Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Upp med händerna – när barnen tar itu med den omänskliga utvisningspolitiken

by

Upp med händerna
Betyg 4

Upp med händerna handlar om några barn i en skola i Pais, i Frankrike. Händelserna utspelas i nutid, men berättas av ett av barnen fyrtio år senare. Det är ett intressant grepp, att betrakta vår tid ur framtidens ögon.

Vi får till exempel höra att barnen delades in i klasser efter ålder och hade lärarinnor som tog hand om dem. Det är något vi kanske borde göra oftare, fundera på vad i vår tid som kommer att betraktas som väldigt osmart i framtiden. Jag hade dock gärna sett mer av detta grepp i filmen.

Blaise, Alice, Claudio, Ali och Youssef och Milana är ett gäng barn och ungdomar i olika åldrar som tillsammans har hittat ett helt eget sätt att och hantera omgivningens alla krav och överleva barndomen. Milana har lätt för matematik och medan hon ser till att allas läxor görs privatkopierar de andra spel och stjäl godis. Men barnen lever under ett hot: några av dem har inte franska id-handlingar. Att de kanske bott i Frankrike sedan de var småbarn spelar ingen roll, deras föräldrar är från något annat land. När Youssef och hans familj utvisas från landet blir det plötsligt väldigt allvarligt. Milana och hennes familj har lämnat sitt hemland Tjetjenien och bor nu i Paris och alla inser att Milenas familj står näst på tur.

Filmen är väldigt ärlig i hur barnen skildras. De håller ihop och organiserar en form av lösning för att rädda Milana. Men samtidigt som de genomför sina planer bråkar de sinsemellan och är som barn är. Barnskådespelarna är suveränt duktiga.

Filmen skildrar hur barnen drabbas av de omänskliga reglerna kring id-handlingar och uppehållstillstånd i Frankrike. Det är en berättelse som skulle kunna skildrat barns situation i de flesta EU-länder, inte minst Sverige.

Toppraffel har också recenserat, gav betyg 3:

Men jag kan inte påstå att jag blev speciellt engagerad av historien. Den känns som en filmatisering av någon av 70-talets proggiga barnböcker. Och estetiskt tycker jag att filmen är trist; fotot är avskalat, det är människorna som är i centrum, miljöskildringarna saknas nästan helt. De är i Paris och Bretagne, men det skulle lika gärna kunna vara Kungsbacka en trist dag i september.
Visst kan UPP MED HÄNDERNA få en ganska solid trea i betyg, men jag kommer förstås aldrig att se om filmen, som för övrigt visades i den officiella serien i Cannes förra året.

Jag tycker dock att poängen är just att det faktiskt skulle kunna inträffa i Kungsbacka också. Vissa scener är skrämmande i sin träffsäkerhet, som när poliserna förhör en tonårspojke. Lite kul att en av rollerna i denna Sarkozykritiskt drama spelas av president Sarkozys svägerska Valeria Bruni Tedeschi.

Det som visar att handlingen utspelar sig i Frankrike är väl, förutom språket, att barnen har ett stort litterärt kunnande. Svenska barn får inte samma satsning på kultur i skolan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Peter Bjorn and John med Gimme Some

by


Band: Peter Bjorn and John
Titel: Gimme Some
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 28 mars 2011

Gimme Somme är Peter, Bjorn and Johns sjätte album i ordningen och det tredje sedan genombrottet hos den större publiken med Writer’s Block. Gruppen består av Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson, bildades 1999 och de släppte sitt debutalbum – det självbetitlade Peter Bjorn and John – 2002.

Jag fastnade för Peter, Bjorn and Johns musikaliska blandning av tuggummi och indiepop – som så många andra – just med albumet Writer’s Block och framförallt låten Young Folks som släpptes 2006. Sedan dess har bandet släppt både Seaside Rock och Living Thing och den 28 mars dyker deras nya album upp, en liten pärla benämnd Gimme Some.

Och visst ger de någonting. Någonting som är väldigt mycket indiepop och något annat också, och verkligen en uppsving i deras musikaliska karriär. Jag gillar den aning av kaxighet som dyker upp i flera låtar och som jag inte hört så tydligt i valken Writer’s Block eller Living Thing. Det är för det mesta just så medryckande som riktigt bra svensk pop kan vara ibland och uppblandat med så mycket bra texter som ofta svensk indiepop är. Jag gillar väldigt mycket av tongångarna i Gimme Somme och kanske speciellt den inledande Tomorrow has to wait. Den inledande gitarrslingan förebådar något riktigt bra och både Tomorrow has to wait och följande Dig a little deeper sätter sig som klister, på en gång.

Den enda låten som inte riktigt fastnar är Second chance, det blir alldeles för mycket refräng och alldeles för lite innehåll men det är å andra sidan det enda spåret på albumet det går att anklaga för en sådan sak, synd att just den blev en singel. Peter, Bjorn and John har alltid lyckats skapa låtar som sätter sig utan att vara tjatiga, vilket också är sant för de flesta spåren på Gimme Some, Second chance undantaget.

De bästa låtarna på skivan är Dig a little deeper, som är oerhört charmig med sina sextiotalsvibbar, och Eyes, en låt som inte bara är den mest medryckande låten på skivan utan också berättar en liten historia jag verkligen fastnar för. Också Down like me är en lågmäld fullträff efter de lite mer högljudda (Don’t let them) Cool Off och Black book. På Gimme Somme finns det några spår jag inte tycker om men de allra flesta sätter sig direkt i sin blandning av kaxighet och lågmäldhet och fina gitarrslingor. Gimme Somme är verkligen en bra bit på vägen.

Läs också: Kulturbloggen intervjuar John från Peter Bjorn and John

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Brian Robertson – Diamonds And Dirt

by

Artist: Brian Robertson
Titel: Diamonds And Dirt
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-03-28

Brian Robertson är känd som gitarrist med bakgrund i Thin Lizzy och Motörhead, ganska stark bakgrund med andra ord. Till sin hjälp har han här ett kompetent band med musiker som Ian Haugland och John Norum, även här rockadel alltså. Men ofta blir solosläpp av gamla anonyma bandmedlemmar sällan speciellt spännande. Så inte heller här.

Det tuffar på. Det är kompetent softrock med bluesinslag av typen ett genomsnittligt coverband spelar på din lokala krog. I alla fall är det så det känns. Det uppenbarligen meriterade bandet lyfter aldrig, melodierna är intetsägande, idéerna verkar mest vara att försöka upprepa något som gjorts bättre hundra gånger tidigare. Låtarna och arrangemangen är Robertsons egna och den briljans någon såg bland de band som Robertson hade spelat in tidigare och som är grunden för den här skivan lyser med sin frånvaro. Det är snarare medelmåttigt.

10 Miles to Go on a 9 Mile Road visar mer av vad bandet kan, men där är det Robertsons trötta pratsång som sänker betyget. Det är habilt, ospännande. En viktig förklaring är Robertsons avsaknad av rockröst, det låter insmickrande och konturlöst där man vill ha nåt som river eller sticker till.

Skivan gungar vidare utan att man lyfter ögonbrynen mer än nån enstaka gång. Visst finns det kompetenta soloinslag men vill jag lyssna på klassisk rock finns det minst tio skivor av Thin Lizzy, UFO eller Deep Purple jag hellre lyssnar på. Skivan är av intresse för rockarkeologer utan kritisk blick, för alla andra rekommenderar jag Deep Purple – In rock och Thin Lizzy – Black Rose.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären på Hair på Stadsteatern

by

Stadsteaterns uppsättning av musikalklassikern är en fest med sång och musik. Orkestern är med på scen och det bidrar till energin som föreställningen utstrålar. Det lustiga är att kläder och musik är helt tidsenliga. Inte ett dugg överdrivet! Och snygga måste jag faktiskt säga. Vackra färger och ett budskap om kärlek och fred. Inget där som väcker anstöt hos mig.

Albin Flinkas är suverän i rollen som Claude som flyr det borgerliga livet och snart ställs inför nästa val när inkallelseordern kommer. Det fria hippielivet är inte utan konflikter och problem. Värderingar och könsroller suddas inte ut bara för att du tar på dig en färgglad väst. Och den självklare ledaren är förstås en man (Berger som spelas av Fredrik Lycke).

[Parentes: Jag så nyss Albin Flinkas på Klara soppteater. Då handlade det om Jaques Brel. Att se Flinkas i Hair med samma energi visar på en begåvad och allsidig skådis.Bra att Stadsteatern ger oss en förnyelse på det här sättet. Vi fick ett löfte om att han återkommer med föreställningen. Får inte missas!]

Överhuvudtaget var ensambelns insattser enastående. Tycker jag i all fall men jag har svårt att tro att någon skulle tycka så mycket annorlunda.

Föreställningen följde i stort sett originalhistorien förutom att Claire Wikholm av någon anledning har rollen som berättare och ger tillbakablickar till livet på 60-talet. Helt i onödan tycker jag. Hair är en historia som står på egna ben och den spelades med energi. Själv har jag aldrig haft något behov av att förklara mina ställningtaganden från den tiden. Stadsteaterns uppsättningen är mer vågad än originaluppsättningen. Det blir också tydligt att problem som kvinnoförtryck, rasism och krig inte försvinner för vi önskar det. Vi brottas ju med samma problem idag men har lärt oss lite mer om problemen och lösningarna.

 

Andra recensioner

Teatermagasinet

Dagens Nyheter

Svenska Dagbladet

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Cage The Elephant med Thank You Happy Birthday

by


Artist: Cage The Elephant
Titel: Thank You Happy Birthday
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-23

Cage And The Elephant går vidare från sitt självbetitlade debutalbum och levererar, tre år senare, nya plattan Thank You Happy Birthday.
Indiepoppare som punkrockfantiker eller rockfreak, det är såhär man kör igång våren 2011 på bäst möjliga sätt – med Thank You Happy Birthday i hörlurarna dygnet runt, helt klart.

Albumet bjuder på fartfyllda melodier som sprider sådan positiv energi som man bara kan få utav riktigt bra musik – riktigt bra musik som gör sig påmint om slinkiga Pixies-gitarrer varvat med Red Hot Chili Peppers och Arctic Monkeys.

Sångaren Matt Shultz uttalar sig på bandet hemsida att albumet Thank You Happy Birthday förde honom tillbaka till livet. Bandmedlemmarna har satsat helhjärtat på att skriva musik som dom älskar och att inte bara fokusera på att skriva låtar om frustration över sina problem, därav den mestadels positiva klangen.

Bandets självbetitlade debutalbum sålde närmare 400.00 exemplar och jag skulle inte bli förvånad om nya plattan går åt lika bra, kanske smälter den som smör i solskenet nu när våren börjar smyga sig på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,