Nightingale
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi Jennifer Kent
En omskakande berättelse om kolonialism, övergrepp och om hämnd och om alla olika reaktioner vi kan se hos människor när de möter förtryckare. Hur människor väljer att agera i situationer där den som har makt beter sig omänskligt. Ett mörkt drama om hämnd och förtryck där regissören skickligt spelar med våra känslor. Även tittare som liksom jag är emot våld känner hur hämndkänslorna kokar och det känns helt rätt att möta dessa vidrigare förtryckare med våld. Men filmen är mer än så. Den går mer på djupet. Hur agerar den förtryckte när han eller hon får chansen att hämnas och står öga mot öga med förtryckaren?
Filmen utspelar 1825 på den australiska ön Tasmanien. Engelsmännen koloniserade Australien genom att forsla dit fångar som fick arbeta gratis. Ursprungsbefolkningen jagas bort mer och mer och i en del områden av Tasmanien är det närmast krig mellan de vita nybyggarna och ursprungsbefolkningen.
En ung vacker irländska, Claire, har suttit av sitt straff men hålls ändå kvar av en grym chef på fängelset. Han utnyttjar henne sexuellt, han våldtar henne och lovar att ge henne pappret att hon är fri. Men han lurar henne förstås och vägrar släppa henne utan våldtar henne en gång till istället. Han är helt hänsynslös.
Förtrycket kulminerar en dag och fängelsechefen dödar Claires make och barn. Claire får tag på en aboriginsk spårare, Billy, och ger sig av in in vildmarkerna för att jaga mördarna. De två är i början fyllda av förakt mot varandra men efter ett tag inser de att de förenas i ett hat mot engelsmännen. De tillhör båda en grupp som förtrycks av engelsmännen.
Berättelsen griper tag i mig, det känns som att jag är där, i den vildvuxna skogen och kämpar. Det går inte att värja sig. Det är en stark och spännande thriller som skildrar mänskligt beteende på flera nivåer.