Recension

The Two Popes
Betyg 5
Svensk biopremiär 14 december 2019
Premiär på Netflix 20 december 2019
Regi Fernando Meirelles
Manus Anthony McCarten

En omtumlande fantastisk film som tar upp de existentiella frågorna om vad Gud eller det gudomliga är, om att förlåta och om att acceptera livets föränderlighet. Det var länge sedan jag blev så tagen av en film.

Filmen handlar om den förre påven, Benedictus (enastående och perfekt rollbesatt med Anthony Hopkins) och den argentinska kardinalen Bergoglio (suveränt spelad av Jonathan Pryce). Filmen bygger på verkliga händelser. När den tyskfödde påven Benedictus. Han blev vald till stor del för att se till att den katolska kyrkan står fast vid sina ideal som av de högerkonservativa krafterna tolkas som att förbjuda preventivmedel och abort, att präster ska leva i celibat och inga kvinnor får bli präster och att homosexualitet är en synd.

Vi får uppleva mötet mellan två framstående katolska präster. Kardinal Bergoglio är frustrerad över kyrkans vägval. Han vill att den katolska kyrkan ska ta tydlig ställning mot klyftorna i världen, att kyrkan ska kämpa för de fattiga och utsatta och att kyrkan inte ska fördöma homosexuella och släppa in kvinnor.

Kardinal Bergoglio ber påven Benedict om tillstånd att få lämna sin post. Påven väljer istället att kalla kardinalen till sig, väl medveten om att Bergoglio är en av hans mest skoningslösa kritiker. Bakom Vatikanens murar börjar en kamp mellan tradition och utveckling, skuld och förlåtelse, när dessa två väldigt olika män konfronterar händelser från deras förflutna – med målet att hitta en gemensam grund och skapa en framtid för miljarder människor runt om i världen.

Visst ser jag att filmens skapare trycker friskt på knappar som talar till publikens känslor. Men är det inte det filmer ska göra? Få oss att känna saker, få oss att tänka inte bara med intellektet utan på flera nivåer? Det är också fullt möjligt att påven Benedictus avsade sig sitt ämbete på grund av skandalerna om pedofilpräster, vilket berörs mer flyktigt. Det är fyllt möjligt att den här berättelsen skulle kunna gjorts på annat sätt, att det fanns starka krafter som tvingades Benedictus att avgå. Jag är medveten om det och jag är medveten om att mycket finns kvar att förändra inom den katolska kyrkan också nu när påven heter Franciskus. Men det är en stor organisation som säkert inte är lättrörlig och lätt att förändra. Det är en fantastisk berättelse vi får se och en inblick i en miljö vi inte så ofta kan besöka.

För många i Sverige kan det kanske kännas lite konstigt med denna inblick i en helt annat värld, att få se en skildring från centret för katolska kyrkan. 1,2 miljarder människor världen över räknas tillhör katolska kyrkan. För de sekulariserade svenskarna kan det vara obegripligt att förstå hur en kyrka kan ha ett sådant grepp om människorna. Men om vi skrapar under ytan finns det också bland de så kallade sekulariserade svenskarna förmågan att fundera på de existentiella frågorna, om liv och död. En stor undersökning för några år sedan visade att en majoritet av människorna som bor i Sverige tror att det finns någon slags gud eller kraft som ligger bakom livet och existensen. Människor är uppenbarliten intresserade av andliga frågor även om de inte går regelbundet till någon traditionell kyrka.

I filmen upplever jag att två olika synsätt möts och diskuteras. Benedictus står för inställningen att Gud är något statiskt som är åtskilt från människor och som vill bestämma och sätta gränser medan kardinalen Bergoglio, som blev påve Franciskus, vill se det gudomliga i varje människa. Att påve Franciskus därför menar att det är människors plikt att förbättra världen och göra livet bättre för de fattiga, för i alla varelser finns guds närvaro. Det är en diskussion som egentligen finns i andra sammanhang också, inte bara i religiösa sammanhang.

En annan av filmens många styrkor är att visa att inget bara är vitt eller bara svart. Att saker kan ses ur olika synvinklar. I medier idag framställs så mycket i svart eller vitt, rätt eller fel, ont eller gott. Men inget är egentligen så glasklart enkelt och entydligt.