La Traviata
MUSIK Giuseppe Verdi
TEXT Francesco Maria Piave
REGI Ellen Lamm
SCENOGRAFI, KOSTYM & MASK Magdalena Åberg
LJUS Torben Lendorph
DRAMATURG Katarina Aronsson
KOREOGRAFI Ambra Succi
Premiär på Kungliga Operan i Stockholm 23 november 2019
La Traviata får man väl säga är operornas opera, ständigt spelad runt om i världen på grund av sin odödliga musik. Och den tidigare bäst-förestämplade handlingen om hedersproblematik är ju plötsligt riktigt högaktuell. Violetta är en lyxprostituerad och lungsjuk kvinna som lever för stunden och byter kärlek för materiella ting. Männen avgudar henne men själv har hon aldrig engagerat sig speciellt mycket i någon man. Förrän hon träffar Alfredo. Hon lämnar livet i sus och och satsar på kärleken till honom. När Alfredos syster ska gifta sig kräver pappan av Violetta att hon ska lämna Alfredo – allt för familjens heder och anseende. Det går ju inte att ha en fallen kvinna i släkten. Violetta blir förtvivlad men lyder fadern. Hon säger till Alfredo att hon längtar efter sitt gamla liv och att hon är kär i sin gamle älskare, baronen Duphol vilket gör Alfredo förtvivlad och fylld av hämndbegär.
I sista akten är Violetta döende. Hon har ångest för hon vet att ingen kommer att sakna henne. Men så kommer Alfredo och fadern till hennes dödsbädd för att be om förlåtelse och försoning. Violetta och Alfredo betygar varandra sin kärlek och börjar hoppas på en gemensam framtid, men det är för sent och Violetta dör.
Musikaliskt är uppsättningen härlig. Huvudpersonerna, Ida Falk Winland som Violetta, Bror Magnus Todenes som Alfredo och Karl-Magnus Fredriksson som Alfredos pappa har alla fantastiska röster för rollerna och Violetta och Alfredos pappa känns helt självklara i sina karaktärer. Kören är strålande, och Verdi kunde ju verkligen det här med att skriva för kör. Öronen får alltså sitt. Det man saknar är kanske något också för ögat.
Magdalena Åberg, som har många fina scenuppsättningar bakom sig, står för scenografin. Öppningsscenen i form av en epilog är magnifik. Ridån höjs och vi möts av en anatomisk teater fullsatt av kostymklädda män. De har blickarna vända mot obduktionsbordet, mot Violettas döda kropp. Det är mycket effektfullt. Man riktigt känner Violettas utsatthet. I övriga akter är scenen i princip tom sånär som på ett bord och ett par stolar. Allt, även allas kläder går i grått och svart – förutom Violettas klänning som är vampigt guldglansig.
Kanske ska denna minimalistiska scenografi understryka ”den manliga blicken” som man vill utforska i uppsättningen. Men för mig fungerar det inte riktigt hela vägen. De grå kostymerna och den avskalade miljön gör att min kanske skruvade hjärna associerar till mingel på kontoret snarare än till de glamourösa fester och galna karnevaler som ju operans handling är fylld av. Och kärlekshistorien mellan Alfredo och Violetta känns inte heller riktigt övertygande. Medan Violetta här är en glamourös Rita Hayworth-kopia som kan linda vilken man hon vill runt sitt lillfinger påminner Alfredo mer om en Toyotaförsäljare i sin ljusgrå dressmankostym och sina bruna mockaloafers. Man förstår ärligt talat inte riktigt vad hon ser hos honom.
Nej, för mig blir den stora behållningen i den här uppsättningen helt klart musiken. Men det räcker å andra sidan långt. Det är underbart att höra samspelet mellan Hovkapellet, sångarna och kören, allt dirigerat av den unge Venezulansk-schweiziske dirigenten Domingo Hindoyan. Och Verdi är alltid Verdi!
Man kan bli lite rörd i hjärtat av historien också, men då snarare av pappans ånger när han insåg hur fel han handlat och hur han uppriktigt och förtvivlat ber Violetta om ursäkt, än av Violettas död i sig. Jag vet inte om det var ett medvetet grepp eller inte, men det gör ju faktiskt historien lite mer dagsaktuell.
Kungaparets loge var som vanlig tom. Synd på så fina platser.