Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans

Kulturhuset som stängde dansföreställning på grund av Facebook-uppdateringar, ännu ett steg mot en ofri kultur

by

Kulturhuset stängde förra helgen en feministisk dansföreställning för att någon sett föreställningen i förväg och skrivit på Facebook att han kände sig kränkt eftersom en vers ur Koranen skulle läsas under föreställningen.

Det måste vara det hittills sämsta argumentet – och det mest rasistiska – för att stänga ett kulturevenemang på grund av islam. Om jag vore muslim skulle jag känna mig kränkt över att jag uppfattas som så hotfull och farlig att en föreställning måste stängas för att en vers ur Koranen skulle läsas.

Det är flera saker som är farliga för samhället med den här reaktionen att stänga något så fort någon och i synnerhet en muslim, anses vara kränkt. För det första blir det väldigt konstigt att ett samhälle och dess kulturutövare måste följa riktlinjer för en religion de oftast inte ens själva omfamnar. För det andra bygger dessa reaktioner på ett ständigt förmodat hot från muslimer. Om muslimer är så extremt farliga: då är det en fruktansvärt hot för vår demokrati. Då borde den frågan tas upp ordentligt. Vill vi leva i en värld där vi på grund av hot från muslimer måste stänga kulturevenemang?

Mustafa Can som själv är muslim reagerar på detta och skriver i en krönika i SVD:

Först av allt tackar jag er för att ni som ansvariga på Kulturhuset beslutade att ställa in en dansföreställning eftersom en av dansgrupperna använt en tonsatt bön ur Koranen. Visst blir det fel fokus om musikstycket med koranverserna skulle vara med. Föreställningens syfte var trots allt att lyfta fram kvinnors roll inom urban danskultur.

Om jag till exempel ska göra en 60-minuters naturfilm om björnar och har med några minuters bilder på uttrar som råkar vara i närheten – ja, hur skulle det se ut? Tittarna kanske skulle strunta i björnarna.

På sätt och vis har de extrema grupperna vunnit slagit, eftersom kulturinstitutionerna viker sig. Som Lena Andersson skriver i en signerat ledare i DN:

Flera islamiskt motiverade våldsaktioner mot konst och konstnärer har förekommit på senare år. Varje händelse är illa nog men det som förgiftar kulturklimatet är ängsligheten de väcker, de förebyggande åtgärderna, den förekommande försiktigheten. Kulturinstitutionerna går på glödande kol. Så fort ett fåtal klagar viker man sig och kan sedan inte ens förklara ordentligt om orsaken är säkerhet, hänsyn till sårade känslor eller något annat.

Kulturhuset som stängde dansföreställning på grund av Facebook-uppdateringar, ännu ett steg mot en ofri kultur. Och förmodligen av det sämsta skälen hittills. Skälen har varit luddiga och inte sagt något utan istället, inte klargjort något utan istället gett upphov till desto fler dimridåer och spekulationer – samt ökat på misstroendet mot muslimer. Så alla är förlorare.

För övrigt noterat jag att Gunilla Brodej gärna vill ha ett nytt operahus men inte nämner förortsteatrarna som hotas av nedläggning:

Ett land med Birgit Nilsson på 500-sedeln, Astrid Lindgren på tjugan och Hammarskjöld på 1000-lappen kan rimligen inte sakna skolbibliotek, köra ut flyktingar eller ha en huvudstad med det sunkigaste operahuset i hela norra Europa.

Relaterat:
Teatermagasinet, Humanistbloggen och Soldatmamman, liksom bloggen Medelklass och Olssons tankar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Från premiären av True Stories of Castaways and Other Survivors med Cullbergbaletten

by

Den 25 februari var det världspremiär på Dansens hus för  den norska koreografen Ina Christel Johannessens nya verk True Stories of Castaways and Other Survivors. Dansstycket är skapat för Cullbergbaletten och nio av kompaniets dan­sare medverkar i föreställningen. Cullbergbalettens kläder i olika nyanser av blått, ljudet av ett skepp, en ensam gulfisk i en påse med vatten, påminner om hav och skeppsbrott. Föreställningens namn har Ina Christel Johannessen lånat från undertiteln på en äventyrsbok med överlevnadshistorier om personer som bland annat varit skeppsbrutna.

Verket inleds med själva skeppsbrottet. En dansare klänger sig fast i en stolpe/mast, slits ned av de andra som likt vågor för henne runt i rummet tillbaka till stolpen och ned igen. Scenen består av två lyktstolpar, två bänkar och ett mindre rum med tre väggar utan tak som långsamt åker omkring på scenen. Ibland öppnar det sig utåt publiken, ibland vänder det sina yttre väggar av guld mot oss.

Enligt programmet har ön varit en utgångspunkt – ön som kan symbolisera både räddning och fångenskap. Verket gestaltar längtan efter tillhörighet och behovet av avskildhet, ensamhet som ett val eller ett tvång, utanförskap, längtan, närhet och distans. Det finns ett svårmod över dansen och något mödosamt med rörelserna.

Det sker saker parallelllt på scenen under hela föreställ ingen. När någon är ensam i huset eller på en bänk försöker de andra komma nära varandra, ofta inslingrade i varandra men tillsynes utan riktig kontakt. Den ensamma guldfisken går från den ena till den andra. Musiken är nära sammanvävd med dansen, ibland mer melodiös, ibland bara enstaka ljud, små barngnäll eller mumlande röster.

Läs vidare i Teatermagasinet.

Cullbergbalettens hemsida berättar om koreografen och kompaniet:

Ina Christel Johannessen är utbildad vid National College of Performing Arts in Oslo, där hon nu undervisar i koreografi. Hon driver sitt eget kompani Zero Visibility Corp i Oslo och har även ett nära samarbete med nationalkompaniet Carte Blanche i Bergen som hon skapat inte mindre än tretton verk för. Hon har även arbetat med kompanier och institutioner som Helsinki City Dance Company, Kungliga Operabaletten i Stockholm, Scottish Dance Theatre, Iceland Dance Company och Nationaltheatret i Oslo. Hennes verk kännetecknas av stark energi i de fysiska rörelserna tillsammans med poetiska och ofta teatrala element. Ljus och scenografi är viktiga komponenter i hennes verk och blir till tillsammans med hennes fasta team.

Under 2010 skapade Ina Christel Johannessen nya verk för Oldenburg Tanztheatre, Carte Blanche och Zero Visibility Corp. Under 2011 skapar hon förutom True Stories of Castaways and Other Survivors även nya verk för sitt eget kompani och för Den Norske Opera og Ballett.

Cullbergbaletten grundades av Birgit Cullberg 1967. Kompaniet, som har sin bas i Riksteaterns hus söder om Stockholm, har idag 16-18 dansare från nästa lika många länder. Ensemblen har dansat över hela världen och är ett viktigt inslag i den internationella presentationen av svenskt kulturliv och genom sina turnéer inom landet når Cullbergbaletten också ut nationellt med samtida dans. Kompaniet samarbetar med en mängd nationella och internationella koreografer och scenkonstnärer som skapar föreställningar för stora scener såväl som för de mindre. Cullbergbalettens verksamhet omfattar idag också projekt och produktioner för andra plaster än det traditionella scenrummen liksom samverkan med dansutbildningar. Anna Grip är kompaniets konstnärliga ledare. Cullbergbaletten är en del av Riksteatern.

Bild ovan: Dansare: Agnieszka Dlugoszewska, Luis Alberto Rodriguez, Joaquim de Santana, Daniel Sjökvist, Filipa Peraltinha, Victoria Roberts. Fotograf: Carl Thorborg.

Bild nedan: Dansare: Agnieszka Dlugoszewska, Joaquim de Santana, Daniel Sjökvist. Fotograf: Carl Thorborg.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kungliga Svenska Balettskolan uppför Cursum Perficio

by

De 26 avgångseleverna på Kungliga Svenska Balettskolan har helt själva satt upp Cursum Perficio, en projektföreställning i två akter. Den 27 januari var det premiär för föreställningen som blandar klassisk balett och modern-nutida dans.

Cursum Perficio betyder ungefär ”jag avslutar min resa” och begreppet resa är utgångspunkten för den här dansföreställningen.

Föreställningen var imponerande professionell, såväl själva dansen som allt omkring; koreografi, musik, film, ljus och kostym.

För den som tycker om dans och vill ta chansen att se morgondagens stjärnor på danshimlen framförs den också ikväll den 28 januari klockan 19 och i morgon, lördag den 29 januari klockan 13 och 16. Platsen är Riddarfjärdsteatern i Riddarfjärdsgymnasiet, Münchenbryggeriet, Söder Mälarstrand 39.

Bild: ”Flyga”, dansare Hannah Ohlsson och Anton Rosenberg. Foto: Lena Eriksson Freeman.

Läs mer i Teatermagasinet och på Kungliga Svenska Balettskolans hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Burlesque med Cher och Christina Aguilera så dålig att den är rolig

by


Burlesque
Betyg: 2

Burlesque

Cher och Christina Aguilera tillsammans i en film med mycket dans och en hel del musik, det kommer så klart att locka biopubliken. När dansen dessutom är lättklädd, snuddande nära striptease, kommer det att vara ytterligare något som drar publik.

Filmens handling: Christina Aguilera har rollen som Ali, en ung tjej i en landsortshåla i USA som tröttnar på elak chef på baren där hon jobbar och därför säger hon upp sig och drar till Las Vegas för att kunna förverkliga sin dröm att bli berömd sångerska och danserska. I Las Vegas trillar hon genom slumpen in på en ruggig klubb där lättklädda damer mimar till berömda sånger. Ali blir helt tagen och inser att detta är hennes dröm. Hon vill stå på scen där. Fast ingen tror på henne att hon kan dansa – så hon flirtar in sig hos bartendern och tar jobb i baren.

Cher spelar Tess, ägarinnan till klubben The Burlesque Lounge, som verkligen är på fallrepet och har sett sina bästa dagar. Nedläggningshotet hänger över klubben. Förstås.
Tess jagas av en affärsman som vill köpa klubben.

Har ni hört berättelsen förr? Javisst, det är samma historia som berättats i amerikanska filmer många gånger om och om igen. Pojke eller flicka från landsorten kommer till stora staden fylld av stygga människor. Oskyldig liten pojke eller flicka kämpar på. Någon vill förstöra allt. Pojken/flickan kämpar på och vinner ära och kungariket.

När filmen Burlesque hade premiär i USA fick den förödande kritik. Hollywood Chicago gav Burlesque betyg 0,5 av 5 möjliga:

I worry that some impressionable youth will see Steve Antin’s horrendous “Burlesque” and be turned off musicals forever. This is not a musical. This is a music video; an ego piece for two fading stars that is one of the most creatively bankrupt pieces of cinema in years. Actually, most music videos are better.

Cher har flera gånger tidigare visat att hon är en duktig skådespelerska. Nu har hon nog lyft sitt ansikte i skönhetsoperation en gång för mycket: hennes ansikte är stelt och orörligt. För att vara ärlig är väl rollen som Tess den sämsta skådespelarprestationen Cher gjort. Största behållningen av Cher är mitt i filmen när hon för sången ”You Haven’t Seen the Last of Me”.

Christina Aguilera är en duktig sångerska. Hon filmdebuterar i Burlesque. Hon ska nog hålla sig till musiken.

Självklart finns det en romantisk historia också, ett litet dubbelt trippeldrama. Ska inte berätta mer för att inte förstöra för den som ser filmen.

Okey: filmen har snygga foton, kameramannen kan sitt jobb. Filmen vimlar av vackra skådespelare och den som ansvarar för kostymer och dräkter har gjort ett bra jobb. Musiken är självklart bra. Handlingen är helt förutsägbar handling och skådespelarna spelar typer vi sett förut och det tänder sällan till på riktigt mellan dem.

Newsweek har dock en rolig recension där filmkritikern menar att filmen är så dålig att den blir bra och måste ses.:

The critic on my left twitched so much during Burlesque, I thought she was having a seizure. The one on my right bolted for the door early. As for me, I just had one question: when can I see it again?
Sorry, Harry Potter, but Burlesque is the event of the holiday season, like the drunk aunt who shows up late to Thanksgiving dinner and falls into your mashed potatoes. The acting is almost nonexistent—Cher’s face can’t move because of Botox, and Christina Aguilera’s moves even less (she can’t emote). The audience I saw it with laughed at the serious lines, and I could hear crickets during the jokes. But Burlesque is so bad that it’s good: over-the-top, ridiculous fun. As with a Taylor Swift concert or a stick of Velveeta, you can’t resist the cheese.

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dansens Hus firar 20 år

by

I år är det 20-årsjubileum för Dansens Hus.  Vårens program kombinerar välkända, återkommande namn som Cullbergbaletten med nyare artister som Eliisa Erävalo som uppträder för första gången på Dansens Hus i maj. Dansens Hus har en vision om att göra dansen tillgänglig för alla och det hoppas man på att kunna med vårsäsongens blandade innehåll.

– 20 år är kanske inte så lång tid för en kulturinstitution, men inom europeisk samtida dans så har det hänt mycket under den här perioden och vi är glada över att få ha varit en del av den utvecklingen, säger Virve Sutinen, som är chef för Dansens Hus.

För det kompletta programmet, se vidare på Dansens Hus hemsida.

Charlotte Engelkes hade 2006 premiär för sin soloshow Miss very Wagner, som lyfte fram hjältinnorna ur Wagners operor och har haft stora framgångar världen över. Nu kommer del 2, Siegfried – the Very Wagner hero hour, som spelas på Dansens Hus från den 18 mars.

– Redan i samband med att jag spelade Miss very Wagner började jag drömma om att också lyfta fram Wagner-männen, men jag har inte förrän nu hittat den rätta mannen för att spela alla rollerna, berättar Charlotte Engelkes.

Den utvalde är Lindy Larsson som kommer att gestalta pojken, tonåringen, kvinnan-i-pojken, mannen-i-pojken, pojken-i-mannen och hjälten-i-människan. Föreställningen belyser frågor kring vad en hjälte är – i det stora och i det lilla.

Den 6-7 maj uppförs This is not a love story av koreografen Gunilla Heilborn. Hon har haft premiär på ett flertal av sina stycken på Dansens Hus, men det här är första gången det sker på stora scenen. Gunilla Heilborn har skapat denna föreställning för och tillsammans med dansarna John Thelander och Kristiina Viiala. Repetitionerna började redan i januari 2009 och stycket har vuxit fram på olika platser i Norge, Portugal, England, Ungern och Sverige. Gunilla Heilborn kallar det för en ”Road movie dance”.

Läs mer i Teatermagasinet.

Bild ovan: Dansarna i This is not a love story – John Thelander och Kristiina Viiala. Foto:  Gunilla Heilborn.

Bild nedan: Lindy Larsson i Siegfried – the Very Wagner hero hour. Foto: Mats Bäcker.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,