Recension

Natten är dagens mor
Dramaten
Premiär: 22 oktober 2011

Ricky fyller 16 år och bor med sin äldre bror Frank och mamma och pappa i ett hotell som familjen driver. Tiden är mitten av femtiotalet. Familjen är inte lycklig, bröderna tål inte varandra och pappa Martin tyngs av ekonomisk oro. Hotellverksamheten är nära konkurs, nu har han ännu en gång fått  en amortering som han inte kan betala. Men sälja hotellet och göra något annat kan pappa Martin inte tänka sig.

Familjen mår inte bra. De sårar varandra och ljuger för varandra. Sakta skalas sanningen fram – allt kretsar kring familjens pappa som börjat supa igen. Där finns också andra problem i familjen, men ingen har kraft att ta itu med de andra konflikterna. Pappans beroende hindrar familjen att växa och utvecklas, den är ett hinder för allt friskt. Egentligen finns det ju flera andra saker som familjen borde ta itu med, mamman har en hemsk hosta och ont i axel och armen, den yngste sonen i vilsen och äldste sonen skulle behöva få ge sig iväg och bygga upp sitt eget liv.

Örjan Ramberg spelar Martin, pappan, skrämmande träffsäkert. Alla som på nära håll umgåtts med människor med drogberoende känner igen beteendet. Föreställningen träffar så rätt och är smärtsam i hur väl den beskriver denna värld som så många lever i. Många familjer lider av att någon i familjen har beroendeproblem. Det behöver inte handlar bara om alkohol eller droger, andra beroenden kan också skada familjen, som arbetsnarkomani och spelmissbruk.

Föreställningen fick stående ovationer på premiären och det var Örjan Ramberg och hans medspelare Irene Lindh (spelar mamma Helen) och Niklas Engdahl (spelar Frank) och Rikard Lekander (spelar Ricky) väl värda. Föreställningen är till hundra procent beroende av trovärdigheten i hur de spelar sina roller och att deras spel mot varandra fungerar.

”Natten är dagens mor” av Lars Norén hade första gånger premiär i Sverige i Malmö 1982, då i regi av Göran Stangertz. Året därpå sattes den upp på Dramatens Lilla scen i regi av Göran Graffman. Örjan Ramberg spelade med i föreställningen på Dramaten 1983, då i rollen som ena sonen. Nu är han tillbaka i samma pjäs, men i rollen som fadern. ”Natten är dagens mor” sattes upp också i Göteborg 1983, i regi av Björn Melander, som regisserat den nya uppsättningen på Dramaten.

Litteraturkritikern Mikael van Reis berättar i programbladet för föreställningen om Björn Melanders uppsättning 1983 av ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med gud” :
Jag såg föreställningarna fyra-fem gånger och satt som fängslad av hur skådespelen både tätnade och växte. På detta nerdekade skånska hotell anades O`Neills långa dag liksom Hamlets svartsjukor och även Strindgergs fadersdelirium, men skådespelet rörde sig samtidigt i helt egna riktningar med femtiotalets idoler och kriminaldramatik som här fick illustrera en rite de passage från morgon till middag till midnatt och gryningsljus.
Hur många roller fanns in i rörelse i den sextonårige Rickys kvinna, ömtåliga trickstergestalt? Vem är pjäsens Chessman, Fadern eller Sonen?

Jag undrar om Mikael van Reis såg premiären eller har sett genrepet av den nya uppsättningen. Det skulle vara intressant att höra hans tankar som en jämförelse mellan den föreställningen av Björn Melander 1983 och den som hade premiär nu, 22 oktober 2011.

Lars Noréns draman som ”Natten är dagens mor” har rykte om sig att vara svarta och mörka. Mörk kanske kan vara rätt ord, eftersom den skildrar något som är svårt men den är inte långsam. Där finns inte en död minut, där händer något hela tiden. Däremot är det smärtsamt att se hur en hel familj påverkas av en familjemedlems beroende och hur de alla sitter försöker ta sig därifrån men det är så svårt, så svårt, eftersom det också finns kärlek. Att lämna någon man älskar är inte lätt.

Ett litet hopp kommer fram i den scen där de två bröderna förenas i sitt musikintresse. Den äldre brodern, som är så duktig och förståndig i alla lägen har dock ett gemensamt intresse med den yngre konstnärlige brodern. Båda älskar musik och speciellt den jazz som då är ungdomens musik. Den yngre brodern får till sin förvåning låna storebrors gamla saxofon och de spelar en låt tillsammans. Musiken förenar dem. Det är en stark scen.

Det är tungt att se hur mamman i familjen inte ens har tid att ta sig till läkare för att undersöka sin svåra hosta och värk, det är tragiskt att se hur mamman inte har ork och energi att se yngste sonen som törstar efter mammans uppmärksamhet. Det är allt följder av pappans missbruk som tar alla familjemedlemmarnas kraft och energi.

Att det ändå inte känns helt hopplöst beror på flera saker. Det finns en ingrediens av humor som Örjan Ramberg förmedlar i botten av sin gestaltning av pappan som ger oss igenkännande skratt. Att kunna skratta åt eländet är lite läkande. Kanske kommer sönerna och mamman att ändå resa sig och ge sig av. Det enda som kan lösa situationen är att lämna den. Och scenen där de två bröderna möts i musiken, den ger också hopp.

”Natten är dagens mor” fick stående ovationer och det var alla fyra skådespelarna och regissören väl värda. Föreställningen är något av det viktigaste som sätts upp på svenska teatrar i höst och jag hoppas att många, många ser föreställningen. Det är hur många som helst i Sverige som lever i närheten av en människa med missbruksproblem. Den är svart men har också humor och kärlek.

I rollerna Irene Lindh, Örjan Ramberg, Niklas Engdahl, Rikard Lekander
Regi Björn Melander
Scenografi Sören Brunes

Läs även andra bloggares åsikter om Örjan Ramberg, Lars Norén, Björn Melander, Dramaten, recension, teater, scen