• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Hur sjukt kan det bli? Halv miljon svenskar riskerar fängelse för fildelning

30 december, 2011 by Rosemari Södergren

Den som fildelar riskerar att hamna bakom galler.
Och det kan räcka med att ha lagt ut tio filmer för nedladdning.
Det hävdar de specialåklagare som håller koll på fildelningen i Sverige.
Ur Aftonbladet.

För det första undrar jag ju om samhället inte har större problem än att filmbolag tror sig förlora några kronor.
Den som kikar på en film via nedladdning skulle förmodligen inte gått på bio och sett filmen eller hyrt dem som dvd, om den inte gick att ladda ner. Det är omöjligt att räkna på om det verkligen är pengar som filmbolagen förlorar.
Kanske det istället är så att filmbolagen tjänar på det? De som ser en film kan bli intresserad och sugen på att se mer film. Nedladdade filmer är många gånger av sämre kvalitet än att se filmen i hyrd kopia eller att se den på bio.
Många undersökningar tyder på att den så kallade illegala fildelningen ökar människors intresse för film och musik.

Samhället har betydligt allvarligare problem än huruvida någon ser på filmer illegalt.
Där finns en enorm drogmarknad som förstör människoliv och människor, som orsakar våldsbrott och kriminalitet av olika slag.
Det finns en stor ekonomisk brottslighet, som gör att samhället får mindre skattteintäkter vilket för med sig färre resurser till vård, skola och omsorg.

En annan aspekt på det här med illegal fildelning är att jag undrar varför någon alls ägnar sig åt det.
Musik går alldeles utmärkt att lyssna på massor helt olagligt. Flera bra tjänster erbjuder musik: Spotify, Wimp med flera.

Det börjar bli samma sak med film: flera bra tjänster har kommit: TriArt, Voddler, Headweb …
Det som saknas är fortfarande möjligheten att lagligt se helt nya filmer utan att behöva gå till en biograf.

Själv tycker jag det är totalt onödigt att ladda ner film eller musik på det så kallade olagliga sättet. Jag har fullt upp med att utforska musik och film via Wimp, Spotify, Voddler, TriArt och Headweb.

Förutom Spotifys gratisversion är dessa tjänster visserligen inte helt gratis, men de är inte särskilt dyra. Jag tycker inte all kultur ska vara helt gratis. Kulturarbetare måste kunna försörja sig också. Men att använda polisens resurser till att jaga människor som delar med sig av några filmer, det är att använda våra gemensamma resurser helt fel. Polisernas löner betalas av våra skattemedel. Våra skattemedel kan användas mycket mer effektivt genom att jaga grov kriminalitet av annat slag. Absolut.

Relaterat: Dagens Nyheter och Piratpartiet och Anna Troberg och SVT Nyheter och Svenska Dagbladet.

Fler som har bloggat om detta: Ann Helena Rudberg och Kommunisternas blogg som skriver:
Det räcker med ett drygt tiotal fildelade filmer för att åklagaren ska kräva fängelse. Den praxis som växt fram pekar mot att en halv miljon svenskar nu riskerar fängelse för sin fildelning.

Och om vi skiter i överheten och gör som vi vill? Kanske att svenska regeringen då gör som den turkiska, bombar sina egna invånare som straff och hämnd. Den turkiska militären svor att hämnas de 35 soldater som dödades av PKK. Igår kunde vi läsa att man av misstag bombat 35 smugglande ungdomar i tron att de tillhörde PKK. Smugglingen av varor över gränsen känner regeringen till och gör ingenting åt därför att det är den enda inkomstmöjligheten för folket i byarna nära gränsen.

Tekniktoppen 2.0 tipsar under rubriken Skydda dig mot galna lagar såhär.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, fildelning, juridik, kriminalitet, samhälle. kulturpolitik, upphovsrätt, Spotify, wimp, film

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik Taggad som: fildelning, juridik, Kriminalitet, piratpartiet, Scen, Spotify, Upphovsrätt, WiMP

Mannen från Le Havre – årets bästa julpremiär

14 december, 2011 by Rosemari Södergren

Mannen från Le Havre
Betyg: 5
Sverigepremiär: 25 december

”Mannen från Le Havre” av Aki Kaurismäki är en av årets absolut mest intressanta filmer. Den är snyggt filmad, bra berättad, överraskande, varm och stillsam och stor.

En afrikansk flyktingpojke hamnar i en container i den franska staden Le Havre. Container skulle till London men hamnade i Le Havre. När den franska polisen och militärstyrkor öppnar container rymmer den unge pojken Idrissa och undviker att på så sätt bli skickad till flyktingläger för att bli skickad direkt tillbaka till Afrika. Den bohemiska Marcel Marx, en äldre skoputsare som lever ett fattigt liv i skabbiga kvarter tillsammans med sin fru Arletty hittar pojken.

Marcels fru Arietty hamnar på sjukhus, hon har fått en svår sjukdom. Vilken sjukdom sägs inte, men behandling sätts in direkt och läkaren ger henne inget hopp om att hon ska överleva. Hon vill inte att hennes man ska förstå hur svårt sjuk hon är och förbjuder honom att komma till henne på sjukhuset under behandlingstiden. Den tiden ägnar sig Marcel istället åt att ta hand om och försöka hjälpa flyktingpojken i hans svåra situation.

Idrissas mamma lever sedan många år i London utan uppehållstillstånd men med ett jobb hon kan försörja sig på. Eftersom Idrissas pappa har dött var det meningen att Idrissa skulle komma till sin mamma.

Filmen visar på hur ohyggligt omänskliga västvärldens flyktingpolitik är som splittrar familjen. Att en kvinna som försörjer sig själv inte kan få uppehållstillstånd och inte kan få sin son till sig, det är inget annat än brott mot mänskligheten. Hur den franska polisen jagar flyktingarna för att snabbt forsla iväg dem till det land de flytt ifrån är också omänskligt. Aki Kaurismäki lyfter fram det mänskliga perpektivet, berättar om människorna det handlar om.

Det lågmälda sättet att berätta på är konsekvent genomfört. I det fattiga kvarteren gror en medmänsklighet och solidaritet som ger hopp om mänskligheten.

Aki Kaurismäki berättar så skickligt och utan stora, överdrivna åthävor. Ett exempel: Marcel placerar en bit bröd och lite vatten på trappan vid kajen och går sedan därifrån. Allt vi hör är lite vattenskvalp och utan att vi behöver se något mer vet vi vad som hänt. (När du ser filmen kommer du att förstå exakt vad jag menar.) Filmen är fylld av sådana sätt att berätta, där regissören helt klart litar på filmbetraktaren och vet att vi kan tänka själva.

Aki Kaurismäki behärskar också konsten att tillsätta rollerna. André Wilms som Marcel, Kati Outinen som Arietty, Jean-Pierre Darroussin som poliskommissarie Monet, Jean-Pierre Darroussin som Idrissa och Quoc Dung Nguyen som Chang (as Quoc-Dung Nguyen) är alla helt rätt personer för sina roller.

Aki Kaurismäki är internationellt erkänd och fick för Mannen utan minne bland annat Grand Prix vid filmfestivalen i Cannes 2002 samt en Oscarsnominering i kategorin ”bästa utländska film” samma år. ”Mannen från Le Havre” har förutom FIPRESCI-priset i Cannes också vunnit Bästa internationella film på filmfestivalen i Munchen. Den vann också Gold Hugo på Chicagos fimfestival, samt är Finlands val till kommande Oscarsgala.

”Mannen från Le Havre” är utan tvekan en av julens bästa premiärer.

Mer om filmen på Folkets Bios hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Mannen från Le Havre, Aki Kaurismäki, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Aki Kaurismäki, Filmrecension, Mannen från Le Havre, Scen

The Stig-Helmer Story – osar av bitterhet och fördomar

13 december, 2011 by Rosemari Södergren

The Stig-Helmer Story
Betyg: 1
Premiär på Juldagen

The Stig-Helmer Story – en skamlöst nostalgisk komedi, ett porträtt av Stig-Helmer Olsson som osar av bitterhet och fördomar.

2011 och Stig-Helmer går inte ihop. Allt har förändrats förutom Stig-Helmer. Ungdomarna är bråkiga och telefonkiosker har bytts ut mot mobiltelefoner. Under en händelserik promenad med stavar åker Stig-Helmer fast för klottring, detta leder till ett möte med en person från hans barndom. Så börjar nostalgitrippen med stort N. Vi får följa med när Stig-Helmer och bästisen Ole letar efter Stig-Helmers första kärlek. Tillbakablickar berättar historien om hur de träffades.

The Stig-Helmer Story känns som en film Lasse Åberg gjort helt för sin egen skull. Det är hans kritik till dagens samhälle och det är hans minnen från 1940- och 1950-talet. Inget fel med det, mycket med hur vi lever idag borde ifrågasättas. Det finns säker som många tittare både kan känna igen sig i och hålla med om. Jag kan tänka mig att min egen pappa till exempel skulle tycka att det är jättekul när man driver med dagens helt oförståeliga och opraktiska modeflugor när två punktjejer väljer att anamma Stig-Helmers stil. (Som om varken pappa eller Lasse Åberg ägde gul och blå-jeans på 1970-talet som bara gick att få på sig om det var blöta.)

Men vad som hänt här, då 2011 års ungdomar i filmen framställs som korkade, slarviga klottrare, är att man uteslutit en stor del av den svenska befolkningen. Jag känner mig förnärmad. The Stig-Helmer story gör klart och tydligt att den inte ville ha mig som publik. Men när filmen går på TV om vad jag kan tänka mig kommer blir om si så där ett halvår så kommer det säkert sitta några gubbar ute i stugorna och muttra instämmande, precis som du ville Lasse.

En del i att jag känner mig så sviken är att filmerna om Stig-Helmer tillsammans med Vi Hade I allafall Tur Med Vädret och Göta Kanal är ett kulturarv som jag är uppvuxen med. Få vet varför vi svenskar kollar på dessa filmer år efter år, men vi gör det och vi skulle nog inte vilja ha det på något annat vis. Jag har en relation till Stig-Helmer, jag vill honom väl och känner mig beskyddande över honom och så helt plötsligt är jag inte längre önskad.

I övrigt blir man varken bjuden på utmärkande skådespeleri eller makalöst foto, vilket inte heller är något man någonsin väntat sig. Där mot får vi uppleva en jätte konstig dubbning av Stig-Helmer som tonåring spelad av Tobias Jacobsson där man måste lagt på Lasse Åbergs röst. Då kan man ju inte heller bry sig eftersom att detta omöjliggör Tobias chans att prestera. Eller så har jag fel och det visar sig att han är en grym imitatör som pratar lite i osynk med sina egna läppar.

Det roliga med resan-filmerna har alltid varit det lilla glappet mellan Stig-Helmer och verkligheten. Stig-Helmer har alltid kollat på saker och ting lite annorlunda. Vi minns väl alla scenen när han håller upp glaset mot flygvärdinne-knappen och trycker i hopp om att det ska komma juice. Och visst finns det något ögonblick av det här kvar och för det får Lasse Åberg en poäng.

Text: Judith Höglin Forsberg

Läs även andra bloggares åsikter om The Stig-Helmer stories, film, Lasse Åberg, filmrecension, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Lasse Åberg, Recension, Scen, The Stig-Helmer stories

Jag önskar mig ett nytt filmavtal i julklapp

13 december, 2011 by Redaktionen

Även denna vecka pågår förhandlingarna om ett nytt filmavtal. Filmavtalet konstruerades av Harry Schein 1963 och går i korthet ut på att del av intäkter från biograferna går till Filminstitutet för att stötta ny filmproduktion. Man får säga att avtalet varit bra. Sverige har legat högt på listan över länder som producerat bra film. Men nu håller vi på att tappa denna topposition.

Både Norge och Danmark ger nästan dubbelt så mycket till sin filmproduktion och resultatet låter ju inte vänta på sig. Med tydliga målsättningar för Norsk film kan vi nu se filmer som ”Oslo 31 augusti” på svenska biografer.

Om alla gick på bio vore det kanske frid och fröjd men faktum är att av de 60 filmer svensken ser per år så ser vi bara två av dem på bio. (Jag själv är inte alls representativ för denna statistik. Jag går gärna på bio två-tre gånger i månaden. Igår såg jag filmen Play och i förra veckan Tysta leken. Bägge två otroligt starka filmer.)

De andra 58 ser vi i andra fönster. Bredbandleverantörerna har således stor glädje av vår filmkonsumtion men de betalar ingenting till filmavtalet och uppenbarligen tänker de inte göra det heller.

En avtalskonstruktion kan ju inte tvinga in någon part i det men regeringen borde – om de värnade svensk filmproduktion söka nya idéer och nya lösningar på hur även de vinstrika bredbandsleverantörerna ska kunna dra sitt strå till stacken.

Vi Socialdemokrater lade redan i vår höstmotion 30 miljoner mer till Svensk barn-och ungdomsfilm och vi har också hela tiden kalkylerat med att staten måste ta ett större ekonomiskt ansvar i kommande filmavtal.
Vi vill att vi ska ha bra svensk kvalitétsfilm.

Vi vill också att film ses på bio. Om våra budgetförslag vunnit gehör hade vi haft 40 miljoner mer att fördela till digitalisering av biografer i landet.

Men nog vore det bra om staten tog ansvar för att motverka den illegala nedladdningen vare sig det gäller musik eller film. Ingenting har hänt sedan IPRED infördes kunde vi läsa i tidningen igår. Kulturministern säger sig vara intresserad av frågan men vad gör hon åt det?
Det hade varit bättre att använda en del av de 70 miljoner som satsar så kreativa näringar hos Tillväxtverket till detta . Det hade verkligen varit att hjälpa många kreativa människor och företag i detta land vare sig de gör film, TV spel eller musik.

Regeringens och kulturministerns ljumma inställning till samtidskulturen fortsätter. Det kommer med all sannolikhet också att drabba Svensk film vilket jag verkligen beklagar.

 

 

Text: Berit Högman
Ordförande i Kulturutskottet

Läs även andra bloggares åsikter om kulturpolitik, film, filmpolitik, filmavtal, julklapp, samhälle, politik, Berit Högman

Relaterat: Dagens Nyheter, SVD1 och SVD2.

Arkiverad under: Film, Kulturpolitik Taggad som: Berit Högman, Filmavtal, Filmpolitik, julklapp, Kulturpolitik, Politik, samhälle, Scen

Sherlock Holmes: A game of Shadows: snyggt, elegant, skickligt men förutsägbart och ingen Sherlock Holmes-stämning

12 december, 2011 by Rosemari Södergren

Sherlock Holmes: A game of Shadows
Betyg: 3
Sverigepremiär 16 december 2011

Sherlock Holmes: A game of Shadows, den andra Sherlock Holmesfilmen med Robert Downey Jr som detektiven och Jude Law om hans medhjälpare Doktor Watson har precis som i den första filmen ersatt det finurliga djupet i ursprungliga Sherlock Holmes med en välgjord underhållningsaktion.

Det är lika bra att ta det först: den svenska skådespelerskan Noomi Rapace gör en strålande insats i rollen som spåkvinnan Sim. Utan tvivel har Noomi Rapace nu gjort sitt internationella genombrott. Överhuvudtaget har filmen en bra rollista och Jude Law och Robert Downey Jr är som väntat bra. Kul också att se den skickliga Stephen Fry i rollen som Sherlock Holmes homosexuella rätt fetlagda bror Mycroft Holmes.

Precis som i första filmen är det brunmurriga fotot snyggt och miljöerna mysiga, det känns som att ha stigit in i ett tv-spel som skildrar 1890-talet.

Den här gången utspelas handlingen också i Frankrike och Tyskland i början av 1890-talet. Den girige och samvetslöse professorn och affärsmannen James Moriarty (spelas av Jared Harris) har köpt upp alla bomullsfabriker och all vapenindustri. Moriarty har sedan lyckats muta anarkister och bombmakare och låtit några bomber explodera på väl valda platser, vilket satt eld på fiendeskap mellan Tyskland och Frankrike. Moriartys plan är att få igång ett världskrig. En briljant affärsidé i hans ögon: hans fabriker erbjuder både vapnen och bomullen till bandage. Allas vår mästerdetektiv Sherlock Holmes är det enda som står i vägen för hans planer.

Dessutom ser det ut som om Sherlock är på väg att förlora sin medhjälpare. Watson har flyttat från Sherlock och ska gifta sig.

Om du gillar aktion och spänning av det slag som har rätt stor del förutsägbarhet, ja då är det en film för dig. Men hur kan de få använda namnet Sherlock Holmes i det här sammanhanget? Robert Downey Jr är en charmig skådespelare, men han är ju rätt fel som Sherlock Holmes. Om jag skulle sätta betyget för filmen efter hur mycket av känslan från original-Sherlock den förmedlar, då blev det en etta. Men som underhållningsfilm med en del pangpang är den snyggt gjord, har bra skådespelare och är rolig: så javisst, en bra film.

Sättet att med korta filmklipp återskapa Sherlocks kvickhet i tankarna är elegant. Ett litet plus för det. Fast å andra sidan, en Sherlock som mer ser ut som en slags Indiana Jones, nja.

Fler recensioner:
Betyg 3 i Expressen
Betyg 2 i Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Sherlock Holmes, Noomi Rapace, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Noomi Rapace, Scen, Sherlock Holmes

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 136
  • Sida 137
  • Sida 138
  • Sida 139
  • Sida 140
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in