Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Gengångare – konstnärlig lyckad helhet om könsroller, tvingande normer och trauman

by

Foto: Sören Vilks

Gengångare
Av Henrik Ibsen

Översättning Klas Östergren
Regi Kjersti Horn
Scenografi, kostym, ljus Sven Haraldsson
Ljud och komposition Erik Hedin
Mask: Patricia Svajger
I rollerna Helena af Sandeberg, Emil Johnsen, Johannes Kuhnke, Gerhard Hoberstorfer, Matilda Ragnerstam
Premiär på Klarascenen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm 2 februari 2024

Den norske dramatikern Henrik Ibsens verk Gengångare, som skrevs 1881, förbjöds i Norge. Istället blev det premiär i Chicago 1882. Nordisk premiär skedde först 1883 i Helsingborg, i Sverige. Verket gjorde skandal i hemlandet på grund av sitt kraftigt tabubelagda innehåll. Ämnen som könssjukdomar (syfilis), incest och aktiv dödshjälp togs upp, liksom ifrågasättande av fadersrollen, tidens manlighetsideal och kvinnans rättigheter. Ibsen räknas som tidig inom det så kallade moderna genombrottet – som ansåg att kultur ska debattera problem och se samhället såsom det är.

Kjersti Horn som regisserat kvällens föreställning är själv född i Norge, men utbildad i Sverige. Med sig i denna uppsättning har hon sambon Erik Hedin som står för ljud och komposition. Att hon har premiär på Gengångare – är på så sätt en visit och ett återbesök i Stockholm – efter att ha varit verksam en längre tid i främst Norge. På Stockholms stadsteater har hon senast regisserat Michael Hanekes Amour (2021) samt Anna Karenina (2011) och tidigare bl.a. verket Natten sjunger sina sånger (2006). Hon har vunnit många priser och har i dag stora uppdrag i Norge. Mellan 2015 och 2019 var hon residenschef på Nationalteatern (Norge). 2020 – 2025 kommer hon vara residenschef på Det Norske Teatret, och övergår till chef därefter. 2019 fick hon Heddanomineringar (norskt fint pris) – bl.a. i kategorin bästa regi – för sin uppsättning av Scener ur ett äktenskap av Bergman (Rogaland Teater). Hennes fokus uppges vara outsiderns perspektiv i tillvaron, oavsett verk. Själv har hon en skelettsjukdom och har ibland tagit roller som kortväxt.

Efter de stående välförtjänta ovationerna, när jag befinner mig vid garderoben, tänker jag att det var länge sedan jag upplevt en föreställning med en så lyckad konstnärlig helhet. Publiken har hållits nyfiken och alert i över två timmar utan paus. Ett imponerande samarbete måste skett mellan regi, ljud- och ljus-teknik, scenografi och musikval. Effektivt och väldigt njutbart har musiken förstärkt scenernas stämning och innebörd och rollgestalterna. Hit hör storslagen opera vid förgörande/avgörande eld-scenen och moderna artister såsom Beyonce och rappare vid unge sonens dans i början.

Försöker jag analysera vidare föreställningens driv och konstnärliga grepp så landar jag i att växelspelet – närhet distans – är så väl balanserat. Storskärmsinslagen – där videokameran kommer nära aktörerna – varvat med den traditionella distansen till scenen tycks ovanligt framgångsrikt öka intensiteten. Den enorma skärmen återger (lite oftare) minspelet med alla detaljer vilket gör åskådaren helt uppslukad – och samtidigt vilande i en illusion av bio-mörker-integritet som skapar djup inlevelse. Detta sker växelvis med det autentiskt överraskande nuet som vanligt agerande alltid ger från en scen. Men lika underhållande för sinnena är hur kreativt scenrummet utnyttjats. En ”spelbox” i fronten skapar ett rum varinom aktörerna rör sig och talar tydligt och tekniskt modernt via små mikrofoner. Boxen främre vägg är i glas men bakom hela lådan skymtar en öppen levande sinnlig bakgård. Glasväggen blir också möjlig att trycka upp desperata händer, läppar och tjocka mans-magar mot. Avslöjande, smärtsamma och komiska inslag förstärks. Och mot denna enorma glasyta projiceras även de intima videofilmade närbilderna. På bakgården däremot faller regnet ljudligt, rök bolmar upp till moln och elden slukar det som ska förtäras.

Agerandet på scenen är jämnt och proffsigt överlag. Men vissa saker noterar jag lite extra. Stannar kvar gör sonens vilsenhet och utsatthet som Emil Johnsen så skrämmande gestaltar. Först blir man lite ställd av hans personlighet, men sedan klarnar intrycken. Vi lockas skratta, men känner hur han kämpar med att hålla sig samman, härbärgera traumat han ärvt. Han dansar, dricker, kräks, dansar igen, dricker igen, rörelsemönstret är ryckigt. Hans kropps konturlöshet och lite kyliga förirrade hbtq-färgade excentriskhet, stannar kvar i minnet. Han söker skydda sin tidigare friska livsnerv, men de galna skratten avslöjar att demonerna vinner.
Det jag också kommer minnas är moderns, fru Alvings – i af Sandebergs bärande gestaltning – hennes springande, fixande, skärrade person. Med någon slags styrka och perfektion försöker fru Alving ställa allt till rätta där inget rätt går att finna.

Utstickande är också hur männens gemenskap så tydligt gestaltas mellan styvfadern snickare Engstrand och pastor Manders – särskilt i scenen där deras påtagna förnumstighet syns. Männen enas om vad som är bäst för de inblandade och tar i hand. De agerar såsom vuxna – men skådespeleriget gestaltar så väl att de snarare är stora pojkar som utnyttjar tidens normer för att överleva. Hoberstorfer och Kuhnke är helgjutna i sina roller.

Förtätad är också den väl planerade scenen när fru Alving – tar initiativ – och söker möta pastor Manders jämsides som man och kvinna. Det sker i en spontan kyss. Men han avvärjer hennes för kraftfulla (mogna) initiativ (han gillar ju värnlösa yngre kvinnor nuförtiden). Hon har just utbrustit i att pastorn ju bara ”är ett stort barn”. Scenen avslutas med en flyende pastor i lånade ungdomliga joggingkläder.

En påminnelse om vår samtid är också Ragnerstams raka övertygande gestaltning av Regina. I dag finns också tjänarinnor (som vistas i hemmen via Rut-bidrag) som hanterar maktobalans i möten dagligen. Klassperspektivet blir synligt i mötet med pastorn. Även när Regina säger att hon måste fly för att ”slå mynt av sin ungdom” till fru Alving. Hon äger bara sitt sexuella kapital, en sanning då och även nu.

De lite äldre ordvalen i föreställningens dialoger, visar att tid gått sedan verket skrevs. Men att handlingen har några år på nacken förtydligar bara samma drag som lever kvar än i dag. Självfallet har vi barn och unga som lever ut föräldrars och anförvanters obearbetade trauman och orättvisor. Vill vi slippa gengångare bör vi konfrontera våra komplexa förhållanden. Det är ju varje generations/familjs ansvar.

Teaterkritik: Sakarias spyor – hela ensemblen är värd de stående ovationerna

by

Sakarias spyor
Av Hampus Nessvold, Sofie Forsman och Tove Forsman
Regi Helena Bergström
Scenografi och ljus Josefin Hinders
Ljud och video Simon Mårtensson
Kostym Gorjan Lauseger
Mask Rebecca Afzelius
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Sakarias spelas av Hampus Nessvold
Skådespelarröster som förekommer i pjäsen görs av Gerhard Hoberstorfer, Isabelle Kyed och Kajsa Reingardt
Premiär på Kulturhuset Stadsteaterns Lilla scen i Stockholm 26 januari 2024

Äntligen är Sakarias där, på toppen av sin karriär. Inte ens trettio år fyllda och har nått ett jobb där han tjänar mångdubbelt mer än mobbarna och de övriga skolkamraten i bonniga Vetlanda. Men bakom den glittriga ytan mår Sakarias inte så bra. Fast det inser han inte ens själv. Oftast inte i alla fall. Sakarias spyor är en stark föreställning, skriven av Hampus Nessvold tillsammans med manusförfattarduon Sofie Forsman och Tove Forsman, som berättar om en ung framgångsrik man med ätstörningar. Han tvingas gå ut med kollegor och kunder och äta på fina och dyra, trendiga restauranger men efteråt smyger han in på en toalett för att kunna kräkas upp alla kalorier.

Den är skickligt skriven och framförd, med Hampus Nessvold som Sakarias. Den balanserar mästerligt mellan komedi, smärta och realism. Det är en balans som inte är så lätt att upprätthålla. Ämnet är allvarligt och att närma sig det med humor gör det lättare att ta till sig ämnet och samtidigt skulle det kännas fel om detta allvarliga gömdes för mycket genom skratt. Föreställningen lyckas hålla denna hårfina balans mellan humor och allvar.

I premiärpubliken fanns många unga som skrattade och applåderade och gav stående ovationer. Denna föreställning berättar något som angår många och handlar om betydligt mer än ätstörningar. Det handlar om mentala problem och om de verkliga bekymren som ofta, ofta finns bakom den glamorösa ytan som många visar upp i både sociala medier som TikTok och Instagram och i verkligheten. Det krävs en del för att våga se sig själv och att våga prata om det.

Sakarias Wargentin är en toppmäklare som försöker kräkas ut sin ångest. Han har lyckats klättra på karriärstegen och fått jobb på en mäklarbyrå som säljer topp-projekt världen över. Han hanterar och säljer fastigheter och bostäder för många miljoner. Han vet precis hur han ska få en kund att köpa. Sakarias är också skicklig på allt annat som hör till. Han vet hur han ska klä sig, vad som är trendigt och vad som är ute, han vet vilka tv-serier han ska ha se och kunna prata om, han vet exakt hur han ska bete sig och uppföra sig i alla situationer.

Föreställningen är på cirka en timme och tjugo minuter. Det är imponerande hur mycket som tas upp på denna tid och frågor som teman som tas upp både seriöst och på djupet. Det är en snygg och stilren koreografi. Det är ett skickligt team som står bakom föreställningen tillsammans med Hampus Nessvold med Helena Bergström som regissör och koreografin av Fredrik Benke Rydman. Kostymer, ljus, video, mask – allt samverkar och är väl genomtänkt. Hela ensemblen är värda den stående ovation som premiären fick.

Ett svårt och tungt ämne tas upp på ett sätt som öppnar upp för att prata vidare. Jag tror att många från de yngre generationerna kommer att gå på den. Självklart vänder sig föreställningen inte bara till tjugo-trettio-åringar. Alla kan säkert känna igen saker som tas upp och också få en större förmåga att sätta sig in i både Sakarias situation och alla Sakarias som finns omkring, både män, kvinnor och transpersoner. Och alla är väl bekanta med fenomenet som är så spritt i dagens samhälle, där en framgångsrik yta alltid ska visas upp i alla sammanhang.

Fakta om de medverkande:
Hampus Nessvold
Hampus Nessvold, skådespelare och manusförfattare, slog igenom stort i humorserien Trevlig helg på SVT i karaktärer som Präst-Björn, Gunnar och inte minst ”Terese”, den Kristallen-nominerade kassörskan i humorserien, som nu även fått en egen serie i SVT. Mellan 2019–2020 åkte han på en rikstäckande turné med enmansföreställningen Ta det som en man. Hampus har även gästat Allsång på Skansen flera gånger, gjort humor på tv-galan Världens Barn, tolvslaget på Skansen, firat Tomas Ledin inför en fullsatt Avicii Arena och spelat rollen som ”Max” i humorshowen Peter Pan går åt helvete på Sverigeturné. I höst är han aktuell i tv-serierna Terese i kassan och Trevlig jul-helg på SVT, samt arenaföreställningen Just idag mår vi bra.

Helena Bergström, regissören
Under sin fyrtioåriga karriär som skådespelare och regissör har Helena Bergström bland annat medverkat i filmer som Änglagård, Sprängaren och Tårtgeneralen samt tv-serier som Bröllop, begravning och dop och Bäckström. Hon har regisserat flertalet filmer bl.a. Dancing Queens, En underbar jävla jul och Se upp för dårarna. På Stockholms Stadsteater har hon gjort ett stort antal roller däribland Hamlet, Blanche Dubois i Linje Lusta, Sally Bowles i Cabaret och Nora i Ett dockhem. Helena Bergström har även regisserat för scenen såsom Fröken Julie på Stockholms Stadsteater, arenaföreställningen No more fucks to give och nu senast thrillern 2:22 A Ghost Story story på Intiman.

Författarduon Forsman
Tove Forsman och Sofie Forsman är systrar och manusförfattare. Som duo har de varit med och skrivit ett flertal stora tv-serier, såsom Young Royals (2021-2024), The Playlist (2022) och Barracuda Queens (2023). De är också manusförfattare till publikfavoriterna Nelly Rapp – Monsteragent (2020), uppföljaren Nelly Rapp – Dödens spegel (2023) och komedin One more time (2023). Deras produktioner har vunnit flera priser – bland annat Kristallen för årets program och årets unga dramaserie, samt för bästa film och barnfilm på internationella filmfestivaler.

Nyårsrevy i Ronneby, Skratteåterbäring, efterlängtad premiär med äkta spelglädje

by

Ronneby folkteater 2024, Skratteåterbäring

Betyg: 4

Regi, koreografi, scenografi: Hanna Beckman och Pontus Larsson

Producent: Hanna Beckman, Pontus Larsson och Ronneby folkteater

Manus: Urban Jönsson, Ronneby folkteater

Skådespelare: Eifraim Laksman, Jakob Elm, Jessica Högberg, Anne Alfredsson, Smilla Mostberg, Mia Österhof, Lotta Wirefeldt, Malin Holm

Orkester: Rasmus Dahlström, Liam Appelqvist, Arvid Mattsson, Alfred Svalander

Premiär den 26 januari, kl 19.30, Ronneby Folkteater

Spelas även 27/1, 3/2, 4/2, 9/2, 10/2, 16/2, 17/2

Efter en fyra år lång paus framförallt orsakad av coronapandemin, kom så äntligen skratten, glittret, den levande musiken och paljetterna tillbaka till Ronnebys folkteaters scen. Nyårsrevyns comeback i fredags kväll med regntunga skyar utanför, verkade dessutom vara ömsesidigt efterlängtad av både skådespelare och publik, snacket i pausen i bl a kön till förfriskningar mellan akterna var tydligt positiva. Vilket visade sig i att premiären av Skratteåterbäring spelades för utsålt hus, vilket ger den inramning som jag tilltalas av. Titeln på årets föreställning har sin förklaring i att manusförfattaren Urban Jönsson kom på idén efter att skratten ju nu efter detta uppehåll återvänder till teaterscenen i Ronneby efter fyra år. Med den äran, i stort sett alla nummer leverade eller i vart fall gav möjlighet för publiken att låta skrattet hagla något som skedde några gånger om än ojämnt fördelat i salongen.

För det finns ett uppdämt behov av att få skratta tillsammans, efter de år som gått och med det nyhetsflöde vi dagligen möts av som är allt annat än upplyftande. En riktig och efterlängtad skrattfest är något som ensemblen på åtta personer mellan 15 och 80 år sannerligen bjöd oss i publiken på. Att sedan publiken, eller stora delar av den, inte alltid hakade på de humoristiska knorrarna var något som drog ned helhetsintrycket. Kanske beroende på manus eller att poängen inte uppfattades så som det möjligen var tänkt. Oaktat detta är det är en bra mix i ensemblen, hälften har varit med tidigare och hälften är helt nya. Just det ger en bra dynamik ihop med musiken och manuset, som överlag är välskrivet några nummer skulle kanske ha kortats. Men jämfört med lokalkonkurrenten i Karlskrona höll här en överväldigande majoritet av numren bra kvalité i båda akterna, munnen den fick skratta men ibland var som sagt skrattet sett till publiken i stort nedtonat.

Klart är i alla fall att det var ett glatt och sammansvetsat gäng som ställde sig på scenen under fredagskvällens premiär. Utöver bitvis skrattfest leverade ensemblen både hög igenkänningsfaktor i varje revysketch 26 stycken totalt, det var grym musik från revyorkestern ledd av kapellmästaren Rasmus Dahlström som faktiskt var nära att ta sig till fredagsfinalerna i TV 4:s musikaliska talangtävling Idol 2023 och guldkorn i form av både lokala och nationella snackisar främst från året som har gått – som t ex Sveriges medlemsansökan i Nato (som snart är i hamn efter mycket om och men), det omdebatterade vindkraftverket Kulleryd mellan Ronneby och Bräkne-Hoby, PM Nilssons påkomna illegala ålfiske, problemen med att rekrytera ny personal till 1177.se, turerna kring Postnords paketutdelning som fungerar som andan faller på, ungdomarna och behovet av EPA-traktorer och i numret ”Extra allt” där vi fick se en politiker begära ersättning för precis allt mellan himmel och jord, ja till och med mer än så eller vad sägs om förberedelsen inför förberedelsetiden inför mötena – och arvode för tiden det tog att skriva ihop arvodeslistan.

Och en hel del andra ”massa tokigheter” förstås, som sig bör i en nyårsrevy. Men det ska särskilt framhållas i ett revynummer framfördes ett homage till under fjolåret bortgångne Lasse Berghagen, både gripande och bra som publiken gav applåder till. Det artade sig till sist bra med skrattfesten mot slutet av den andra akten, då släppte det lite grann för publiken och vi fick skratta tillsammans åt dråpligheterna i ”Män som städar” och ”Prinsessan”. Den sistnämnda är riktigt kul, när man ser den förstår man direkt varför. Det landar i en solid fyra i betyg, och har du inte skaffat en biljett ännu finns det biljetter kvar till föreställningarna som återstår, om än inte så många. Jag rekommenderar således varmt årets nyårsrevy som Ronneby folkteater sätter upp, varför inte ta chansen till en rejäl Skratteåterbäring. Ett gott skratt, det behövs och dessutom förlänger det ju livet sägs det.

Revygänget, Ronneby folkteaters Skratteåterbäring 2024, ensemble och revyorkester

Blekinges äldsta nyårsrevy gör ingen besviken – Civilkurage – nummerrevy med både skratt och klassisk bondkomik

by

Klassisk bondkomik i Civilkurage här med Ola Ödman och Stig Augustsson som karaktärerna ”Greta och Doris” som bedömer Biltema i Ronnebys cafeteriasortiment.

Strångamålarevyn 2024, Civilkurage

Betyg: 5

Medverkande:

Skådespelare:

Ellinor Andersson, Lotta Frid, Ola Ödman, Stig Augustsson, Klara Dahlin och Bastian Mellberg.

Premiär: Fredag 5 januari kl 18.30, Strångamåla medborgarlokal, 8 km norr om Bräkne-Hoby, Ramsjötorpsvägen 1

Övriga föreställningar:

Lördag 6 januari kl 15.00
Fredag 12 januari kl 18.30
Lördag 13 januari kl 15.00 + 18.30
Fredag 26 januari kl 18.30
Lördag 27 januari kl 15.00 + 18.30
Fredag 2 februari kl 18.30
Lördag 3 februari kl 15.00

När det är dags för Blekinges äldsta nyårsrevy att ha premiär i Strångamåla medborgarlokal för 38:e gången, då vet man att det kommer att levereras en nummerrevy av klassisk sort och bondkomik i alla dess former och varianter. Den 5 januari kl 18.30 hade Strångamålarevyn premiär. Årets upplaga går under namnet ”Civilkurage”. Namnet på årets föreställning kommer från civilberedskap som är högaktuellt i dessa tider av krig i Europa, allvarlig underton men som Strångamålarevyn vill göra lite roligare och det lyckas man med här.

För Strångamålarevyn anno 2024 har blivit en informationscentral, det är ju ett ställe dit man kan få gå för att få reda på vad man bör ha hemma i kristider. Men det är med en klockren humoristisk knorr på numren och jo då, munnen den ler både brett och skrattar gör man tillsammans med publiken vilket ger den inramning som en nyårsrevy ska ha. Sammanlagt består ensemblen av sex personer på scenen och ett revyband på fyra personer, utöver två som har hand om ljud och ljus.

Det som är ett tydligt kännetecken för Strångamålarevyn är att man varvar numren med mycket musik och årets nyårsrevy är inget undantag, något som gör att helhetsintrycket blir mycket bra. Åldern på ensemblens medlemmar är bred, de sex på Strångamålarevyns scen är mellan 15-64 år. Vilket borgar gott för framtiden, med stor sannolikhet kommer skrattsalvorna att hagla i Strångamåla vart nyår även framöver. Det som är befriande, är att man kan sätta upp en nyårsrevy utan att strössla med skämt om kändisar och politiska skandaler.

Man kan faktiskt säga att Strångamålarevyn är lite mer universiella. Till exempel vem som vill ta hand om en överflödig katt eller om de nysvenska: de förväxlingar som uppstår när man ”jiddrar” med språket. Eller att vi svenskar nu plötsligt ska ha civil beredskap och hamstra konserver, ha radio med batterier med mera lätt tillgängligt hemma. Man skämtar också om del av allt det tokiga som sker hos grannarna.

Som ”café-kartellen i Bräkne Hoby” eller Biltemas etablering i Ronneby. Butikskedjan är ju känd som ett ”gubbdagis” och dit söker sig den gamla korvsugna duon Doris och Greta för att inventera beståndet i cafeterian. Med extra bröd i handväskorna så klart, man vet ju aldrig eller hur? Allt detta ger upphov till många roliga, ögonblickliga missförstånd i en klassisk lokalt förankrad nyårsrevy.

För tanken är att det ska vara skratt direkt från oss i publiken, vilket det blir flera gånger under kvällen. Och vi behöver skratta tillsammans i tider som dessa med det nyhetsflöde vi möts av både inrikes och utrikes. Strångamålarevyn försöker inte vara underfundiga, man behöver inte vänta två veckor på skratten eftersom det är mer bondkomik här i Strångamålarevyn, jämfört med storstädernas nyårsrevyer.

Årets revy är nära på redan slutsåld, men det finns chans att få tag på biljetter och jag rekommenderar varmt årets Strångamålarevy. Som återigen lyckas få ihop det med klassisk bondkomik väl förankrad i den blekingska myllan och skratten från publiken gör att det blir den helhet som en nyårsrevy ska ha.

Teaterkritik: Kretsen – vackert, magiskt och mänskligt

by

Foto: Sören Vilks

Kretsen
Av Emy Stahl
Regi och koreografi Anna Ståhl
Scenografi och ljus Tobias Hallgren
Scenografi Anders Granström, PXLFLD
Videodesign
Andreas Skärberg, PXLFLD
Musik och ljudproduktion
Fredrik Meyer
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Katrin Wahlberg
Hilma af Klint Sofia Papadimitriou Ledarp
Anna Cassel Frida Hallgren
Sigrid Hedman Tova Magnusson
Gusten Andersson Beata Hedman
Mamman Lena-Pia Bernhardsson
Urpremiär 9 december 2023 på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm.

Vackert, magiskt och mycket mänskligt om två år i Hilma af Klints liv, om hennes närmaste vänner och hennes andliga utveckling och hennes skapande. Föreställningen bygger till stor del på dans och kroppsrörelser och har suggestiv musik, som framför allt är rytmiskt och påminner om shaman-trummor. Vi tar till oss föreställningen med flera sinnen.

Pjäsen utspelar sig under åren 1906-1908, under de år då konstnären Hilma af Klint målar några av sina mest kända verk. Hon målade under dessa år 111 av totalt 193 målningar som ingår i verket Målningarna till templet.

Hilma af Klint var en pionjär inom abstrakt måleri men det upptäcktes inte förrän många år efter hennes död. 2013 uppmärksammades hennes konstnärskap i en retrospektiv på Moderna Museet som blev den mest uppmärksammade utställningen i museets historia. Efter det har hennes konst visats över hela världen.

Hon var konstnärligt utbildad och studerade både på nuvarande Konstfack och 1882-1887 utbildade hon sig på Konstakademien. Det konventionella måleriet gav henne en inkomst men alla de målningar som gjort henne internationellt känd, de som hon menar att hon skapade genom andlig inspiration, de höll hon för sig själv. Hon menad att världen inte var redo för det konstverken ville förmedla.

Föreställningen handlar inte så mycket om henne som konstnär utan är mest fokuserad på hennes inspiration från det andliga. Hon var intresserad av spiritualism och var övertygad om att det gick att kommunicera med de som gått ur tiden. Hon och hennes vänner höll seanser där de kommunicerade med andevärlden, de andar eller själar som gått ur tiden. Under en seans får Hilma af Klint uppdraget att måla för framtiden.

Först har Hilma af Klint svårt att få fart på det målande andevärlden vill att hon ska göra. Hennes närmaste vän, Anna Cassel, som också ofta kan betala för allt, känner sig förbigången. När då kvinnorättskämpen Gusten dyker upp blir Hilma uppfylld av kreativitet. Men då gror avundsjukan mellan vännerna och en dag måste Hilma också välja mellan sina relationer och konsten. Det är ett val som känns igen från många konstnärers liv.

Avundsjukan som växte fram mellan Hilmas vänner: var det kärleksförhållanden eller vänskap? I filmen Hilma av Lasse Hallström skildras hon som homosexuell. Men om man läser biografier över hennes liv finns det olika uppfattningar, det finns de som berättar om en kärlekshistoria hon hade som ung med en man. Men det spelar ingen roll för vad denna pjäs berättar. Konflikter och avundsjuka och konkurrens om relationer förekommer mellan vänner lika väl som mellan älskande.

En liten sidoberättelse om relationen mellan Hilma och hennes mamma berättar en del om den tidens situation för kvinnor. Trots att Hilma hade en bror var det så självklart för omgivningen att just Hilma, dottern, skulle ta hand om sin mamma.

Dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl berättar hur hon tog sig an manuset:
– Eftersom jag är både regissör och koreograf tog jag mig an manuset med båda de ögonen. Jag inspirerades av Hilmas bilder och följde mönstren, säger dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl. Formerna blir rörelser i kroppen. Ibland översätts texten i manuset till rörelse, ibland blir det tvärtom; orden vinner. Jag har förmånen att jobba med en oerhört modig och dedikerad ensemble som ger allt. Och precis som Hilma i sin konst, hittar vi deras egna personliga uttryck i denna fysiska teater som vi gör.

Om upphovspersonerna
Emy Stahl examinerades från Stockholms Konstnärliga högskola 2019. Hon har sin bas på Kulturhuset Spira/Smålands Musik & Teater i Jönköping där hon är biträdande konstnärlig ledare för Freja Musikteater.

Anna Ståhl har skrivit, regisserat, koreograferat och medverkat i Hedy geniet och skönheten (2022), regisserat och koreograferat Lisa Nilssons soloföreställning Kvinnan som är jag (2020) samt Elvira Madigan (2019) och medverkat i bland annat Chicago (2014), De tre musketörerna (2009) samt koreograferat och medverkat i den prisbelönta Scalarevyn på Scalateatern (2020-2022).

Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma av Klint säger i ett pressmeddelande:
– Jag lever min dröm, säger skådespelaren Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma af KIint. Det finns så mycket i Hilmas konst, jag blev helt knockad när jag såg den första gången på Moderna Museets stora utställning. Jag älskar hur konsten och andligheten möts så tydligt i hennes bilder. Jag har alltid dragits till fysiska uttryck och Anna Ståhls sätt att jobba med rörelse och dans kompletterar orden i pjäsen och skapar en helhetsupplevelse som jag älskar att jobba med.

Att låta dans och rytm vara lika viktiga som ord fungerar perfekt. Det är helt rätt sätt att kunna berätta om Hilma af Klints arbete, om hennes andliga sökande, hennes inspiration till sin kreativitet. Oavsett om man vill tro på andevärlden eller vill tro att det är hennes egna kreativitet så förmedlar föreställningen något som går mer på djupet än enbart ord kan göra. Och jag ger stående ovationer till de fem skådespelarna som alla är så duktiga och så samspelta. Föreställningen förmedlar magi och är vacker och skildrar något högst mänskligt: konkurrens om kärlek eller vänskap och en inre konflikt mellan driften att skapa och behovet av sociala relationer.

</caption]