Netflix

Tankar om Orange is the New Black, säsong 4 (ingen spoiler)

19 juni, 2016 by Rosemari Södergren

Orange is the New Black, tv-serien om livet på kvinnofängelset Litchfield i staten New York, är en av världens mest sedda och populära tv-serier. Serien är skapad av Netflix och säsong 4 släpptes 17 juni.

Jag har nu sett säsong 4 och har en del tankar kring den. Jag tänker skriva utan att avslöja handlingen. Så du som inte sett hela säsong 4 kan ändå fortsätta att läsa. Däremot kan det ju komma kommentarer nedanför texten av tittare – och dessa kommentarer kan eventuellt avslöja något ur handlingen.

Säsong 1 och säsong 2 av Orange is the New Black var bra, mycket bra – men i den tredje säsongen tyckte jag det tappade en hel del. Att huvudkaraktären Piper började bli kriminell och ledare för försäljning av trosor som de fängslade kvinnorna haft hade jag svårt att tro på. Att Piper och hennes fästman bröt upp visste jag inte stämde med verkligheten. Tv-serien bygger på den självbiografiska ”Orange Is the New Black: My Year in a Women’s Prison” av Piper Kerman som gavs ut 2010. Boken skildrar hennes upplevelser från och tankar om den tid hon avtjänade ett fängelsestraff på lågsäkerhets-anstalten FCI Danbury.

Boken är inte särskilt bra, egentligen. Tv-serien är mycket mer intressant och speciellt hyllades de två första säsongerna där vi inte bara lärde känna huvudkaraktären utan fick lära känna många olika kvinnor som hamnat i fängelset och deras bakgrund. Tv-serien bygger bara löst på självbiografin. Däremot är ju Piper Kerman med i produktionsgruppen till tv-serien. Förmodligen är hon med och ser till att karaktärerna är något så när trovärdiga även om de är påhittade. Också själva fängelset Litchfield är påhittat, den lilla staden Litchfield i USA har ingen kvinnofängelse.

Just nu sänds också fjärde säsongen av en annan tv-serie om ett kvinnofängelse, den australienska serien Wentworth, på C More. Jag har tidigare jämfört Orange is the New Black och Wentworth. Överlag tycker jag bättre om Wentworth, den är grymmare, mörkare och berör mer på djupet. Orange is the New Black känns med ytlig och det är som att jämföra en väl lagad måltid med hemodlade grönsaker och rotfrukter (Wentworth) med en snabbmats-burgare (OITNB). Orange is the New Black upplever jag som betydligt ytligare och mer skapad för att underhålla än för att berätta något om verkligheten fast i dramaform.

När säsong 4 av OISTB nu släpptes på Netflix följde jag två tv-serien: den franska ”En liten fransk stad” och Wentworth. De första avsnitten i OITNB fick mig nästan att få dåligt samvete för att jag slösade min tid på sådan smörja. Jämförelsen med de två andra betydligt mer kvalitativa serierna var inte till den amerikanska seriens fördel. Först. Men några avsnitt in i säsong 4 fångades jag in i serien. Karaktärerna är inte längre så ensidiga, både vakter och interner är mänskliga, förutom några undantag.

Att Caputo blev fängelsechef var väl klart från tidigare säsongen och i första avsnittet fylls antalet fångar på rejält. Det blir trångt och därmed många konflikter. Dels ska de gamla fångarna sätta sig i respekt i de nya och de olika gängbildningarna konkurrerar om makten. Fast i Orange is the New Black är det aldrig lika rått som i Wentworth, vilket kanske är rätt eftersom Litchfield är en lågsäkerhets-anstalt och inte ska ha de allra mest våldsamma kvinnorna.

En handlingslinje som är intressant kretsar kring fängelsechefen Caputo. Han vill väl och han ser fångarna som människor. Han vill genomföra reformer som ger kvinnorna chansen att utbilda sig så de har någon chans att få jobb och skapa sig en framtid när de släpps från fängelser. Jag tycker det är bra att fängelsechefer inte alltid skildras som extremt elaka maktutövare. Men han sitter fast med kraven från ägarna. Ett privat företag har köpt fängelset. Seriens fjärde avsnitt är utan tvekan en käftsmäll mot privat företagsamhet inom kriminalvården.

Fängelsets ägare kommer på att det är billigt att anställa före detta soldater. Företag får en massa bidrag om de anställer sådana soldater. Det är typiskt sådana beslut som inte är särskilt bra, som tas när det är ekonomin och framför allt privata vinstintressen som styr verksamhet för människor. Vinstintresset driver ägarna till flera sådana …

I säsong 4 är det åter blir mer intressant att följa huvudkaraktären Piper som blir mer trovärdig igen, med tanke på vem hon ändå är. Även när hon ska vara högsta hönset och ska vara hård syns det att hon innerst inne är rädd.

En intressant utveckling är handlingen kring tv-stjärnan Judy King som kommer för att avtjäna sitt straff. Det får vi reda på redan i säsong 3 att hon är på väg att göra. Hon är stenrik och fängelsets ägare vet att hon efter sitt straff har råd med dyra advokater som kan stämma dem, ifall hon skulle vara missnöjd.

När jag kommit några avsnitt in i serien blev jag fast precis som i de första två säsongerna och vill inte lämna den världen, jag vill fortsätta sitta där som en fluga på väggen och se vad som händer. Jag hade lite tur för det var regnväder och mulet hela helgen så jag hann se klart säsong 4 utan att behöva ha dåligt samvete för att jag inte tog vara på sommaren.

Ytterligare tre säsongen kommer. Bra. För nu längtar jag. Det är flera av kvinnorna jag vill följa och se hur det går för dem. Säsong 5 väntas släppas i juni 2017.

Säsong 4 av Orange is the new Black kommer 17 juni

10 juni, 2016 by Redaktionen

Fredag 17 juni har säsong 4 av kultserien Orange is the new Black premiär på Netflix.

Att serien inte följer verkligheten i denna berättelse som ju bygger på verkliga händelser, vet vi ju redan. I tredje säsongen bröt Piper och hennes fästman deras förlovning. I verkligheten höll de ju ihop hela tiden och fortsatte att leva tillsammans efter hennes tid i fängelse. Men nu vet vi inte alls hur det ska gå i serien. Ska Piper och den där vidriga kvinnan Alex bli ett par som håller ihop?

Serien är enligt Netflix deras mest sedda tv-serie.

Tankar om tv-serien Marseille med Gérard Depardieu

23 maj, 2016 by Rosemari Södergren

Marseille är namnet på Frankrikes näststörsta stad – och det är också titeln på en tv-serie som nyligen släppts på Netflix. I en av huvudrollerna ser vi den omtalade franska skådespelaren Gérard Depardieu. Serien är den första Netflixproduktionn av en fransk tv-serie och den hade frans premiär i juli 2015.

Marseille skildrar en maktkamp om borgmästartiteln i Marseille. Gérard Depardieu spelar den äldre borgmästaren Robert Taro som i första avsnittet är på väg att snart sluta som borgmästare och sluta med politiken, för att ägna sig åt familjen. Det är i alla fall vad han säger till journalister. Han har sysslat med politik i fyrtio år och känner sig lite trött på den världen. Säger han. Han har till och med förberett allt för vem som ska över, den yngre politikerkollegan Lucas Barrès (spelas av Benoit Magimel: ett namn att lägga på minnet, han lär dyka upp i flera franska och andra filmproduktioner).

Kanske planerar Robert Taro att han på så sätt ändå kan fortsätta och styra eftersom han som mentor har greppet om Lucas Barrès. Tänker han i alla fall.

Då händer något som vänder upp och ned på det mesta och den gamla borgmästaren bestämmer sig för att ännu en gång ställa upp i borgmästarvalet och en hård och ful maktkamp startar.

Delvis kan serien ses som en fransk variant av den amerikanska versionen av House of Cards, eller kanske den ska ses som en parodi på House of Cards?

Marseille har dock flera andra spår i handlingen är House of Cards. Den visar tydligt att fransk politik är på många sätt väldigt annorlunda än amerikansk. I det första avsnittet bygger Marseille på en del klyschor och kliver om franska politikerns inställning till sex, men några avsnitt in i serien försvinner detta och jag tycker vi får en intressant skildring av samhället i Marseille.

Marseille gör personerna relativt trovärdiga. Hur fula knep många än tar till i maktkampen har de fortfarande drag av mänsklighet kvar och de är helt möjliga att tro på. Det gäller i stort sett alla karaktärer förutom några maffialedare som är lite ytligt skissade som enbart onda.

Serien skildrar maktkampen i den franska politiska världen, men den skildrar också samhället Marseille med dess problem med stora klyftor mellan människor och ghettot där de utslagna och fattigaste bor och där kriminaliteten växer. Serien skildrar också människor i sorg och vad som kan hända när någon får veta att hen är svårt sjuk och kommer att bli förvirrad, kraftlös och inte kunna leva det liv hen är vad vid.

Säga vad man vill om Gérard Depardieu, men han är en duktig skådespelare och han är helt klart en av seriens behållningar. Att se honom i en hel serie är intressant. Även om det är lätt skrämmande att se hur fet han är nu. Jag undrar hela tiden om han verkligen ska klara hela sig genom alla avsnitt innan han får hjärtattack. Hur kan en man bli så fet? Vi har olika kroppar och olika lätt för att gå upp i vikt, men det är rätt läskigt hur överviktig han är.

Jag fastnade också för den unga skådespelerskan Stéphane Caillard som spelar borgmästarens dotter Vanessa.

Den irländska film- och tv-kritikern Seamas O’Reilly är betydligt mer negativ till serien är vad jag är. Han skriver bland annat:
Marseille is a hot mess, but Depardieu remains watchable throughout. His hangdog charm brings a depth to the show that neither its plotting nor script deserve, even if a combination of age, poor lighting and bad make-up leave him looking like a crumpled Yorkshire pudding that’s been put into a suit. He spends most of his scenes in a flop sweat, and it’s often unclear if said perspiration is his or the character’s.
….

Everyone’s favourite spherical tax exile plays Robert Taro, the embattled mayor of Marseille, whose reign is threatened by his erstwhile lieutenant Lucas, played with scenery-devouring abandon by Benoit Magimel (a Eurosaver menu Mads Mikkelsen). Marseille also delves into Taro’s family relationships, life in the city’s projects, regional political intrigue, and the criminal underbelly connecting the above. Unfortunately, Marseille does not execute this rich melange very well. At best, it has the dramatic solidity of a scandalously undercooked soufflé; at worst, it’s basically a sexed-up parody of House of Cards.

Fjärde säsongen av House of Cards sänds från 4 mars på Netflix

27 februari, 2016 by Redaktionen

För fans av den hyllade tv-serien House of Cards väntar lilla julafton snart. Den 4 mars kommer säsong 4 på Netflix. Vi får åter se Kevin Spacey om den inte direkt fina personligen Frank Underwood.

Seriens production hade tidigare meddelat att serien skulle komma 2 april, men nu kommer den alltså ut officiellt en hel månad tidigare.

Nå hur bra en fjärde säsong nu är. Det är förstås frågan.

House of cards bygger på en BBC-serie med samma namn från 1990. Den brittiska serien utspelar sig är en ironi över Thatcher-regimen, huvudpersonen, politikern Francis Urquhart är en vidrig maktspelare. I den amerikanska versionen har händelserna flyttats från det brittiska underhuset till USA:s kongress. Handlingen följer den hämndlystne politikern Frank Underwood. Han manipulerar sig högre och högre upp i den politiska maktsfären, i samma andra som Urquhart i den brittiska. Den amerikanska versionen följer på flera sätt originalserien även om handlingen placerats in i modernare tid. Den brittiske Urquhart i originalhistorien skulle aldrig kunna tänka sig ha en trekant med säkerhetsvakten och sin fru.

Originalserien tycker jag i mångt och mycket är en MacBeth-saga. Den amerikanska tycker jag inte är det på samma sätt och Underwoods fru har börjat tappa stinget i den tredje säsongen. Jag är osäker på om den här fjärde säsongen kommer att komma upp i klass med de första två säsongerna. Den tredje säsongen var jag rätt missnöjd. Den brittiska originalserien har tre säsonger och är en avslutad helhet; snygg, elegant, skrämmande och har något att berätta.

Göteborgsposten berättar att
det har sedan tidigare varit klart att det även blir en femte säsong av House of Cards, som kommer ut 2017. Dock utan skaparen Beau Willimon, som valde att hoppa av efter inspelningarna av säsong fyra.
…
Tidigare i år blev det klart att Joel Kinnaman fått en roll i serien. Han slog igenom i USA med serien the Killing och som huvudroll i 80-talsklassikern Robocop. Senare i år kommer han även att synas i serietidningsfilmen Suicide squad tillsammans med bland andra kändisar som Will Smith, Margot Robbie, Jared Leto och Cara Delevingne.

Fjärde säsongen av Homeland finns nu på Netflix

10 oktober, 2015 by Redaktionen

Den amerikanska tv-serien Homeland är en av de serier som fängslade mig. Jag såg de tre första säsongerna i ett sträck under en semester. De tre första säsongerna hänger ihop som en helhet. Jag missade när den fjärde säsongen kom. Den visade på Sveriges Television. Nu har säsong 5 haft premiär i USA och på SVT. Femte säsongen av Homeland visas i SVT Play ett dygn efter premiären i USA.

Som tur var släppte Netflix i veckan hela säsong 4. Jag har nu sett den och är redo för säsong 5. Tyvärr har SVT inte alltid så bra avtal med de internationella film- och tv-bolagen. Avsnitt 1 i säsong 5 går bara att se på SVT-Play till 19 oktober.

Jag tycker att säsong 4 till och med är bättre än de första tre säsongerna. Det går att se säsong 4 utan att ha sett de tidigare tre säsongerna, även om det är en del som den som inte sett de tidigare säsongerna inte förstår.

Carrie Mathison är huvudkaraktären i Homeland. I säsong 4 kämpar hon för att vara en bra mamma men hoppar ändå på att leda en operation för CIA i Islamabad i Pakistan och hon kastas in i intriger och terrorism och spionage av allra vidrigaste slag.

En sak jag hade lite svårt att riktigt tro på i de första tre säsongerna är den svåra sjukdom som Carrie har, att hon har så stark bipolär sjukdom och att hon av och till struntar i sina mediciner och blir ruggigt manisk. Jag har lite svårt att tro på att CIA skulle låta en människa med så svår bipolär sjukdom ha så stort ansvar som hon har. I säsong 4 har hon blivit mer vuxen och tar ansvar för sin sjukdom och äter sina mediciner som hon ska – och hon är därför mycket mer stabil. Fast vad hjälper det när omgivningen intrigerar? Säsong 4 är spännande och tar flera oväntade vändningar, skådespelarna är mycket skickliga och jag dras in i handlingen och blir arg på en del karaktärer, precis som om jag var med. Vi inser också att ingen sida är perfekt och ingen är bara ond och obegriplig, inte ens terroristerna, fast det är lätt att hata dem. Men det är lätt att hata de amerikanska makthavarna också.

Nu är jag redo för säsong 5. Den hade premiär i SVT Play måndagen den 5 oktober klockan 22.00. Serien sänds även i SVT24 klockan 22.45 och den 11 oktober klockan 22.00 i SVT1.

I femte säsongen har Carrie Mathison lämnat livet som CIA-agent bakom sig och arbetar istället för ett privat säkerhetsbolag i Berlin men hon kommer återigen att dras in i den värld som hon lämnat bakom sig. Både Saul Berenson och Peter Quinn dyker upp, redan i första avsnittet.

Netflix

Footer

Om oss