Musikfestival

Way Out West: Rebecca & Fiona – konsekvent hantverk men ack så själlöst

8 augusti, 2014 by Redaktionen

Rebecca & Fiona, Linné
Way Out West 7 augusti 2014
Betyg: 2

Låt mig först positionera mig. Jag har hört tjejernas berömda farsor, de som rimligen gett den tajta duon dragningskraften till musiken. Jag är tillräckligt gammal för att ha varit med under discoeran då eminenta Chic dominerade dansgolven. Hela kroppen har gått igång på oemotståndlig funk från James Brown, George Clinton och Prince. Dessutom har många houseklubbar besökts ända sedan Wag Club i London då genren var alldeles färsk. DJ:s som har förmågan att bygga upp stämningar fascinerar mig som musikälskare. Så jag sympatiserar med de hårt yrkesarbetande kvinnornas målmedvetna jobb för att hitta detn ultimata dansgolvsmixen. Som uppladdning har jag sett dokumentärserien om vännerna som lever sin dröm. Och som utan att rodna kan krydda sitt språk med att säga fett om allt möjligt.

Jag har sett dem lira utomhus i Göteborg för ett par år sedan. Nu förstärktes intrycket jag fick då, fast showen nu är en annan. Denna gång sjunger de live över sina låtar med väna ljusa röster som drar ut på varje stavelse. Deras pojkvänner är med på scen, troligen sköter de tekniken. I några sekvenser medverkar Markus Krunegård (något jag läst mig till eftersom det inte framgick) som maskerad instrumentalist. De hade också roat sig med att ha ABBA-covers på repertoaren, något de annonserade genom att påstå att Take a chance on me var deras egen skapelse.
Introt till hela deras set påminde faktiskt om ett klassiskt syntintro av the Who. En annan referens som poppade upp var Stock-Aiken-Waterman osannolikt nog. Annars handlar det mesta om BPM, spektakulär ljus- och bildshow, snabba uppgångar mot technohimlen, tvära stopp och många pauser. Rebecca & Fiona i platådojor, silvriga dressar och peruker(?) kliver några gånger upp på mixerbordet.

De verkar ha kul och ger järnet när de genomför sitt gig. Charmfaktorn är hög och ett gäng intill mig tokdansar. Själv blir jag tråkigt nog ganska oberörd.

Text: Mats Hallberg

Foto: Emma Andersson

Stockholm Music & Arts: Doug Seegers och Ellen Sundberg

4 augusti, 2014 by Redaktionen

doug

Doug Seegers och Ellen Sundberg, Stockholm Music & Arts
3 augusti 2014
Betyg 4

Doug Seegers är en sannsaga. För ett år sedan hemlös gatumusiker, idag turnerar han. Men, säger Doug från scenen, man vet aldrig om man hamnar där igen. En ödmjuk inställning till livet – men också en artist som man direkt tar till sig.
Ellen Sundbergs medverkan fungerar otroligt bra, lugn norrlandstjej som liksom lite så där vid sidan flaggade för en ny CD till hösten. Amerikanska södern och Jämtland fungerar bra ihop.
Ja jag vet att sidekicken sällan nämns, men jag tycker hon förtjänar åtminstone nämnas eftersom Ellen Sundberg är framtiden.

Doug Seegers bjuder på sig själv, sitt liv. Hans egna texter är en del av hans liv och vi som ser tiggare, uteliggare dagligdags inser att ytterst få har chanson att få klä sin life story i ord till toner inför ett par tusen på Skeppsholmens vackra arena.

Doug Seeger konstaterar, “jag är gatumusikant” i det finns stolthet, han lyfter gatumusiken till nya höjder och jag tror att han spelar ”Going Down the River” med samma känsla vare sig det är scenen eller trottoarkanten. Han är den han är och publiken följer honom.

Det Doug Seeger ytterst uttrycker, inget är givet vilket Pour Me om det drickande som gjorde att han en gång hamnade på gatan beskriver.

Doug Seeger upptäcktes via Jill Johnson och vi tänkte oss renodlad country, men nej, Doug Seeger är inte så förutsägbar, han kör gärna rockenroll som mer folks-betonat lika mycket som country. Han blandar eget med covers, som Hank Williams “There´ll Be No More Teardrops Tonight”. Angie´s song och Baby Lost Her Way Home Again.
Doug Seeger tackar Sverige för där han är idag, tack för det men vi ska vara glada för att han är där han är och beviset på att inget är omöjligt.

Stockholm Music & Arts: Neil Young and Crazy Horse, recension

4 augusti, 2014 by Rosemari Södergren

_DS43790_NeilYoung

Neil Young and Crazy Horse på Stockholm Music & Arts
3 augusti 2014
Betyg 4

När Neil Young vill ösa ur sig aggressivitet på scen, när han vill turnera med rå och rivig rock med låtar på tjugo minuter med gitarrdueller – då ger han sig iväg tillsammans med Crazy Horse. Den som visste vad som väntade: en råare och rockigare spelning med Neil Young fick säkert sina förväntningar uppfyllda med råge. Men den som hade hoppas på Neil Youngs mer mjuka sida med några mer akustiska sånger med all den smärta och vemod som bara han kan förmedla – den blev nog lite besviken.

Neil Young and Crazy Horse visade direkt med första låten ”Love and Only Love” som de utförde med långa gitarrdueller. Jag tog inte tiden men låten hamnade kring en längd på tjugo minuter. Det var inte den enda låten som fick ett sådant framförande. Det var mycket gitarr av Neil Young och Crazy Horse-gigarristen Frank ”Poncho” Sampedro. Den mjukare varianten av Neil Young fick vi i stort sett bara två se i Bob Dylan-covern ”Blowin In the Wind” och klassiska Neil Youngs ”Heart of Gold”. Behöver jag säga att publiken var i extas när han äntligen efter drygt halva konserten spelade den. Det var vackert, det stort och det var underbart. Det är ändå i dessa sånger som Neil Young är störst.

Förutom dessa två mjuka sånger tycker jag konserten var bäst och lyftes mest i de låtar då Neil Young plockade fram munspelet.

Neil Young och Crazy Horse är samspelta. Basisten Billy Talbot har visserligen på grund av en stroke fått avstå från turnén och ersatts av en annan av Neil Youngs mångåriga vapendragare på bas, Rick Rosas. Det märks att de gillar att spela tillsammans och alldeles speciellt gitarristen och Neil Young tycks trivas otroligt när de svävar ut i sina gitarrdueller. Men för publiken blir det nog lite segt emellanåt. Det tycks inte beröra Neil Young ett dugg. Han gör som han vill och nu vill han det här.

Ett skäl till att Neil Young valt att ge sig ut på turné med Crazy Horse är nog att han är arg. Arg över situationen i världen. Neil Young kom in på scen iklädd svarta jeans, svart hatt och svart t-shirt med ordet ”EARTH” med stora bokstäver. Neil Young har ett starkt engagemang för miljö- och klimatfrågorna. Hela konserten hade en stark samhällstillvänd touch, utan tvekan med låtar som ”Cortez the Killer” och ”Rockin’ in the Free World”. Att extranumret och avslutningen för konserten – och för den delen hela festivalen – blev ”Who’s Gonna Stand Up and Save the Earth” säger väl det mesta.

Spellista
Love and Only Love
Powderfinger
Standing in the Light of Love
Days That Used to Be
Living With War
Love to Burn
Name of Love
(Crosby, Stills, Nash & Young song)
Blowin’ in the Wind
(Bob Dylan cover)
Heart of Gold
Barstool Blues
Psychedelic Pill
Cortez the Killer
Rockin’ in the Free World

Extranummer:
Who’s Gonna Stand Up and Save the Earth

Foto: Lena Dahlström

_DS43814_NeilYoung

_DS43820_NeilYoung

_DS43895_NeilYoung

_DS43972_NeilYoung

_DS44005_NeilYoung

_DS44028_NeilYoung

Relaterat:
Aftonbladet

Stockholm Music & Arts: The Magic Numbers – rockigare men fortfarande finstämda

3 augusti, 2014 by Rosemari Södergren

_DS43563_TheMagickNumbers

Magic Numbers på Stockholm Music & Arts
3 augusti 2014
Betyg 4

The Magic Numbers håller stilen. De två syskonparen är välklädda i svart och frontmannen Romeo Stodart är iförd mörk kostym. Det måste varit ansträngande i den ovanliga sommarhettan i Stockholm – och dessutom brukar det vara ännu varmare på scen med strålkastarna. Det brittiska indiebandet som slog igenom så stort med debutalbumet ”The Magic Numbers” för nio år sedan och första singeln ”Hymns for Her” för tio år sedan är ett av de bästa unga indiebanden. Utan tvekan. Det är lite synd att bandet spelade kvart i sex i stekhet söndagssol. Bandet gör sig allra bäst inomhus i en sval lokal på kvällen.

Bandet är rutinerat och utvecklas även om det har en eget sound. Redan i första låten var det mer rockigt än tidigare och trummorna fick styra låten. Det kommande albumet ”Alias”, bandets fjärde, släpps i augusti och den första singeln därifrån visar att det är en mer rockigt Magic Numbers som presenterar sig. Förstasingeln, ”Shot in the Dark” har tydlig influens från Neil Young. När Kulturbloggen träffar Romeo och Michelle Stodart bekräftar det att Neil Young är ett föredöme för dem.

Det finstämda och vackra Magic Numbers med många fina detaljer i musiken är dock stabilt och finns kvar. Redan i den andra sången på konserten, ”Undecided”, fick vi höra den finstämda sången.

And you left me waiting so long,
I was waiting so long
I’ve been waiting so long

Ooh it’s undecided love
But you never believe me and maybe I know
Oh, honey, I know, it’s undecided love
But you never believe and maybe I know
Honey I know, it’s undecided love

The Magic Numbers slog igenom för snart tio år sedan, men växer hela tiden artistiskt. Jag tror och hoppas att de kommer att fortsätta karriären och en dag är de det största bandet på festivaler. Stockholm Music & Arts är en rätt speciell festival med en högre medelålder på publiken är många andra festivaler, förutom du hårdrockfestivaler förstås. Visst är det många yngre i publiken också men det är en hög andel medelålders. Det gör att jag tror att många som stod där denna solstekta söndagseftermiddag inte hade lyssnat på The Magic Numbers tidigare. De fick en bra presentation av detta skickliga musikaliska band som bjöd på både låtar från det första albumet och det kommande och från de två albumen däremellan.

Allra bäst är bandet när både Romeo och melodicaspelaren Angela Gannon sjunger duett. Det är fylligt och vackert på samma gång.

Och ett extra tack för att de spelade sången ”Roy Orbison” från kommande albumet. Sången är, som namnet säger, en slags hyllning av vad Roy Orbison betytt.

Lite fakta om The Magic Numbers från wikipedia:
The Magic Numbers är ett brittiskt fyrmannaband från Ealing, London, England. Det består av de två syskonparen Stodart (Romeo, född 1978, och Michele, född 1983) och Gannon (Sean, född 1976, och Angela, född 1984) som bildade bandet efter att Romeo och Sean börjat skriva låtar tillsammans. Bandet fick skivkontrakt med skivbolaget Heavenly Records 2004 och deras självbetitlade debutskiva gavs ut 13 juni 2005.

Musiken är influerad av 1960- och 1970-talens amerikanska folkpop som till exempel The Mamas and the Papas och The Band. I flera av låtarna sjunger huvudsångaren Romeo duett mot melodicaspelaren Angela, och vokalharmonierna och de många tempoväxlingarna i den melodiska pop/rocken präglar genomgående låtarna på debutalbumet.

Bandet blev omtalat när de den 10 augusti 2005 helt oväntat lämnade det populära brittiska TV-programmet Top of the Pops, efter att programledaren Richard Bacon under repetetionerna skämtsamt kallat dem en ”stor, fet smältdegel av talang”. Bacon har i efterhand förklarat att ordet ”fet” avsåg bandets storhet, inte bandmedlemmarnas fysik.

Album
The Magic Numbers (2005)
Those the Brokes (2006)
The Runaway (2010)

Foto: Lena Dahlström

_DS43646_TheMagickNumbers

_DS43653_TheMagickNumbers

_DS43658_TheMagickNumbers

_DS43684_TheMagickNumbers

_DS43694_TheMagickNumbers

Stockholm Music & Arts: Television

1 augusti, 2014 by Rosemari Södergren

Television på Stockholm Music & Arts
1 augusti 2014
Betyg 3

När de bluesinspirerade punkarna från New York äntrade scenen hade ljudteknikerna äntligen fått till det bättre än tidigare än dagen. Gitarrerna, trummorna, basen och sången lät nog som det skulle.

Det slår mig hur enkel musik kan vara – och så bra. Så stark och så okomplicerad och så närvarande. Television bildades 1973 och det märks att de spelat tillsammans mycket – de var imponerande samspelta.

Ibland räknas Television in under punken. Samtidigt är de större gitarrekvilibrister är punkmusiker brukar vara. Deras musik är har haft stort inflytande på så alternativ rockmusik. Band som R.E.M., U2,Echo and The Bunnymen, The Smiths och Sonic Youth sägs alla ha inspirerats av Television.

Gruppens sound präglas starkt av gitarrspelet, där Lloyds mer konventionella rhythm & blues-spel flätas in i Verlaines mer utsvävande och friformiga gitarrslingor. Verlaine inspirerades av bland andra av Love, Jimi Hendrix, Albert Ayler och John Coltrane. Television anklagades av sina punksamtid för att vara pretentiösa, och bandet kallades ”The Grateful Dead of Punk”.

För 37 år sedan blandade Tom Verlaine, Richard Hell, Richard Lloyd och Billy Ficca en häxbrygd av punk, popkänslor och avantgardistiskt gitarrlir i albumet ”Marquee Moon”.
Albumet blev inte så stort när det släpptes med har genom året fått allt större betydelse och räknas ofta in bland musikhistoriens viktigaste plattor. På Stockholm Music & Arts kom dessa fyra svartklädda New York-musiker upp på scen och spelade hela albumet ”Marquee Moon”.

Det var stort. Musiken var enkel och samtidigt stark och sången var melankoliskt eftertänksam. Första halvtimmen var stark, stark – men andra halvan dalade kvaliteten och var lite enformig.

Foto: Lena Dahlström

_DS42262_Television

_DS42273_Television

_DS42275_Television

_DS42313_Television

Musikfestival

Footer

Om oss