• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Humorhimlen blandar och ger

26 oktober, 2011 by Redaktionen

Avslutning på Humorhimlen, Live i Radio från Babel i Malmö
26 oktober

Den som undrar om det är skillnad mellan att vara rolig i radio och att vara det framför en publik i direktsändning kan lyssna på finalen på Humorhimlen. Folk som både lockar till skratt och eftertanke i radio klarar tyvärr inte alltid av att göra samma sak på scen.
Jag vet inte om det ändrade formatet som gör det. Babel var så fullpackat som det kan bli och det är möjligt att det lockar komikerna att höja tonläget. Men det var länge sedan orden ”slicka fitta” var provocerande, snarare kändes det rätt passé.

Ett annat problem med formatet är att de inte bestämt sig för vem de uppträdde. Var det för de runt 500 på plats, eller var det för radiolyssnarna? Det kändes som om de försökte göra både och, vilket aldrig är en höjdare. Antingen gör man programmet för radiolyssnarna och publiken på plats för acceptera att de är en ljudkuliss, eller också gör man en sprakande show för de som är på plats och hoppas stämningen går igenom radion.
Jag måste erkänna att jag på grund av trängseln lämnade Babel efter knappt en tredjedel av programmet, men jag följde hela sändningen via Iphone och radio. Jag upplevde sändningen från båda perspektiven. Ingendera var särskilt bra.

Den som vill småle kan istället lyssna på när Pang Prego analyserar Skånska.

Text: Peter Johansson
Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om Humorhimlen, recension

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Humorhimlen, Recension

Megadeth: Th1rte3n, recension

26 oktober, 2011 by Redaktionen

Band: Megadeth
Titel: Th1rte3n
Betyg: 3
Utgivningsdatum: september 2011

Megadeth, som var en av de stora namnen inom trash metal och föregångare i genren på 1980- talet, visade att de fortfarande hade mycket att ge när de tillsammans med Metallica, Anthrax och Slayer gav konserten ”The Big Four” på Ullevi i somras. Nya albumet Th1rte3n följer i samma spår och öppnar starkt med Sudden Death. Tyvärr går det utåt redan i nästa låt, Public Enemy No. 1 låter mest som en upprepning av sig själv hela låten igenom och flera låtar hänger med på det temat.
Överlag är det ett bra album men det är också ganska ojämnt och låtkvaliteten har både toppar och dalar. Kanske hade albumet tjänat på att kortas av lite.
Det finns ändå pärlor på Th1rte3n. Som nämnda Sudden Death, och Millenium of the Blind som verkligen är en riktigt bra låt. Avslutande 13 är en av skivans höjdpunkter och höjer betyget avsevärt.

Text: Kerstin Ydrefors

Läs även andra bloggares åsikter om Megadeth, musik, rockmusik, recension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Megadeth, Musik, Recension, Rockmusik

Tom Waits: Bad As Me, recension

25 oktober, 2011 by Redaktionen

Artist: Tom Waits
Album: Bad As Me
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 21 oktober

Om man gillar Tom Waits eller inte brukar kunna avgöras med en lyssning på klassikern Bone Machine från 1992 (för övrigt en av Maria Wetterstrands favoritskivor). Där har Waits förfinat sin pust, stånk och stönsång, ackompanjerat av industriliknande trummor och allehanda underliga infall.

Den nya skivan Bad As Me liknar som förväntat mer Bone Machine än de loserromantiska genombrottsskivorna med pianokompad barblues, Closing Time och The Heart Of Saturday Night. Det är mer nedtonat, och ofta mer melodiskt som i fina Pay Me eller Kiss Me som lätt hade kuinnat plats på någon av de nämnda skivorna. Men de som sedan Closing Time förväntat sig lättnynnad ångestrock blir nog inte helt nöjda ändå. I låtar som stökiga Satisfied är det snarare Bone Machine-Waits vi får möta.

Det är nog det som är skivans styrka, den spretar lite. Man vet inte vad som väntar kring hörnet.

Som helhet blir Bad As Me är en bra balans mellan Waits vilda experimenterande sida och hans vilja att berätta. Står man ut med den stundtals lite för mumlande och otydliga sångrösten som är en av Waits karakteristika är denna skiva en utmärkt introduktion till båda sidorna av Waits artisteri. Sätter man Bone Machine, Closing Time och Bad As Me på inköpslistan får man en fin överblick av en av vår tids större artister. Trean är stark och skivan ett bevis för att gammal man fortfarande kan.

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om Tom Waits, recension, skivnytt, musik

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension, skivnytt, Tom Waits

Brian Wilson: In the key of Disney, recension

25 oktober, 2011 by Redaktionen

Artist: Brian Wilson
Album: In the key of Disney
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 26-10-11

Brian Wilson gör på ny platta Disney-låtar. Wilson var på sextiotalet låtskrivare och producent till gruppen Beach Boys som släppt bland annat ”Pet sounds”. En legendarisk platta högaktad som ”Sgt. Peppers lonely heart’s club band” av Beatles. På ”Pet sounds”, men också tidigare skivor, revolutionerade Beach Boys med Wilson i spetsen popmusiken med sina arrangemang, sin stämsång och sättet att bygga låtar på. Men det som imponerade mest var Brian Wilsons perfektionistiska produktion tillsammans med hans nyfikna och lekfulla låtskrivande.

Efter ”Pet Sounds” började Wilson jobba på skivan ”Smile” som skulle bli hans nästa milstolpe i pophistorien. Men på grund av stress och narkotikamissbruk utvecklade Wilson mentala problem till den grad att han till slut fick sparken från Beach Boys. ”Smile” som från början skulle släppts 1967 blev uppskjuten gång på gång och kom inte ut förrän 2004. Plattan fick bra kritik och det välförtjänt. Det är en platta med många spännande spår, underbara arrangemang och stämsång, och innovativ produktion. Här får vi uppleva Wilsons förmåga att blanda pop med arrangemang som kan liknas med klassiska kompositörer som Bach.

Med mästerverk som ”Pet sounds” och ”Smile” bakom sig måste ”In the key of Disney” betraktas som en parentes. Den saknar dynamiken i arrangemangen som annars är så karakteristisk för Wilson. Lekfullheten i låtskrivandet uppblandat med en perfekt produktion har gett Wilson ett evigt namn i popens historia. Där kommer inte ”In the key of Disney” finnas med som en skiva att minnas.

Så nästa år ser jag istället fram emot Beach Boys femtioårsfirande, återförening(?), och att Brian Wilson fyller sjuttio. Under tiden lyssnar jag på ”Smile” och ”Pet sounds”.

Text: Jonas Wegestål

Läs även andra bloggares åsikter om Brian Wilson, recension, Disney, skivnytt, popmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Brian Wilson, Disney, Popmusik, Recension, skivnytt

Umberto Eco – Begravningsplatsen i Prag: mustigt språk men svår att tränga in i

24 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Begravningsplatsen i Prag
Författare: Umberto Eco
Översättare: Barbro Andersson
Förlag: Brombergs
Utgiven: 201109
Antal sidor: 547
ISBN10: 9173373249
ISBN13: 9789173373241

Begravningsplatsen i Prag är ingen lätt bok. Umberto Eco har sedan den filsofiska romanen/deckaren ”Rosens namn” många som uppskattar hans författarskap. ”Begravningsplatsen i Prag” är dock något helt annat än ”Rosens namn”.

Begravningsplatsen i Prag handlar flera saker, den har flera lager av betydelser.

Berättelsen utspelar sig under senare delen av 1800-talet och utgår kring om den Italienfödde Simone Simonini som föddes i Italien med så småningom flyttar till Paris. Han är uppväxt med en judehatande farfar. Detta judehat blir som ett med honom. Detta judehat är så starkt att Simonini liksom hans farfar menar att allt ont kommer från judarna och att judarna har nästlat sin in överallt, i katolska kyrkan, hos frimurarna, hos kommunister, hos regeringar och ja överallt. Judarna är till och med kannibaler och äter små barn, enligt Simonini och hans farfar.

Simonini visar sig ha en begåvning för att förfalska dokument och livnär sig på förfalskningar. Han blir också indragen i spionaffärer och tvingas bli såväl hemlig agent som dubbelagent och rent av trippelagent. Uppdragen tar han för att kunna skapa förfalskade dokument som ska få världen att förstå att de måste utrota judarna.

Det finaste av dokumenten handlar om ett möte med rabbiner på begravningsplatsen i Prag. Bokens handling kretsar till viss del kring detta dokument, förstås. Det är ju trots allt titeln på romanen.

Umberto Eco har ett underhållande, mustigt språk som beskriver livfullt och det doftar ända dit där jag sitter och läser. Däremot är romanen delvis rörigt uppbyggt. Berättelsen sker dels från bokens berättare men också av Simonini själv och en abbé Dalla Piccola som vi länge får fundera kring om det är ett andra jag av Simonini eller en annan person. (Jag kan inte avslöja vilket, då förstör jag en del av bokens handling).

Boken är underhållande, på grund av språket och delar av berättelsen är roliga och tankeväckande och träffsäkert absurda. Men jag undrar över detta judehat. De farliga rasisterna är knappast de som är så extrema som de i boken beskrivna antisemiterna. Om en person säger att judarna äter barn, då lyssnar väl ingen på den personen. Därför undrar jag vad Umberto Eco vill säga med boken. Vill han beskriva hur falska uppgifter låt till grund för det judehat som blossade ut i sin fulla förfärliga verkan under 1900-talet?

Fast kanske finns det människor som är beredda att tro på så extrema falska uppgifter. DN skriver i sin recension:

Ecos roman är kontroversiell på massor av plan. Naturligtvis för att de dryga fem hundra sidorna ekar av hatisk antisemitism (hur mycket han än använder den för att visa hur idiotisk den är), men också för att i stort sett allt är sant. Alla karaktärer som sveper förbi under de sjuttio slutåren av 1800-talet (utom en) är historiska personer, och deras repliker och tankar är autentiska. Umberto Eco för den gamla debatten om hur mycket fakta man får använda i ett fiktivt verk till en helt ny nivå.

Själv tror jag dock att den inlindade, dolda rasismen är betydligt farligare.

Umberto Eco har en massa hänvisningar till händelser och personer under 1800-talet, som är roliga i de fall jag känner till bakgrunden och karaktärerna, men mer utestängande när jag inte känner till dem. Den som inte kan sin europeiska 1800-talshistoria kommer inte att förstå allt i handlingen. Jag är inte riktigt förtjust i den form av litteratur som kräver förkunskaper.

Johan Dahlbäck som recenser boken i Göteborgsposten skriver om detta:

När Ecos litterära collage svämmar över av fakta så ska det inte ses som lärdomsskryt utan som uttryck för äkta desperation. Foucaults pendel var en semiotisk konspirationsroman, men den nya bokens egentliga ämne är själva hatet och den omtumlande och briljanta textens ibland utsvävande form förklaras av att vi här bevittnar en ovanligt förnuftig mans kollision med det totala oförnuftet. Det är ingen historisk roman, tyvärr handlar den om samtiden: mot slutet planerar dess konspirationsteoretiker ett terrorattentat.

Bitvis är romanen underbar att läsa, med ett mustigt språk och skrämmande beskrivningar av människors dumhet framförallt när det gäller krig och revolutioner, men samtidigt är den svår att tränga in i. Jag tror att jag kommer att läsa den en gång till, för jag misstänker att jag missade en del när jag läste den första gången.

Läs även andra bloggares åsikter om Umberto Eco, bok, recension, judehat, litteratur, Brombergs

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Brombergs, judehat, Recension, Umberto Eco

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 136
  • Sida 137
  • Sida 138
  • Sida 139
  • Sida 140
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in