. Religioner har bedömts efter en kristen ofta protestantisk måttstock. Filosofin har hävdats ha skapats av de grekiska filosoferna. Taina Kantola och Lennart Warring visar tydligt att filosofi fanns redan före de grekiska filosoferna. Troligen har grekerna påverkats av och inspirerats av det mesopotamiska filosoferande tankarna. Världens äldsta filosofiska text om hur man bör leva livet heter Shuruppaks instruktioner och är från sumerisk tid i Mesopotamien, 2.500-2.400 före vår tideräkning.

Shuruppaks instruktioner innehåller råd från kung Shuruppak till sin son Ziusudra. Sonen varnas bland annat för att bruka våld mot kvinnor. Hans dotter får rådet att inte gifta sig med en arrogant man.

Mesopotamien betyder på grekiska ”landet mellan de två floderna” eller Tvåflodslandet och är området runt floderna Eufrat och Tigris i Irak.

Civilisationens vagga förläggs oftast till Mesopotamien för omkring 5.000 år sedan. Under de följande 2.000 åren var tvåflodslandet världens mest högtstående kultur och utövade ett starkt inflytande på sina grannar i Egypten, Mellanöstern och Indusdalen. De bördiga slätterna i södra Mesopotamien, som var en del av den så kallade bördiga halvmånen, gav rika skördar, och läget mellan alla andra civilisationer gjorde kulturer som Sumer, Akkad, Assyrien och Babylonien till de allra mäktigaste under långa epoker.

I Mesopotamien utvecklades de allra äldsta civilisationerna skriftspråk (så kallad kilskrift). Här uppstod också de första städerna Lagash, Ur, Uruk, och Nippur. Många dynastier och imperier har genom tiderna kontrollerat området.

Det historiska området Mesopotamien är en del av Irak sedan nybildningen av staten Irak år 1932. Området tillhörde dock Persien fram till 1535 och Osmanska riket 1535 – 1918, då britterna tog över provinsen efter första världskrigets slut. (Källa Wikipedia).

Mesopotamien som idag är en av världens mest krigshärjade och kaotiska delar har stått fadder för mänsklighetens äldsta civilisationer, vilkas rön och uppfinningar utgör en del av vår vardag än i dag. Här uppfann de gamla sumererna tegelstenen, skrivkonsten, hjulet, statsförvaltningen och mycket mer, men inget av detta hade betytt något om inte deras arv hade förvaltats och vidareutvecklats av andra.

Boken är precis som de står på dess hemsida en hyllning till de många folk som kommit och gått i regionen, och till de framsteg inom filosofi, juridik, statsförvaltning, astronomi och litteratur som de alla bidrog till att skapa eller förvalta.

Tänk om de som strider om religion eller kultur ville läsa denna och öppna sina ögon för att det som de menar att deras egen kultur är bättre på, det fanns redan då, för mer än femtusen år sedan. Ingen kultur står för sig själv, alla är integrerade och influerade av varandra.

Tidningen Expressen har kallat boken Klassisk folkbildning.

Jönköpings-Posten:
Arvet och arvtagarna tillgängliggör de den mesopotamiska lärdomshistorien och överbryggar effektivt de tusentals år som har flutit mellan textens aktörer och läsaren.

Bokrecension: Trädet och vinrankan av Dola de Jong

by

Trädet och vinrankan
Författare: Dola de Jong
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188155405
Förlag: Nilsson Förlag

Det här en bok man skall vara tyst om. Inte tyst som i att inte vilja att andra skall läsa den, utan som i att inte förtälja särskilt mycket om handlingen. Jag håller mig till vad som avslöjas på baksidan. Premisserna: platsen är ett Amsterdam strax innan Andra världskrigets utbrott och två kvinnor flyttar ihop i en liten lägenhet. Jag vill inte berätta eftersom det skulle förta lite av läsglädjen. Det är de små händelserna berättelsen livnär sig på och dessa vill jag därmed lämna obenämnda.

Läser man efterordet förstår vi att boken var kontroversiell när den kom: kärlek mellan två kvinnor var ingenting annat en beskrivning av ett patologiskt tillstånd! Dola de Jong, själv från Arnhem, avled 2003 och lämnade bland många andra denna bok efter sig. Hon är värd att framhävas och introduceras för en nutida publik. Sällan har jag läst en bok som har ett lika realistiskt, komplext, förtätat och engagerande persongalleri. Bea och Erica är om inte motsatser så åtminstone diametralt olika som människor. Förhållandet dem emellan – här inte förstått som ett konventionellt kärleksförhållande utan som det förhållande som råder mellan alla människor som känner varandra – är sprakande. Boken är inte lång men rymmer två karaktärer som med de Jongs säkra penna formas till människor. Det blir verklighetsnära på ett vis man sällan stöter på annorstädes än utanför litteraturen, i sitt eget liv om man så vill.

Jag tänker mig att de flesta läsare kommer finna sig själv i både Erica och Bea. Hur och varför vet man kanske inte bestämt, men tillsammans blir de en representation för de slitningar som uppstår i själen när man både vill och inte vill. Ericas strävan efter frihet befriad från gränser, plikter och kanske uttråkande stabilitet möter Beas till synes uppstrukturerade tillvaro med plikter och gränser som är boende, matlagning, arbete och måttlighet.

Bea är bokens röst och det kommer sig naturligt att vi får läsa mer om hennes intrapersonella konflikter. Och dessa är många, hon våldför sig på sig själv och det är inte lite hälsovådligt. Hon berättar i retroperspektiv efter att skärskådat och analyserat det som skedde. Hennes förståelse har blivit klarare med den nödvändiga distansen och blicken är inte grumlad av känslor eller koncentrerad på händelsernas omedelbara konsekvenser.

Och än i denna dag, nu när jag kan överblicka detta människoöde i dess helhet, frågar jag mig om det som jag på håll kunde uppfatta som ett spirande träd i själva verket bara var en livlös stam, vars egen grönska blev kvävd i en yppig.

Många gånger ler jag när jag känner igen mig alltför väl, exempelvis när Bea efter ett nyårssamkväm:

Det blev en kväll av det slag där man efteråt, mitt bland alla fulla askkoppar och klibbiga glas, frågar vad ett dylikt företag kunde ha för mening och varför man över huvud taget gav sig in på det. Då blir man något beklämd till mods, som om man inte lyckats motsvara allas förväntningar.

Så tänker man väl varje afton efter man krupit ner under täcket, när dagen avlidit och sömnen nalkas? Nå, kanske inte varje kväll.

Hur som haver, det får vara hur det vill med den saken. Trädet och vinrankan är förvisso en kärlekshistoria men än mer en berättelse om en relation påverkad av otaliga små händelser och känslor. Dess dragningskraft kommer sig antagligen av att kärleken samtidigt är både subtil och härskande; uppenbar och undflyende; en eller två gånger framfusig men allt som oftast blyg. Jag kan inte riktigt förklara det bättre än så – kanske kan du hjälpa mig?

Bokrecension: Fandom av Anna Day – en helt underbar bok som säkert kommer att bli en film

by

Fandom
Författare: Anna Day
Utgiven: 2018-01
Översättare: Carina Jansson
ISBN: 9789132200663
Förlag: B Wahlströms

Fandom är en helt underbar bok med målgruppen ungdomar. Den är spännande och har en hel del att säga om vänskap, om kärlek och om vad berättelser är. Jag är övertygad om att den kommer att bli en film också. Utan tvekan.

Den har en fantastisk förhistoria, hur den kom till. Anna Day, författaren vann en skrivartävling med en novell. Det brittiska bokförlaget The Chicken House tyckte novellen var så bra och fascinerande att de erbjöd Anna Day ett bokkontrakt för att hon skulle utveckla novellen till en fullständig roman. Inte nog med det. Romanen såldes till 21 länder redan innan den ens var utgiven.

Jag blev intresserad av boken när jag läste om den i det svenska förlaget Wahlströms utgivningskatalog för våren 2018. Ämnet var spännande. Samtidigt var jag lite skeptisk också. Hur kan en bok sälja innan den ens är färdigskriven och av en författare som inte är välkänd innan boken kommer?

Men jag blev helt uppslukad av berättelsen. Den handlar om Violet som tillsammans med två tjejkompisar, Alice och Katie, och lillebror Nate är på väg till ett fantasy-convent där de är utklädda till några karaktärer ur böcker och filmer. Violet är helt fångad av en fantasybok som heter Galgdansen som hon både läst och sett på film hur många gånger som helst. Hon är självklart utklädd till hjältinnan Rose i boken och filmen.

Galgdansen handlar om en framtidsvärld där människorna genmanipulerat med människor för att få fram en perfekt övermänniska som är både vacker, snygg, välforman, intelligent och fysiskt skicklig. Dessa övermänniskor har bildat en värld som är indelad där de människor som inte blivit genmanipulerade kallas impar och får vara som slavar till övermänniskorna, som kallas gemmar. Ordet människa har glömts bort, troligen har gemmarna sett till att ordet försvunnit för att ingen ska komma på tanken att impar och gemmar skulle vara samma art.

På conventet ska de få träffa Willow, hjälten i Galgdansen. Violet är så uppspelt. De ska få bli fotograferade tillsammans med Willow, få selfies som de kan skicka till sina vänner. Violet blir, förstås, retad av sin bror medan de står i kön för fotograferingen med hjälten. ”Du vet väl att du knappast kommer att vara den enda Rose här”.

När de fyra kommer fram och ska bli fotade med Willow lyckas Alice se till att bli fotad med honom själv och få göra reklam för den fantasy hon själv håller på att skriva. Alice, väninnan som alltid vill vara i centrum, alltid ska vara bäst och snyggast. Hon är, inte helt oväntat, dessutom utklädd till gem.

Något konstigt händer precis när de övriga tre ska bli fotade. En jordbävning skakar om hela hallen för conventet, takkronor trillar ned och plötsligt vaknar Violet upp och hon, hennes två väninnor och hennes lillebror, har hamnat i Galgdansens värld. Den är dock inte exakt som filmen, det märker hon snabbt. Den är mer som hon tänkte sig när hon läste boken.

Plötsligt måste de leva i den världen. Hur ska de kunna ta sig tillbaka till sin egen värld? Violet är övertygad om att de måste se till att handlingen upprepas precis som i boken. Men de märker snart att handlingen gärna gör utvikningar. De upptäcker också att också minsta bikaraktär har en egen historia, som författaren förstås inte kunnat redogöra för.

Berättelsen har flera nivåer i vad den berättar så också jag som vuxen får ut mycket av den.