Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ruben östlund

Filmrecension: The Square – elegant, smart och med flera dimensioner

by

The Square
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 augusti 2017
Regi: Ruben Östlund

Avantgarde segrade över realism. Så fick den andra svenska regissören genom tiderna en guldpalm. Så skrev Dagens Nyheter när den svenska regissören Ruben Östlund vann guldpalmen på Cannes filmfestival.

Den hyllade svenska regissören Ruben Östlund tar sig an flera teman i The Square: elegant, smart och med flera dimensioner i alla skildringar av karaktärer och teman tar han itu med frågor om fördelning av världens tillgångar, den växande tilltron till individen och den sjunkande tilltron till samhället, navelskådande inom konstvärlden, hysterin kring att nå ut i medier och sociala medier och moralfrågor.

Ruben Östlund skildrar inget enbart i svart eller vitt och han ger oss inte färdigförpackade svar. Men en nyckelscen till var han själv står i dessa frågor tror jag vi får i en liten scen mot slutet då huvudpersonen Christian (som spelar av den danske skådespelaren Claes Bang) spelar in ett videomeddelande med sin mobiltelefon och han slår fast att de som bor i elitens kvarter är rädda för de som bor i förorten och tvärtom och att denna rädsla och klyftorna mellan fattig och rik, mäktig och maktlösa, inte kan rättas till bara för att två individer möter varandra med respekt utan det kan bara förändras med strukturella åtgärder.

Som tur är försöker Ruben Östlund sig inte på att propagera för hur strukturen ska förändras. Det är bra, för om filmen blev propaganda för en särskild politik skulle den tappa sin konstnärliga kvalitet. Nu öppnar den för att fundera vidare och den ställer frågor och bygger frågeställningar på ett genomtänkt sätt. Där finns så många scener med så mycket olika aspekter att det är svårt att ta in allt första gången filmen ses. Det här är definitivt en film som tål att ses flera gånger – och nog rent av bör ses flera gången.

Huvudpersonen, Christian, är en konstnärlig ledare på ett modernt konstmuseum. Han lever i centrum av konstvärlden och tar sitt arbete på största allvar. Bland de första scenerna ser vi honom intervjuas av e journalisten Anne (spelas av Elisabeth Moss, känd från den hajpade tv-serien The Handmaid´s Tale på HBO Nordic). Anne ber honom att förklara en beskrivning av en utställning och den beskrivning är komisk men sorgligt också väldigt relevant för hur konstvärlden idag kan gestalta sig med frågor om en handväska blir konst om den ställs ut på ett konstmuseum.

Elisabeth Moss karaktär är svårbegriplig på flera sätt. Hon lever med en schimpans i sin lägenhet och detta korresponderar med scenen då det fina konstfolket och dess sponsorer minglar och äter en fin middag och ska bli underhållna av en konstnärlig performance som består av en man som rör sig och beter sig som en apa och det blir våldsamt. Det finns flera sätt att tolka dessa scener – och det är just styrkan i The Square: inget är okomplicerat, inget är bara gott eller ont, inget är bara enfärgat.

Filmens distributör beskriver filmens handling så här:
Dagarna innan den prestigefulla utställningen The Square ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren som försätter honom i allt dråpligare situationer och får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris.

Ruben Östlund säger om filmen:
– The Square är, precis som Turist, både drama och satir. Jag ville göra en elegant film, med visuella och retoriska verktyg som både provocerar och underhåller publiken. Tematiskt rör sig filmen kring ämnen som ansvar och tillit, fattig och rik, makt och maktlöshet. Den växande tilltron till individen och den sjunkande tilltron på samhället. Misstron mot staten i media och inom konsten.

Medverkande: Claes Bang som Christian
Elisabeth Moss som Anne
Dominic West som Julian Gijoni
Terry Notary som Oleg
Christopher Læssø som Michael
Annica Liljeblad som Sonja
Elijandro Edouard som Pojken

Ruben Östlunds Cannesvinnare The Square till Way Out West

by

Way Out West presenterar två exklusiva förhandsvisningar av THE SQUARE, i regi av Ruben Östlund. Filmen belönades med Guldpalmen i Cannes i år. Dessutom kommer konstverket Rutan av Ruben Östlund och Kalle Boman uppföras på festivalområdet.

Ett pressmeddelande:
Det är en ära och självklart fantastiskt att få göra några av de allra första visningarna av The Square efter Cannes”, säger Svante Tidholm, projektledare för filmsektionen på Way Out West. ”Det här är en makalös film som passar vår engagerade publik”.

Filmen hade premiär på filmfestivalen i Cannes i maj och belönades med Guldpalmen. Det är andra gången sedan 1951 som en svensk regissör belönas med det som anses vara världens mest prestigefulla filmpris.

När “Turist” hade sin första Sverigevisning på Way Out West 2014 ringlade kön runt hela kvarteret, säger Ruben Östlund i en intervju till TT:
– Det kändes så roligt, precis sådär ska det vara när man visar film på bio. Den här gången hoppas vi såklart på ännu längre köer, vi kan ju inte ha ett bättre utgångsläge.

Filmprogrammet på Way Out West är sedan 2011 en självklar och uppskattad del av festivalen. Varje år väljs ca 35-40 filmer ut, och visas på biografer runtom i Göteborg liksom på festivalområdet i Slottsskogen. Under åren har Way Out West stått värd för premiärer av filmer som SEARCHING FOR SUGARMAN, TURIST, PALME, MONICA Z, BOYHOOD, TUSEN BITAR, SNABBA CASH 1-2 under festivalen. Filmutbudet är en blandning av spelfilmer, dokumentärer, tv-serier och kortfilmer, ofta med ett fokus på musik och samhällsfrågor.

Konstverket ”Rutan” av Ruben Östlund och Kalle Boman som kommer uppföras i festivalområdet i Slottskogen är ett socialt experiment, en fysisk frizon där gemensamma rättigheter och skyldigheter råder. Så här beskriver konstnärerna verket: “Till Rutan kan vi gå om vi behöver hjälp, när någon står i den är det vårt ansvar att söka kontakt och försöka hjälpa till. I Rutan kan vi lämna ifrån oss våra ägodelar, i den får vi inte stjäla.”

Det är inte första gången Way Out West visar nyskapande konst. Genom åren har verk av bland annat Stina Nordenstam, Anastasia Ax, Pose och en rad andra konstnärer uppförts på festivalen.

Filmprogrammet för Way Out West 2017 är till hälften offentliggjort. Redan nu är det klart att det blir världspremiär av PARA KNAS, Sverigepremiärer av filmen DJANGO som öppnade Berlin filmfestival och av kritikerhyllade dokumentärerna PORNOCRACY och CITY OF GHOSTS. Ett femtontal titlar kommer släppas i slutet av juli, däribland ett flertal premiärer.

Grattis Ruben Östlund som vann Guldpalmen i Cannes med The Square

by

Regissör Ruben Östlund tillsammans med skådespelarna Claes Bang, Terry Notary och Elisabeth Moss från The Square.
Foto: Anna Serner, Svenska Filminstitutet

Ruben Östlunds ”The square” vann på söndagskvällen filmvärldens mest prestigefulla pris, Guldpalmen, under årets festival i Cannes, berättar DN.

The square som regisserats av Ruben Östlund har Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West och Terry Notary i huvudrollerna. Den utspelar sig i konstvärlden och kretsar kring en installation i Stockholm på temat tillit. Filmen hade premiär i huvudtävlan vid filmfestivalen i Cannes 2017.

Enligt Östlund vill han med filmen “belysa sprickan i tilliten som sakta men säkert vidgas mellan människor när samhället blir alltmer individualistiskt och idealen offras”.

Filmen har redan sålts till ett 50-tal länder – däribland USA, Storbritannien, Frankrike, Brasilien, Kina och Ryssland.

Filmrecension: Turist

by

turist

Turist
Betyg: 4
Biopremiär: 15 augusti 2014

Ur en vilja att ställa tittaren mot väggen, och tvinga oss att samtidigt titta in i spegeln och rannsaka oss själva, har regissören Ruben Östlund skapat några av de intressantaste filmerna från det här landet under 2000-talet: debuten Gitarrmongot; De ofrivilliga, där flera svenska beteenden påvisades och skapade stora delar igenkänningsskam; PLAY,där tittarna konfronterades med varandras rasistiska nidbilder; och nu Turist.

Den här gången är det manligheten, könsnormer och viss beteendevetenskap som ifrågasätts. Med de franska alperna som kuliss får vi följa en svensk överklassfamilj på semester, där mamman Ebba (Lisa Loven Kongsli) är glad över att pappan Tomas (Johannes Bah Kuhnke) äntligen kan slita sig från sitt arbete och faktiskt fullt fokusera på familjen i några dagar. Men ändå är Tomas inte den vanliga pappan som försörjer familjen och står för hela notan — i en scen vill Ebba åka skidor själv, och när hon föreslår det erbjuder sig Tomas att låna ut sitt VISA-kort, men det vill hon inte alls låna: hon säger att hon har ett eget, att hon kan betala för sig själv. I och med det frigör hon sig själv från den patriarkala strukturen där kvinnan förväntas försörjas av maken och därmed sättas under hans makt. Nu står hon helt självständigt på egna ben, med full säkerhet.

Lika säker är Ebba när hon återberättar om den olycka som drabbar dem under en lunch på hotellets ena uteservering: om hur Tomas tog sin telefon och lämnade Ebba med båda barnen själva i sticket när den troligen säkra lavinen tillslut hotade att svälja hela altanen. Han frångår den papparoll som kräver att han ska vara modig och stark, och kunna försvara familjen i svåra situationer. Vidare ljuger han om sitt agerande i frågan och tar tolkningsföreträde över Ebbas version och påstår sig inte alls ha sprungit ifrån dem. Det är först när en mobilkamerafilm visas upp, som stödjer hennes version av händelseförloppet, som han erkänner sig förlorad i tumultet.

Tekniskt framstår inte filmen så väldigt avancerad, men när lavinen kommer rusandes mot uteserveringen — och tittarna — väcks nästan samma instinktiva flyktbeteende som fick tidiga biobesökare att rusa från duken när ett tåg åkte in på perrongen. Men betraktaren kan lugnt sitta kvar, medan Tomas måste plocka ihop skärvorna av sin krossade självbild och hålla ihop familjen.

När Tomas senare åker skidor utan sin familj, men ser dem nedanför i backen tittar han sorgset på dem. Hur de åker vidare. Försvinner. Det blir en lika kort som precis skildring över rädslan av att bli lämnad ensam. Och däri ligger också regissörens styrka som konstnär: att med stilistiska bilder kunna överföra känslor, och bygga upp stämningar som sticker både filmkaraktärerna och betraktarna likt en kniv i buken.

Tillsist har Tomas inget annat råd än att falla i tusen bitar, gråta inför familjen och omvandla Ebbas irritation över att hennes make försökt ljuga om vad som hänt för att kunna rädda sitt hänseende till skam för att han nu är nedbruten och gråter. Barnen slänger sig över honom för att trösta, och de tvingar därefter Ebba att göra samma sak. Hur motvilligt det än är, kan hon inte låta bli. Dagen därefter ska de åka skidor i en backe där sikten är minst sagt begränsad, på grund utav snödimma.

Efter ett tag kommer Ebba bort från övriga familjen, och ropar efter hjälp. Varpå Tomas jagar ifatt henne för att rädda hennes — men sen visar det sig att hon går helt oproblematiskt och visst kan åka vidare. Det väcks en känsla av att hon egentligen inte behövde hjälp, utan kompromissade med sig själv för att skapa ett tillfälle för Tomas att bevisa sig heroisk och en alfahane som visst kan skydda och ta hand om sin familj. I sin tur påvisar det hur bräcklig mansnormen egentligen är, att den egentligen är skör och vilar på en stor lögn, vars upprätthållande sker av dess normativa motpart (ergo: kvinnan). Nu när vi äntligen vågar belysa, och ifrågasätta det, hur länge kommer den lögnen upprätthållas? Förhoppningsvis inte ytterligare hundratals år.

Vinn biljett till den omdebatterade och hyllade filmen Play

by

Ruben Östlunds nya film “Play” fick högsta betyg av filmrecensenter på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Kulturnyheterna på SVT gav betyg 5 av 5 och skrev:

Det finns mycket att imponeras över i “Play”, inte minst agerandet. Östlund måste jobba oerhört hårt med sina skådespelare, som ju inte bara är väldigt unga utan även amatörer, vilket för en regissör egentligen är en kombo från helvetet, men trots detta: vi hör inte en ton som skorrar, inte en scen som känns krystad, tvärtom rör det sig total och fullständig närvaro.
Vilket är respektingivande på många sätt, inte minst med tanke påhur ofta utbildade aktörer har fått mig att famla efter skämskudden.

Filmen har blivit extra intressant de senaste dagarna eftersom den orsakat en rätt häftig diskussion på kultursidor.

Det gör ju att det är ännu mer intressant att se filmen, eller hur?

Nu har Kulturbloggen fått tag på två biljetter till filmen, så någon av er kan vinna dessa.
Vad du ska göra för att kunna vinna biljetterna?
Du svarar på frågan nedan och mailar till
tavla (snabel-a) kulturbloggen (punkt) com

Tävlingen är avgjord och biljetterna skickas med post till Romain Protti i Göteborg.

Det var många tävlande, men vinnaren var en av de få som skickade med sin postadress.
De som inte skickade sin postadress kunde ju inte vinna eftersom vi inte vet vart vi ska posta biljetterna.

Skriv också en kort motivering till varför just du ska få dessa två biljetter.
Snabbhet premieras. Vi måste ha ditt svar senast onsdag 7 december klockan 15.00.

Frågan du ska svara på:
Vad heter den film som Ruben Östlund regisserade som kom 2008?

Rätt svar var: De ofrivilliga

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,