visor

Tack vare en sommarstuga i närheten har jag åtskilliga gånger besökt stadens visfestival, en festival som kan mäta sig med den i Västervik. Helt oförtjänt har man oftast verkat i skuggan av sin småländska kaxiga kollega. Och när hotell Hwitan gick i konkurs för några år sedan var dödsstöten nära. Men med benäget bistånd av bland andra ABF, Region Halland och grannen Grand Hotel har arrangörerna hållt sig kvar på banan, även om publiken numera inte har tillgång till läktare. Första kylslagna blåsiga kvällen kom uppskattningsvis 300 personer. Att ge varje akt generöst med speltid var en nyhet för i år, ett grepp som föll väl ut. En annan nymodighet var också att lokala artister avrundar varje kväll, inomhus i nybyggda Tryckhallen alldeles bakom utomhusscenen. Då var timmen sen och jag hade fått mitt lystmäte. Efter trevlig pratstund med några av drivkrafterna, cyklade jag hem i natten uppfylld av sköna toner.

Jack Vreeswijk fick äran att öppna. Jag hade skam till sägandes inte hört honom live förut. Mina förväntningar var ganska lågt ställda på denna kändisunge (artistens epitet på sig själv), vilket kan ha bidragit till att han kunde slå an en sympatisk ton hos mig. Mycket värme spreds med torr humor, välkomponerat program och rafflande gitarrdueller med den rättmätigt lovprisade partnern Love Tholin. Jack är en historiebättare av rang som är ganska duktig på att framföra sitt eget material. Ändå är det ofrånkomligt att han bottnar bäst i sin ”avlägsna släktnings” bluesiga repertoar. Många plus ska ges till sånger som Hopplös blues och Huvudlösen för aftonen. Efter en roande harang om sin medverkan i Allsång på Liseberg framförde han med ackuratess Vaggvisa. Mina sympatier fick han, fast det måste påpekas att Jack inte har samma diktion som sin far. Vissa ordvändningar går helt enkelt förlorade på grund av att Vreeswijk d.y inte äger samma förmåga till total koncentration.
Det känns väldigt lätt att sammanfatta den stund Pernilla Andersson & Fredrik Rönnqvist var på scen. Som jag sa till den kepsförsedde mannen i denna duo efteråt, var det helt enkelt den bästa svenska akt med liknande avskalade format som jag hört på länge. Presentatören ansåg att Pernilla Andersson är underskattad. Duon är genommusikalisk och Pernilla kunde blomma ut med en enastående klar stämma. Det enda man kan efterlysa är en dos samhällskritik, men vad vi bjöds på var fullgott i sig. Hon gjord underbara tolkningar av Pkuras Håll huvudet högt, Olle Ljungströms För dom som väntar samt Alf Hambes Kajsas udde. Av hennes egna alster var Som en ö en ljuvlig ballad, Dansar med dig en ironisk smart låt om att vara på turné och Johnny Cash och Nina P en lustig låt om förälskelse. Instrumentala Runmaröpsalmen var en stark upplevelse som gjorde mig djupt berörd. Chosefria Andersson kan konsten att mellansnacka och att hon kom in i fel vers flera gånger ökade bara charmfaktorn. Som extranummer gjorde hon passande nog Cornelis rättvisa.

Den rundmagade mannen i kaftan och yvigt skägg som tagit sig namnet Ebbot har inte så mycket gemensamt med visgenren. Jag har med oregelbundna mellanrum följt hans förehavanden sedan 90-talet. Nu har han blivit smått folkkär sedan succén i Tv4. Han är förträfflig på att tolka emotionella låtar med sin speciella teknik. Ebbot kombinerar i sin röst starkt och svagt till en vinnande koncept. Han visade sig också vara en habil giarrist. Annars utgjorde bröderna Anders och Staffan Ljunggren den musikaliska grunden. Dessa herrars bandnamn är kort och gott Orgel & trummor. Ebbot trivs som fisken i vattnet – eller som en makrill (=Ebbot håller på Gais) på Gamla Ullevi för att anspela på hans Gteborgsvitsande i Så mycket bättre – med brödernas inramning.

Särskilt organisten Anders imponerade oerhört med sitt finlir, medan Staffan alert mest kompletterade ljudbilden. Om inte mina öron svek mig spelades ett par ”slagdängor” från Soundtracks katalog. Extra glädjande att Ebbot Lundberg vars självironiska T-shirt fanns till försäljning, gav sig på Fri som en vind, en tidig klassiker som förknippas med Lill Lindfors I övrigt ska framhållas psykadeliska mästerverk som i original gjordes av Doors. Moody Blues och Zombies.
Text: Mats Hallberg