Filmrecension: Turist

Turist
Betyg: 4
Biopremiär: 15 augusti 2014

Ur en vilja att ställa tittaren mot väggen, och tvinga oss att samtidigt titta in i spegeln och rannsaka oss själva, har regissören Ruben Östlund skapat några av de intressantaste filmerna från det här landet under 2000-talet: debuten Gitarrmongot; De ofrivilliga, där flera svenska beteenden påvisades och skapade stora delar igenkänningsskam; PLAY,där tittarna konfronterades med varandras rasistiska nidbilder; och nu Turist.

Den här gången är det manligheten, könsnormer och viss beteendevetenskap som ifrågasätts. Med de franska alperna som kuliss får vi följa en svensk överklassfamilj på semester, där mamman Ebba (Lisa Loven Kongsli) är glad över att pappan Tomas (Johannes Bah Kuhnke) äntligen kan slita sig från sitt arbete och faktiskt fullt fokusera på familjen i några dagar. Men ändå är Tomas inte den vanliga pappan som försörjer familjen och står för hela notan — i en scen vill Ebba åka skidor själv, och när hon föreslår det erbjuder sig Tomas att låna ut sitt VISA-kort, men det vill hon inte alls låna: hon säger att hon har ett eget, att hon kan betala för sig själv. I och med det frigör hon sig själv från den patriarkala strukturen där kvinnan förväntas försörjas av maken och därmed sättas under hans makt. Nu står hon helt självständigt på egna ben, med full säkerhet.

Lika säker är Ebba när hon återberättar om den olycka som drabbar dem under en lunch på hotellets ena uteservering: om hur Tomas tog sin telefon och lämnade Ebba med båda barnen själva i sticket när den troligen säkra lavinen tillslut hotade att svälja hela altanen. Han frångår den papparoll som kräver att han ska vara modig och stark, och kunna försvara familjen i svåra situationer. Vidare ljuger han om sitt agerande i frågan och tar tolkningsföreträde över Ebbas version och påstår sig inte alls ha sprungit ifrån dem. Det är först när en mobilkamerafilm visas upp, som stödjer hennes version av händelseförloppet, som han erkänner sig förlorad i tumultet.

Tekniskt framstår inte filmen så väldigt avancerad, men när lavinen kommer rusandes mot uteserveringen — och tittarna — väcks nästan samma instinktiva flyktbeteende som fick tidiga biobesökare att rusa från duken när ett tåg åkte in på perrongen. Men betraktaren kan lugnt sitta kvar, medan Tomas måste plocka ihop skärvorna av sin krossade självbild och hålla ihop familjen.

När Tomas senare åker skidor utan sin familj, men ser dem nedanför i backen tittar han sorgset på dem. Hur de åker vidare. Försvinner. Det blir en lika kort som precis skildring över rädslan av att bli lämnad ensam. Och däri ligger också regissörens styrka som konstnär: att med stilistiska bilder kunna överföra känslor, och bygga upp stämningar som sticker både filmkaraktärerna och betraktarna likt en kniv i buken.

Tillsist har Tomas inget annat råd än att falla i tusen bitar, gråta inför familjen och omvandla Ebbas irritation över att hennes make försökt ljuga om vad som hänt för att kunna rädda sitt hänseende till skam för att han nu är nedbruten och gråter. Barnen slänger sig över honom för att trösta, och de tvingar därefter Ebba att göra samma sak. Hur motvilligt det än är, kan hon inte låta bli. Dagen därefter ska de åka skidor i en backe där sikten är minst sagt begränsad, på grund utav snödimma.

Efter ett tag kommer Ebba bort från övriga familjen, och ropar efter hjälp. Varpå Tomas jagar ifatt henne för att rädda hennes — men sen visar det sig att hon går helt oproblematiskt och visst kan åka vidare. Det väcks en känsla av att hon egentligen inte behövde hjälp, utan kompromissade med sig själv för att skapa ett tillfälle för Tomas att bevisa sig heroisk och en alfahane som visst kan skydda och ta hand om sin familj. I sin tur påvisar det hur bräcklig mansnormen egentligen är, att den egentligen är skör och vilar på en stor lögn, vars upprätthållande sker av dess normativa motpart (ergo: kvinnan). Nu när vi äntligen vågar belysa, och ifrågasätta det, hur länge kommer den lögnen upprätthållas? Förhoppningsvis inte ytterligare hundratals år.