En duva satt på en gren och funderade på tillvaron
Betyg: 5
Visas under Stockholm filmfestival, ordinarie biopremiär 12 november 2014
Efter fiaskot med filmen ”Gilap” försattes Roy Andersson i en slags filmisk exil; stjärnglansen från brakgenombrottet ”En kärlekshistoria” var som bortblåst, och hans status som filmskapare var låg. Räddningen, eller snarare den dåvarande lösningen, var att göra reklam. Vilket det inte är något fel på (självaste Ingmar Bergman har också gjort några, där en viss tvålreklam är mest känd) för att dryga ut kassan mellan större jobb – problemet var bara att de inte uppenbarade sig. Under tolv år, berättar han i ett Face2Face-evenemang under Stockholm filmfestival, gjorde han reklamfilmer för Trygghansa där han på olika sätt förklarade (i bilder) att den gemensamma nämnaren för alla deras klienter är att de blivit utsatta för gravitationen. Men under den tiden hann han inte bara göra reklam, utan även omvärdera hela sin konstnärliga inriktning. Innan han blev regissör ville han först bli ingenjör, sedan bildkonstnär. Och det var i målningarna, och till viss del skulpturerna, hans inspiration till filmskapande kom till. Även om klassiker som Cykeltjuven (”om ni inte sett den, se den” uppmanade han publiken) och gamla mästerregissörer som Fellini också inspirerat honom.
När Roy sedan skulle återvända till långfilmen var det därmed också med en ny stilistisk identitet i bagaget; från den mer vardagsrealismen som genomsyrade de tidigare verken, till en mer abstrakt surrealistisk ton i ”Sånger från andra våningen” som blev den första delen i trilogin om att vara människa, som sedan följts upp av ”Du levande” och nu ”Duvan” (som Roy själv tror blir den slutgiltiga titeln i folkmun) som är den avslutande delen.
Berättelsen utgår främst från två försäljare av skämtartiklar, men består i stor grad av små nedslag i olika sammanhang och karaktärer. Tonen är ofta grådisig men med en skarp underton av unik humor – där varken livet eller döden tas på alltför stort allvar, utan mest är bakgrundsbrus för andra historier som sker under tiden vi är för upptagna med vårt egna. Precis som livet självt. I en scen står en man med en väska utanför en restaurang och kollar in genom fönstret för att leta efter en bekant som enligt utsago skulle ha mött upp honom där. Medan han står där, och pratar i telefon, ser vi hur en olycklig kärlekshistoria uppenbarar sig i fönstret – om vi bara är uppmärksamma och ser den. Annars sker det utan vår vetskap. Precis som i våra egna liv.
Utöver att vilja sätta bild på hur det är att vara människa tar han också järngrepp om monarkin, överklassen och kolonialismen. Det ger filmen en mer konstnärlig udd, utöver det estetiska, och tillhörande tyngd som ofta saknas i svensk film. Precis som den speciella mixen mellan allvar och skämt, stramhet och trams (dock utan att förminska sig, balansen är så välavvägd att den puttar slutfilmen mot en guldpall snarare än drar ned den i smutsen). Och just därför är det ett omistligt mästerverk, och årets bästa svenska film.
GILIAP, inte Gilap 🙂