• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Mot ljuset av Elin Boardy, en blivande svensk stor författare

15 juni, 2011 by Rosemari Södergren

Mot ljuset handlar om två unga vuxna systrar strax efter andra världskriget. Annie, den yngre systern, har precis gift sig med Laurids, dansk läkare, och de reser på bröllopsresa ut till djungeln i Malaya i Sydostasien. De tar med sig Annies storasyster Elly på resan och Niels, en vän till Laurids.

Malaya är ett oroligt område, de vita plantageägarna utför sitt herravälde över urinvånarna på ett grymt sätt och det blir uppror och våldsamheter.

Elly är duktig på att rita och teckna, hon jobbar som kartriterska men drömmer om att bli konstnär. Hon känner inom sig en längtan efter att få vara självständig, hon vill inte bara bli någons fru. Hon märker till exempel att när hon går klädd i byxor känner hon en helt annan frihet.

Berättelsen har liksom flera trådar som löper samtidigt och lite går i varandra. Ellys längtar efter ett annat liv än hennes systern, Ellys relation till systern som både är nära och på väg från varandra, Niels som har ett politiskt engagemang och som väcker Ellys nyfikenhet men ändå känns farligt och mörkt.

Boken är välskriven och det är mycket som sägs mellan raderna, mycket som vi anar. Jag tycker om böcker där inte allt skrivs oss på näsan, utan det istället känns det som om vi är med där och vi själva upptänker och känner saker om människorna och miljöerna.

Elin Boardy, författaren, är född 1979 och bosatt i Göteborg. Ändå skriver hon som om hon var med där, då, under 1940-talet i det som då hette Malaya. Hon var ju inte ens född då, ändå kan hon förmedla berättelsen så det känns att vi är där. Hon är skicklig och jag väntar invigt på fler böcker av Elin Boardy.

Det enda negativa med språket är att boken är fylld av utropstecken. Att använda ett utropstecken i slutet av en mening betyder ett utrop. Men jag tror inte människor sitter och ropar fullt så mycket till varandra. Det är slarvigt av både författaren och bokförlaget att släppa igenom flera utropstecken på varje sida, i varenda dialog nästan.

Berättelsen har inget riktigt slut. Det är det negativa, eller det positiva. Livet är väl sådant, det finns inga givna slut på något. Samtidigt är vi så vana vid att nästan alla berättelser vi får till oss via film och böcker har ett bestämt och påtagligt slut.

Dagens bok skrev om romanen:
I Mot ljuset ställs ingenting egentligen på sin spets. Det finns ingen förlösning; ingen tydlig väg till försoning. Hela tiden maler en naggande känsla av flykt från ansvar och en önskan om att slippa ta beslut. Men samtidigt är det en roman om kontraster. Om ljus och mörker. Om avstånd, närhet, yta och djup. De läggs sida vid sida, på varandra och filtreras. Allt är sammanflätat, upplyst och fördolt på samma gång. Det är att vilja vara i ljuset och samtidigt, framför sig, se det.

Precis som bloggen Bokmania har jag fått tillgång till den här boken via en relativt nystartad bokklubb, Gondol, som satsar på kvalitetsböcker.
Om du vill veta mer om Gondol och bli medlem kan du kolla här.

Mot ljuset
Författare: Elin Boardy
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN10: 9146220844
ISBN13: 9789146220848

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Elin Boardy, bok, litteratur, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Elin Boardy, Recension

Träd, Gräs och Stenar på Orionteatern

11 juni, 2011 by Redaktionen

Sigge Krantz, tillsammans med de gamla medlemmarna Jakob Sjöholm, Reine Fiske och Thomas Mera Gartz bjöd på en musikresa som gick tillbaka till 60-talet. 1969 blev bandet Träd, Gräs och Stenar till. Det märks att man ville få publiken delaktig då som nu. Bandet gick i Pärson Sounds fotspår. Tungt trumspel som dunkade genom låtarna. Det är mycket tryck i spelningen.

Bandet inledde den första avdelningen som ett smygande åskväder. Sakta stegrades tonerna för att explodera. Storskogen var på gång. Här fick skogsljuden styrka och var rentav på marsch mot skogskövlingen.
Kanske uttrycket ”Gammal är äldst” kan komma till användning igen. Nog visade bandet var skåpet kan stå.
Rå ,raspig svettig melodisk kraftrock. Trummornas shamandunk visade vägen. Nog blev jag svettig av hänförelse.

Efter pausen ändrade sig spelningen något. Thomas Tidholm på flöjt och sopransax. Han sjöng sina egna underfundiga låtar. Texter som hade budskap. Låtar som ”Två blodröda segel” gav hopp inför framtiden.
Man kan dö av vilken fånig anledning som helst sa Tidholm.
Jag kommer osökt ihåg några rader av Goethe ”Lev livet mens du kan, för du är längre död än levande”.

Hela konserten var en kraftfull och tung uppvisning. Den första avdelningen manar till uppföljning i större skala. Ett band som man måste ha lyssnat på. Skaffa fram deras musik och lira hemma. Då kanske storskogen klarar sig.
Orionteatern fick beröm av Thomas Mera Gartz för sitt fina ljud.
Ingen rundgång där inte.
En härlig lokal för musik.

Foto: Hans Ernst

Arkiverad under: Recension Taggad som: gräs och stenar, konsert, Musik, Orionteatern, progg, Recension, Träd

Midnatt i Paris

9 juni, 2011 by Redaktionen

Midnatt i Paris

Betyg: 3

Premiär: 2011-09-02

Paret Gil (Owen Wilson) och Inez (Rachel McAdams) är i Paris med hennes föräldrar. Gil drömmer om 20-talets Paris, möten med konstnärer och författare och promenader i regnet. Inez vill planera deras bröllop, umgås med föräldrar och vänner.

En natt avstår Gil från sällskapslivet och ger sig ut på egen hand och lyckas gå vilse. En mystisk Rolls Royce av 20-talsmodell stannar och ett sällskap bjuder in honom att följa med. Bilen för honom tillbaka till 20-talet och han får träffa alla tidens stora författare, bildkonstnärer och filmskapare.

Varje natt vid midnatt hämtar bilen upp honom och för honom tillbaka till den värld han helst vill leva i. Han får hjälp i sitt skrivande av självaste Hemmingway. Så småningom men börjar inse att att han måste förändra sitt liv för att kunna skriva som han vill.

De nattliga utflykterna skapar problem och eftersom det är Woddy Allen som skrivit och regisserat är det också en hel del romantiska förvecklingar.

Woddy Allen har gjort många bra filmer som visar på livets dilemman i ett humoristiskt och lättsamt perspektiv. Woody Allen är en begåvad filmskapare men jag uppskattar honom mer som regissör än skådespelare. Hans eviga pladdrande är roligt en stund men blir snabbt tröttsamt.

Tyvärr har Woddy Allen lyckats få Owen Wilson att spela Woddy Allen själv i den här filmen. Det blir bitvis alldeles för pladdrigt men det hindrar inte att möten med tidens författare och kulturpersonligheter bli både intressanta och roliga och i sin helhet känns filmen alldeles för kort. Den får mig att vilja bli kär, flytta till Paris och skriva en jättebra bok.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Midnatt i Paris, Woddy Allen, recension, film

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Midnatt i Paris, Recension, Scen, Woddy Allen

Wu-Tang Clan lyfter Münchenbryggeriet

5 juni, 2011 by Redaktionen

Det är packat på Münchenbryggeriet och stämningen är hög. I kön utanför spelas favoritlåtarna på mobiltelefonerna och folk hälsar glatt på varandra. Det är sommar och många ska se hip-hoplegenderna Wu-Tang Clan för första gången. Visserligen har man listat ut att Raekwon inte kommer via hans Twitter, och klanledaren RZA är inte heller med, men när klanen väl går på scen är det ingen tvekan om hur den här kvällen kommer bli. Och egentligen är det väl inget att tveka på när rappare som Ghostface Killah, Method Man, Inspectah Deck och GZA är på scen. Det är klart att det blir succé.

Det är händer i luften på en gång, och röj som valfri festivalspelning. Leenden över allt när klanen levererar just det man trott att den skulle göra. Det är framför allt Method Man som står i fronten, bland när han lite småsurt utlovar 2.000 kronor till den som ger alla som kastar flaskor upp på scen en smäll på käften. Givetvis till stort jubel. Stort jubel får de för det mesta och det är välförtjänt. Även om ljudet är som det brukar på hip-hopkonserter, undermåligt, visar Wu-Tang Clan att de fortfarande kan. Långt ut på kanterna står folk och rappar med, gungar på huvudet och klanen får ofta hela konsertlokalen med, ingen som står i nåt hörn och surar eller spenderar mer tid i baren.

Det är en blandning av hitsen och lite mer okända låtar från medlemmarnas soloplattor. Visst får låtarna från Enter the Wu-Tang (36 Chambers) mest bifall men ingen klagar när nåt obskyrt från Method Man spelas heller. Det
är gediget, det är rejält, det är en grupp av historiens bästa MC:s som inte tappat gnistan utan går ut för att ge publiken valuta för pengarna. Det får de. Med råge.

Läs även andra bloggares åsikter om Wu-Tang Clan, Mûnchenbryggeriet, hiphop, recension

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Hiphop, Münchenbryggeriet, Recension, Wu-Tang Clan

Parkteaterns premiär med Bröllopet i strålande sommarväder

4 juni, 2011 by Rosemari Södergren

Parkteatern är uppskattad av stockholmarna. Det är ett som är säkert. 18.00, en timme före föreställningens start, var det nästan fullsatt i Vitabergsparken där det var premiär för Parkteatern 2011 med Bröllopet.
Att det är gratis är förstås ett skäl till att det lockar. När det dessutom var strålande sommarväder gjorde inte saken sämre. Människor hade picknickkorgar med sig, satt och käkade och drack lite öl eller läsk, eller medhavd vin – pratade och myste i den sköna sommarkvällen. Arrangörerna passade också på att bjuda på lite reklamteater en halvtimme före premiärstart. Några skådespelare från andra kommande Parkteaterevenemang visade upp sig.

Humöret var absolut på topp bland de flesta, unga som gamla. Där syntes småbarn och där syntes barn i skolåldern och där syntes män med käppar och damer med rullator och allt däremellan.

Bröllopet är en komedi av Bertolt Brecht. Parkteaterns ensemble hade tagit fasta på just det ordet också: komedi.
Ett bröllopståg med en kvinna i helvitt långklänning och hennes smokingklädda nyblivna make och några bröllopsgäster och tre musiker gick fram till scen längs med publiken. När de klivit upp på scenen kom två bröllopsgäster inklivande från några platser mitt i publikhavet. Sådan närhet till publiken kan skapa en bra känsla av delaktighet för publiken.

Scenen består av en stor husfasad som bakgrund och enkla träbord och trästolar runt om på scen. Bröllopsgästerna får ganska snart reda på att allt i huset: stolar, bord, skåp, är hemmagjort. Den nyblivna maken har ägnat alla lediga stunder, sena kvällar och tidiga morgnar, åt att själva snickra ihop allt, till och med limmet som han använt har han blandat ihop själv.

Bröllopsfesten börjar med av brudens pappa berättar en dålig historia, som ingen tycker är rolig. Sedan skruvas det upp under festens gång tills det inte finns mycket av lycka kvar.

Parkteaterns uppsättning av Bröllopet är rejält skruvad, fast mer åt buskis- och revy-hållet tyvärr. Jag förstår att det är frestande att ta till sådana manér just på utomhusscener, där det inte finns plats för finlir.

Visst, föreställningen skildrar något som de flesta känner igen: Lite för mycket vin, lite för långa tal och många hemligheter som ska gömmas. En kamp för att hålla skenet uppe och ytan intakt i mötet mellan vänner och generationer. Vad gör man inte för att hålla fasaden uppe?

Föreställningen kommer säkert att locka fullsatta parker under sommaren. Parkteatern är populär och buskis också.
Dessutom är föreställningen bara en timme, så också vi som föredrar Brecht-pjäser spelade på annat sätt, har ändå en trevlig kväll i parken.

Regi Dritëro Kasapi
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Sven Haraldsson
Mask Erika Nicklasson
Rekvisita Anja Liedtke
Koreografi Bernard Cauchard
Regiassistent Palmer Lydebrant
Kompositör Nils Personne
Musik Leif Ottosson, Miriam Oldenburg, Lauri Antila
Medverkande Eva Rexed, Jonas Kruse, Lars Lind, Hanna Dorsin, Francisco Sobrado, Lisa Werlinder, Steve Kratz, Sofia Zouagui

Bilden ovan:
Fotograf Carl Thorborg
Bildtext Francisco Sobrado, Hanna Dorsin, Lars Lind, Eva Rexed, Jonas Kruse, Lisa Werlinder, Steve Kratz, Sofia Zouagui i Bröllopet – en musikalisk komedi av Bertolt Brecht.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Parkteatern, Brecht, Bröllopet, recension, scen, teater

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Brecht, bröllopet, Parkteatern, Recension, Scen, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 150
  • Sida 151
  • Sida 152
  • Sida 153
  • Sida 154
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in