• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Vinn filmen Säg aldrig aldrig med Michael Douglas och Diane Keaton

17 februari, 2015 by Redaktionen

sagaldrigaldrig

Den romantiska komedin ”Säg aldrig aldrig” med Michael Douglas og Diane Keaton i huvudrollerne släpptes på dvd 16 februari. Kulturbloggen har fått tag på fem exemplar av filmen på dvd som våra besökare har chansen att tävla om.

Filmen har beskrivits som:
En romantisk komedi av Rob Reiner, som gav oss klassikern ”När Harry mötte Sally”

Handling i korthet:
Det finns en miljon skäl till att inte tycka om mäklaren Oren Little (Michael Douglas), och det är precis så han vill ha det. Oren vill inget hellre än att sälja ett sista hus riktigt dyrt och därefter gå i pension i lugn och ro. Utan förvarning dyker hans son som han inte träffat på tio år upp och lämnar av ett för honom okänt 9-årigt barnbarn (Sterling Jerins).
Orens lugna och målmedvetna liv vänds upp och ned då han vare sig vill eller kan ta hand om ett barn. Han dumpar istället över henne på sin godhjärtade granne Leah (Diane Keaton) och försöker därmed återuppta sitt gamla liv som om ingenting hänt.
Men så småningom tvingas Oren att öppna sitt hjärta – för sin familj, för Leah, och för livet självt.

Regissör: Rob Reiner
I rollerna: Michael Douglas, Diane Keaton
Genre: Komedi
Speltid: 89 min
Barntillåten

Tävlingen är nu avgjord. Grattis fem vinnare som får filmen med posten:
Filmcirkeln i Tranemo
Anja Lennartsson, Färjestaden
Ulla Raslöv, Fellingsbro
Jesper Sköld, Malmö
Annica Sundström, Sundsvall

Så här gör du för att ha chansen att vinna filmen på dvd:
Maila till
kulturbloggen snabel-a gmail punkt com
Skriv en motivering till varför just du ska vinna filmen.
Tävlingen avslutas tisdag den 24 februari kl 12.00. Då måste du ha skickat ditt tävlingsbidrag.
Glöm inte att posta med din vanliga postadress, om du vinner måste vi kunna posta filmen till dig.
Tävlande som inte skickar med sin postadress har ingen chans att vinna.
Det lönar sig att vara snabb också. Några av filmerna kommer att gå till de som är snabba att maila sin motivering.

Filmen fick bra mottagande av svenska filmkritiker:
Aftonbladets recensent skrev: Romantiska sånger, romantiska drömmar. Precis så är ”Säg aldrig ­aldrig”.
Dagens Nyheters recensent skrev: Oväntad romantik mellan gråhårsgrannar.

Arkiverad under: Film Taggad som: Diane Keaton, Michael Douglas, Scen, Tävlingar

Filmrecension: Timbuktu – en film jag hoppas många ser

16 februari, 2015 by Rosemari Södergren

timbuktu_poster

Timbuktu
Betyg 4
Går upp på svenska biografer 20 februari 2015

Timbuktu är en kontrasternas film. Filmen utspelar sig i ett för oss väldigt annorlunda samhälle där människor lever i öknen och dess närområde. De  överlever genom att ha lite boskap eller fiska lite, många bor i tält – och samtidigt har de mobiltelefoner och soldater kör runt i bilar och på motorcyklar med k-pistar över axeln. Stenåldern existerar sida vid sida med vårt 2000-tal.

Handlingen utspelar sig i Timbuktu som blivit invaderat av fundamentalistiska, islamistiska jihadsoldater, en form av terrorist-talibaner. Dessa jihadsoldater åker runt på motorcyklar och ropar ut alla nya påbud och lagar genom en megafon. Kvinnor måste förutom slöja bära handskar. All musik och dans är förbjuden. Att spela fotboll är förbjudet.

timbuktu_litenHur är det att leva i ett samhälle där plötsligt livet kringskärs och alla friheter tas bort, hur är det att leva i en by och plötsligt riskera att piskas offentligt för att du spelar gitarr? Eller att om du är en ung kvinna riskeras att bli bortgift till en islamistisk soldat även om du inte alls vill vara med honom? Och skulle du bli förälskad i någon som är gift och vara otrogen stenas du till döds.

Regissören Abderrahmane Sissako har tillsammans med fotoansvarige Sofian El Fani valt karga miljöer och låter oss ofta få uppleva täta, närbilder på dessa människor vars ansikten fått många rynkor av den hårda vinden i ökenlandskapet.

Det är vackra bilder, fascinerande miljöer och genom att låta bilderna vila hinner vi känna att vi är där. Samtalen, dialogerna är långsamma, nästan omständliga – vilket är bra, de ger mig som ser på filmen en stark känsla av att jag är med där, jag kan nästan inte hålla tyst, jag vill säga dem något, försöka få dessa förtryckare att förstå hur vansinnigt fel de behandlar människorna.

Filmen är Oscarsnominerad i kategorin bästa ickeengelspråkig film och den var också nominerad till Guldpalmen i Cannes. Den är helt klart värd sina nomineringar. Den visar på ett tydligt sätt hur fundamentalistisk islamistisk tolkning av religionen är långt ifrån vad islam ska stå för. Imamen i byn försöker få dessa jihadsoldater att förstå att gud inte kan hyllas med våld.

Regissören Abderrahmane Sissako är född i Mauretanien men uppväxt i Mali. Han hade ursprungligen planerat att filma på plats i Mali men på grund av de våldsamma incidenter som inträffade där under 2013 var han tvungen att hitta en annan inspelningsplats. Han kunde istället spela in filmen i Mauretanien, då han fick en inbjudan till detta av Mauretaniens regering. Inte heller där var det helt riskfritt eller ofarligt, men Abderrahmana Sissako vill inte att filmen ska betraktas som ett modigt projekt. Han säger:
– Människorna i Mali som är tvungna att genomleva det som sker är de som verkligen är modiga.

Det enda jag saknar i filmen är någon form av förklaring hur dessa män blev jihadister? Hur kunde de välja denna väg i livet? Regissören själv menar nog att han delvis visat att jihadkrigarna också är mänskliga, det finns scener där några av dem diskuterar fotboll till exempel och en av dem ser vi då han smiter iväg för att smygröka en cigarett. Att röka är förstås strängt förbjudet. Jag tycker dock inte riktigt att filmen ger mig någon förståelse för hur dessa män kunde bli jihadister och utföra dessa medeltida riter. Regissören säger i ett pressmeddelande:
– Alla människor är komplexa, i oss alla finns både gott och ont. en jihadkrigare är precis som alla andra, som en person i vilken vi kan se och känna igen oss själva.

Just detta håller jag dock inte med regissören om. Jag tycker det är lätt att känna igen sig i många av de vanliga människorna, de som lever sina liv och drabbas av den nya förtryckande regimen där plötsligt det mesta är förbjudet och inte av några vettiga skäl. Som kvinnan som försörjt sig hela sitt liv på att sälja fisk, ta hand om fisken, rensa den och bjuda ut den på marknaden: hur ska hon kunna rensa fisken med tjocka handskar på händerna?

Jag skulle vilja utmana varenda en som inte förstår varför det är en mänsklig plikt att ta emot flyktingar att se den här filmen. Att få sitt liv söndertrasat och tvingas fly för sitt liv, för att det inte är tillåtet att vara människa längre – det kan drabba vem som helst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Filmrecension, Islamister, jihad, Religion, Scen, Timbuktu

Natt på muséet: Gravkammarens hemlighet – en hyllning till sagans magi

4 februari, 2015 by Rosemari Södergren

nattpamuseetposter

Natt på muséet: Gravkammarens hemlighet
Betyg 4
Regi Shawn Levy
I rollerna bland andra Ben Stiller, Robin Williams, Owen Wilson, Ricky Gervais.
Sverigepremiär 6 februari 2015

nattpamuseet_robinwilliamsDen tredje filmen i en serie som säljer många biljetter – det låter inte så lockande. Men detta är inte lika säkert längre. Det har funnits flera lyckade exempel på film nummer 3.

Natt på muséet handlar om Larry som är nattvakt på naturhistoriska muséet i New York. Vad övrig personal och publiken inte anar är att alla statyer, alla uppstoppade djur, ja allt som finns där får liv på natten. Det är en vacker tanke – en bild för vad ett bra museum borde kunna: sätta igång vår fantasi.

Ben Stiller spelar nattvakten Larry. I den första filmen hade han det krångligt, han lyckades aldrig behålla något jobb och han var frånskild och hans son Nick började se upp till sin styvpappa Don mer än till sin pappa.

Jag tyckte aldrig om denna första filmen, den var allt för förutsägbar och jag har ofta svårt för Ben Stillers komiska ådra. Jag tycker inte riktigt om Ben Stillers kantiga och överdrivna sätt att agera i komedier. Kanske är det också så att han varit med i just den slags komedier som jag inte roas av och mest gäspar mig igenom. Men nu, i Natt på muséet nummer 3 håller regissören tillbaka hans överdrivna spel och rollen han spelar är mer en äventyrare än en komiker. Det lyfter filmen.

Visst, på ett sätt är det en fånig film. En mängd historiska personer och uppstoppade djur och skelett blir levande. Visst är det rätt galet emellanåt men det är väl regisserat och väl dramatiserad. I denna tredje film börjar magin ta slut och alla historiska karaktärer riskerar att förbli stendöda på nätterna också. För att rädda magin måste nattvakten Larry bege sig till The British Museum i London.

nattpamuseet2Filmens styrka är framför allt den kärlek varmed filmskaparna tar vara på de historiska personerna. De är lustiga och komiska men har samtidigt värdighet – och jag hoppas att filmen ska göra många ur den unga publiken nyfikna på de historiska personerna som är med och för den delen också sätta igång lustan att veta mer om karaktärer ur fantasiverk som berättelsen om Lancelot från riddarna kring kung Arthurs runda bord.

En lång rad skickliga skådespelare gör att filmen blir överraskande bra och det är fint att se Robin Williams i rollen som statyn av den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt.

Det är inget mästerverk och ingen film som kommer att gå till filmhistorien men det är en varm film som jag bär med mig hela dagen och ger mig lättare steg, en film som gör mig glad och ger hopp om kraften i fantasins magi.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Ben Stiller, Filmrecension, magi, Robin Williams, Scen

Dvd-recension: Joe med Nicolas Cage – en stark amerikansk independentfilm

29 januari, 2015 by Rosemari Södergren

Joe_poster

Joe
Betyg 4
Med Nicolas Cage
Regi David Gordon Green

Filmen ”Joe” har ganska högt betyg i IMDB, den internationella filmdatabasen. Nästan 28.000 personer har betygsatt den och den har fått 7,0 av 10 möjliga. Det är en vemodig film med Nicolas Cage i en av huvudrollerna där han spelar Joe, en tidigare kriminell som försöker leva laglydigt ute på den amerikanska vischan i Texas. Han försörjer sig som en slags småföretagare som lejer dagsarbetare till att förgifta träd för att träden ska självdö så skogsägarna ska kunna plantera nya mer ekonomiskt vinstgivande träd.

Miljön är fattig och deprimerande, ett område med många fattiga, både vita och svarta. Där är smutsigt och fult och ganska hopplöst med arga farliga hundar.

En dag kommer en ung tonårspojke dit, Gary (spelad av Tye Sheridan). Pojken kommer från trasslig bakgrund, hans pappa är en alkoholiserad våldsam galning, hans mamma är nedtryckt och svag och Dorothy, systern, har slutat att prata. Gary söker jobb hos Joe och visar sig vara duktig, stark och målmedveten och en bra arbetare.

Joe är en kluven person. Han vill leva laglydigt och han är en bra och godhjärtad arbetsledare men samtidigt hatar han överheten och han tar lätt till våld när han möter orättvisor. Mötet med den unge pojken Gary sätter igång en massa känslor i Joes inre. Gary speglar de goda sidorna i Joe medan Garys vidriga far, Wade, speglar alla dåliga sidor.

Wade spelas av Gary Poulter som i långa perioder varit hemlös. Han fick också oerhört bra kritik för sin tolkning av sin roll. Han dog tyvärr några månader efter att filmen haft amerikanska premiär.

joe-moviesFilmen bygger på en roman av Larry Brown, som var en brandman i Mississippi under 1940-talet men blev författare. Regissören David Gordon Greens sätt att filmatisera romanen har av amerikanska kritiker liknats vid den brittiske filmskaparen Ken Loach stil fast med en amerikansk sydstatsstil – fast Green valt att placera handlingen kring Austin i Texas.

Vissa scener är mycket starka och jag fick rysningar när jag såg dem, rysningar av sorg över mänskligheten vidrighet. Sättet Green låter musik och ljud samspela med bilderna och de ovanliga fotovinklarna är väldigt speciellt och är en anledning till filmens höga betyg.

Filmen gick upp på svenska biografer våren 2014 och om du missade den då är dvd-releasen nu ett bra tillfälle om du gillar amerikanska independentfilmer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: dvd, Nicolas Cage, Recension, Scen

Guldbaggegalan är väl beviset på att det har varit ett rätt uselt svenskt filmår

26 januari, 2015 by Redaktionen

turistturist

Det har varit ett skralt filmår för Sverige 2014. Det kan vi lugnt konstatera när en så medelmåttig film som Gentlemen fick en hel hög med nomineringar. Att det sedan inte höll hela vägen ut och den trist misslyckade filmatiseringen av Östergrens kultbok fick inga av de stora guldbaggarna. Alltid något positivt. Däremot kan vi ju konstatera att de riktigt stora filmskaparna ofta är alldeles för stora för de svenska filmmakthavarna. Roy Andersson fick den förnämliga utmärkelsen Guldlejonet men hemma i Sverige förstår vi inte hans storhet.
Men i Sverige fick filmen se sig slagen i de flesta kategorier av Ruben Östlunds Turist.

Turist är den stora vinnaren på Gulbaggegalan och det är den väl värd – i och för sig. Här är Kulturbloggens recension av filmen när den hade premiär på svenska biografer. Den fick betyg 4 av oss och det var det betyget den fick av många. Betyg 4 av 5 är bra, men det är inget mästerverk. Vilken nog Roy Anderssons ”En duva som satt på en gren och funderade över tillvaron” måste betraktas som. Av Kulturbloggen fick den betyg 5.

Själva tv-sändningen av Guldbaggegalan är rätt sorglig. På ett rätt krampaktigt sätt.
Det är tydligt att galan mest av allt är en firmafest för filmarbetarna plus att en hel del politiska makthavare och andra potentater bjuds in för att sitta i fin smoking och veta att de tillhör kultureliten.

Dramaturgiskt är galan en usel kopia av Oscarsgalan. Varför måste svenska tv-producenter överhuvudtaget försöka vara något vi inte är. Varför inte istället sluta låtsas att vi är så glamorösa. Sluta att bjuda in bara eliten, gör en bredare filmfest där filmälskare kan komma med och släpp fram ett  mer blandat program. Sluta att försöka vara så lustiga och humoristiska, våga vara seriösa. Ha en seriös programledare som kan film istället och låt oss slippa alla löjliga skämt om människors namn. Petra Mede har gjort sitt i den här genren, tycker jag.

Vissa programpunkter var riktigt konstiga och publiken satt och skruvade sig. Och plötsligt mitt i allt, utan någon förklaring till varför kommer Lili & Susie in och framför en låt.
Jag tänker likadant som Aftonbladets krönikör om detta:
Störst huvudbry blev det när Lili & Susie helt utan motivation kom in från 80-talet och rev av “Oh mama”. Lika fort var det över utan att någon begrep poängen.

Det blev ett stort år för Ruben Östlund och hans Turist som kammade hem hela 6 Guldbaggar, varav tre gick till Östlund själv för regi, manuskript och klippning (delat med Jacob Secher Schulsinger).

Bästa film
Turist
Producenter: Erik Hemmendorff, Marie Kjellson och Philippe Bober

Bästa regi
Ruben Östlund
för Turist

Bästa kvinnliga huvudroll
Saga Becker
för rollen som Sebastian / Ellie i Nånting måste gå sönder

Bästa manliga huvudroll
Sverrir Gudnason
för rollen som Kristian i Flugparken

Bästa kvinnliga biroll
Anita Wall
för rollen som Frida i Hemma

Bästa manliga biroll
Kristofer Hivju
för rollen som Mats i Turist

Bästa manuskript
Ruben Östlund
för manuskriptet till Turist

Bästa foto
Fredrik Wenzel
för fotot i Turist

Bästa klipp
Jacob Secher Schulsinger och Ruben Östlund
för klippningen av Turist

Bästa kostym
Cilla Rörby
för kostymerna i Gentlemen

Bästa ljud/ljuddesign
Andreas Franck
för ljudet i The Quiet Roar

Bästa mask/smink
Anna-Carin Lock och Anja Dahl
för mask/smink i Gentlemen

Bästa originalmusik
Mattias Bärjed och Jonas Kullhammar
för musiken i Gentlemen

Bästa scenografi
Ulf Jonsson, Nicklas Nilsson, Sandra Parment, Isabel Sjöstrand och Julia Tegström för scenografin i En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Bästa utländska film
Två dagar, en natt
Regi: Jean-Pierre Dardenne och Luc Dardenne

Bästa kortfilm
Still Born
Regi: Åsa Sandzén

Bästa dokumentärfilm
Om våld
Regi: Göran Hugo Olsson

Särskilda insatser
Mats Holmgren

Hedersbaggen
Liv Ullmann

Gullspira
Rose-Marie Strand, Folkets Bio

Biopublikens pris

Micke & Veronica, producent: Lena Rehnberg

Arkiverad under: Film, Krönikor Taggad som: Guldbaggegalan, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in