Artist: Brian Robertson
Titel: Diamonds And Dirt
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-03-28
Brian Robertson är känd som gitarrist med bakgrund i Thin Lizzy och Motörhead, ganska stark bakgrund med andra ord. Till sin hjälp har han här ett kompetent band med musiker som Ian Haugland och John Norum, även här rockadel alltså. Men ofta blir solosläpp av gamla anonyma bandmedlemmar sällan speciellt spännande. Så inte heller här.
Det tuffar på. Det är kompetent softrock med bluesinslag av typen ett genomsnittligt coverband spelar på din lokala krog. I alla fall är det så det känns. Det uppenbarligen meriterade bandet lyfter aldrig, melodierna är intetsägande, idéerna verkar mest vara att försöka upprepa något som gjorts bättre hundra gånger tidigare. Låtarna och arrangemangen är Robertsons egna och den briljans någon såg bland de band som Robertson hade spelat in tidigare och som är grunden för den här skivan lyser med sin frånvaro. Det är snarare medelmåttigt.
10 Miles to Go on a 9 Mile Road visar mer av vad bandet kan, men där är det Robertsons trötta pratsång som sänker betyget. Det är habilt, ospännande. En viktig förklaring är Robertsons avsaknad av rockröst, det låter insmickrande och konturlöst där man vill ha nåt som river eller sticker till.
Skivan gungar vidare utan att man lyfter ögonbrynen mer än nån enstaka gång. Visst finns det kompetenta soloinslag men vill jag lyssna på klassisk rock finns det minst tio skivor av Thin Lizzy, UFO eller Deep Purple jag hellre lyssnar på. Skivan är av intresse för rockarkeologer utan kritisk blick, för alla andra rekommenderar jag Deep Purple – In rock och Thin Lizzy – Black Rose.
Läs även andra bloggares åsikter om Brian Robertson, recension, skivor, skivrecension, rockmusik