Midnatt i Paris
Betyg: 3
Premiär: 2011-09-02
Paret Gil (Owen Wilson) och Inez (Rachel McAdams) är i Paris med hennes föräldrar. Gil drömmer om 20-talets Paris, möten med konstnärer och författare och promenader i regnet. Inez vill planera deras bröllop, umgås med föräldrar och vänner.
En natt avstår Gil från sällskapslivet och ger sig ut på egen hand och lyckas gå vilse. En mystisk Rolls Royce av 20-talsmodell stannar och ett sällskap bjuder in honom att följa med. Bilen för honom tillbaka till 20-talet och han får träffa alla tidens stora författare, bildkonstnärer och filmskapare.
Varje natt vid midnatt hämtar bilen upp honom och för honom tillbaka till den värld han helst vill leva i. Han får hjälp i sitt skrivande av självaste Hemmingway. Så småningom men börjar inse att att han måste förändra sitt liv för att kunna skriva som han vill.
De nattliga utflykterna skapar problem och eftersom det är Woddy Allen som skrivit och regisserat är det också en hel del romantiska förvecklingar.
Woddy Allen har gjort många bra filmer som visar på livets dilemman i ett humoristiskt och lättsamt perspektiv. Woody Allen är en begåvad filmskapare men jag uppskattar honom mer som regissör än skådespelare. Hans eviga pladdrande är roligt en stund men blir snabbt tröttsamt.
Tyvärr har Woddy Allen lyckats få Owen Wilson att spela Woddy Allen själv i den här filmen. Det blir bitvis alldeles för pladdrigt men det hindrar inte att möten med tidens författare och kulturpersonligheter bli både intressanta och roliga och i sin helhet känns filmen alldeles för kort. Den får mig att vilja bli kär, flytta till Paris och skriva en jättebra bok.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Midnatt i Paris, Woddy Allen, recension, film