Den anrika festivalen flyttades en vecka och avslutades för första gången en söndag. Förändringen innebar tyvärr att det var glest besatt i stolsraderna. Det kylslagna vädret var ett annat skäl till att det var ganska ödsligt i Hwitans trädgård. Andra traditioner som saknades var programhäften jämte sedvanlige konferenciern Torbjörn J som hade ersatts av en yngre kvinna. Tror att arrangörerna i år även bytt ljudansvariga, vilket resulterade i ett lite för dovt nästan murrigt sound. Jag hade bara möjlighet att närvara under söndagen då kvalitet inte saknades, däremot riktiga publikdragare. Arrangörerna lockade till sin första dag med Stefan Sundström, Rigmor Gustafsson och en instrumentalist från Canada. Pålitlige Sven Bertil Taube var det stora affischnamnet under lördagskvällen medan Ebba Forsberg med musiker från Winnerbäcks band, enligt folk på plats, var den som gjorde störst positivt intryck.
Sarah Riedel blev närmast chockad av publikens sammansättning på söndag eftermiddag strax innan hon skulle gå på. I ett huj fick hon och musikerna rigga om från ett tänkt interaktivt familjeprogram med Astrid Lindgren-tema ( ett sådant jag tidigare år sett henne framföra på samma plats under beteckningen lunchjazz), till en bredare palett för en mogen publik. Efteråt uttryckte hon i samtal med mig sin besvikelse över arrangörens miss. Och hennes jazziga uppbackande trio blev nog en aning hämmade av den ofrivilliga omstuvningen av repertoaren.
Hon öppnade ändå med Pippis Sommaren är min, gjorde som extranummer Idas sommarvisa i det extremt långsamma tempo hon föredrar och däremellan kom fler av Idas sånger. I övrigt bestod låtlistan av texter från Cornelis, Kristina Lugn och henne själv. Riedel, som helst hade velat göra materialet från senaste skivan Genom natten, artikulerar otroligt tydligt och följsamt. Hennes förkärlek till knixiga melodier, extra makligt tempo och underfundiga texter är påtaglig, vilket jag märkt också under tidigare konserter. Damen med chefsbefattning på Kulturhuset gör sin pappa Georgs tonsättningar rättvisa och det passar att hon omger sig med jazzsnubbar, fast det inte är det svängiga som i första hand lockar henne. Jonas Östholms elpiano låg markant i framkant av ljudbilden tillsammans med diskrete Jon Fält (fick Jazzkannan tidigare i år, har porträtterat honom i forna LO-tidningen) bakom trumsetet och sambon Viktor Skokic vars basgångar var oantastliga. Dessa musiker jag flera gånger tidigare hört live, släppte några gånger loss och bjöd på såväl lite blues, som uptempo och valstakt. Sarah Riedel behärskar konstarten mellansnack och alldeles särskilt eftertänksamma mollbestänkta tonsättningar.
Tokstolle blev omdömet efteråt från konferenciern om burleske Gunnar Källström. Han har fastnat i pilsnerfilmens harmlösa värld befolkad av bygdeoriginal och hembiträden. Gamängen som älskar att i ord och ton berätta historier skymmer nästan sikten, riskerar att stå i vägen för den struttiga riviga musiken som hans excellenta Fridens liljor levererar. Jag har tidigare hört dem vintertid på Göteborgs visfestival då reslige Gunnar var presentatör. Vill denna gång särskilt framhålla Mårten Magnefors på trummor, Martin Olsson på ackustisk sologitarr jämte Alf Hågedahl som är ny medlem på dragspel. De går ut hårt med Rackarns glad. Sedan blir det lite allt möjligt: Balkan-stuk, melankolisk samba, tempo furioso, calypso, knegarvisa, allsångsballad, skärgårdsvisa och mycket mer. Deras Django-inspierade sound låter som en korsning av Tom Waits på speed, Lars Demian och emellanåt påminner det om klezmermusik.
Källström förlitar sig mer på berättandet än rösten. Hans sång bär hyggligt utan att beröra på djupet. Andra halvan av den generösa spelningen fick emellertid många plus i kanten. Här fanns en klurig låt från ett äldreboende, Kaffegök hos Britta, en virvlande Du milde Jeremias och kampsången Hugg i. Gillade refrängen som sades vara en ren stöld från Pete Seeger. ”Det finns hopp här i världen om vi lägger oss i.”
Östen med Resten som firar 30 års-jubileum, har uppträtt på Hwitans scen otaliga gånger. De tillhör också kategorin skojfriska grupper som inte direkt känns angelägna, fast de är infernaliskt skickliga. Deras signum är humor och finlir. De påstår sig spela alltifrån Led Zeppelin till finska snapsvisor. De har gjort elva skivor, varit med med i tre melodifestivaler och utgjort husband i caféprogram i SVT. Den befintliga kvartetten är med undantag av basisten födda på 50-talet. De har sitt ursprung i Hälsingland.
Sättningen är gitarr, mandolin, ståbas och fiol. De kör med enhetlig klädsel bestående av grå kostymer och färgglada lackskor. Man inleder fingerfärdigt och klämmigt med några reels. Efter ”chocköppningen” med keltisk musik blir det bland mycket annat Skuggor i natten, spelmanslåtar och en enastående Allan Edvall – visa i valstakt med så mycket moll som möjligt .
Sedan några år tillbaka har arrangörerna dragit ner på utbudet artister per kväll, till förmån för anmärkningsvärt lång speltid. Jag noterar att de är oerhört samspelta instrumentalister som rör sig obehindrat mellan flera genrer. Spelmannen Gunnar Morén får utrymme att exponera sin exceptionella begåvning, vilket är helt rätt.
Men stilblandningen och särskilt sången är deras akilleshäl, förutom att jag fäster mig vid Staffan Lindfors drömska egna komposition som påminmer om Bo Kaspers. Deras allsångsmedley kändes mest onödigt och Jens Kristensen får underkänt för sin toilkning av Hootenanny Singers/ Dan Andersson. De lockar inte stora skaror lyssnare längre. Nyhetens behag är sedan länge förbi. Det blir varken hacket eller malet. Synd på så hyggliga vis- och folkmusiker som sprider värme och schwung. Mitt förslag är att de tonar ned de skojiga inslagen och och fokuserar än mer på sin häpnadsväckande musikalitet.
Foto: Dan Ahlgren
