Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Nicolas Cage

Filmrecension: Longlegs – briljant från början till slut

by

Longlegs
Betyg 5
Biopremiär 30 augusti 2024
Regi Osgood Perkins

I en lång och rik (om en nu kan kalla det så) historia av seriemördare har amerikansk film och populärkultur fyllts av både verklighetsförankrade och mer påhittade diton. Ofta porträtteras de i media som mystiska superstjärnor som överlistar både offer och rättsväsendet för att bygga sitt arv och förevigas i samhällets medvetande. Hatet som driver dem, impulserna som styr dem. I Osgood Perkins nya skräckfilm, efter de atmosfäriska och estetiskt underfyndiga men ganska tråkiga och menlösa The Blackcoat’s Daughter och I’m the Pretty Thing That Lives in the House, anspelar på allt detta med från början otrolig nerv och fingertoppskänsla utan att bara bli ytterligare en thriller i mängden eller bara en radda klichéer ihopradade med varandra.

Indelade i tre delar får vi följa den kvinnliga FBI-agenten Lee Harker, spelad av Maika Monroe som slog igenom i den mästerliga skräckfilmen It Follows (som snart får en uppföljare i Them Follow) men här gör sin karriärs hittills bästa rollprestation, och det fall hon försöker lösa med sin tillsynes övernaturliga slutledningsförmåga det fall av seriemördaren Longlegs som inte tycks gå att förklara till en början. Longlegs, porträtterad av Nicolas Cage som är nästintill oigenkännbar men även han gör en mästerlig rolltolkning som kryper en under skinnet, är väldigt mystisk och oklar i sina motiv och tillvägagångssätt. Det blir en film att insupa, förskräckas av, och inte lika mycket förstå och logiskt förklara.

Den som hoppas på att få en seriemördarfilm där otroligt och äcklande övervåld ständigt ska svämma över en lär bli besviken. Filmen lever nämligen mer på sitt råa närgångna foto och krypande atmosfär än följandet av seriemördaren och hans offer. Blod och isande bilder som gör en smått illamående bjuds vi visserligen på ändå, men det är inte i mördarens våldskapital filmens storhet ligger i och förlitar sig på. Istället är det i offrens psykologiska och fysiska ofrivillighet till att lyda den mystiska ledaren med satanistiska kopplingar. Det finns nämligen något oerhört sorgligt och läskigt i det faktumet, att deras själar och medvetanden frånkopplas dem själva för att övergå till voodoo-styrda pjäser som inte längre lyder sig själva utan kontrolleras på håll. Att en av dem också pratar om att böner är meningslösa och inte har någon inverkan på deras liv kan också ses som att frånkopplingen till religion och tron på Gud lätt leder till satanistisk inverkan bortom all kontroll. Det är inte uppenbar och påtvingad propaganda men ändå svårt att inte göra den kopplingen.

Mycket av kritiken mot filmen, speciellt online på sociala medier och filmforum som Letterboxd, har legat i att den anses tråkig och innehållslös. Vilket jag måste säga är rent humbug och så långt ifrån sanningen en kan komma. Hela tiden händer det någonting, direkt eller mer isande krypande, och ingenting är frånkopplat den stora hela bilden utan är briljant skrivet från början till slut. Speciellt avslutet är riktigt bra och ger känslan av att cirkeln sluts på ett väldigt smart sätt. Och utan att bli alltför uppenbar eller överförklarande så sätter den ändå ihop allt så pusselbitarna skapar en helhetsbild som i sin mystik och övernaturlighet ändå känns logiskt. Vilket är bra gjort i sig. Och trots ateistisk livsstil så har Lee kontroll över sig själv och kan besegra det onda. Vilket ger lite hopp till en mörk och smått sjuk värld som annars innehåller mycket ondska. Gott så.

Filmrecension: Color out of Space – inte ens Nicolas Cage kan rädda filmen

by

Color out of Space
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi Richard Stanley

Nicolas Cage kan vara hur bra skådespelare som helst men den här filmen kan han inte rädda.

När en meteorit ramlar ner i familjen Gardners trädgård förvandlas familjens liv. Plötsligt börjar vackra växter slå ut och träden grönskar.
Men himlen klyvs av blixtar och dunder . Oljud väller fram och från meteoriten strålar ett sken på allt och alla. Människor sugs in
I dess dragningskraft, vatten bubblar och alla påverkas. Både djur och människor blir bestrålade och skadade medan frukter och växter frodas.
Under filmens gång händer värre och värre saker och katastrofen närmar sig. Rymdens ondska har kommit till jorden och ingen vet hur den ska motverkas.

Filmen grundar sig på en novell av skräckmästaren H.P. Lovecraft. Den skrevs redan 1927 och översattes till svenska 1973. Den här filmen är tänkt att vara den första filmen i en triologi från hans historier. Just den här novellen har filmatiserats tre gånger tidigare.

Efter en inledning som får mig att tänka på scenariot som kan inträffa vid en kärnkraftsolycka blir filmen mer och mer vriden. Här i filmen är meteoritens sken vackert lilarosa när det väller ut och skadar på många sätt. Efter lite mer än halva filmen tänker jag att nu kan regissören inte hitta på mer vidrigheter. Men det kan han. Den sista halvtimmen excellerar han i ond bråd död. Då har filmen redan tappat all sin trovärdighet och skräckpåverkan och har blivit en nästan komisk uppradning av läskigheter. Lite grann som att åka spöktåget på Gröna Lund.

Filmen är vackert fotad, ofta som en sagobok. Nicolas Cage är en bra skådespelare liksom hans hustru i filmen Joely Richardson. Annars är det dottern Madeleine Arthur som är den mest intagande. Ett plus för sminkning och kostymer.
Man förstår att det är svårt att överföra en sådan historia till film då skräck bygger på läsaren/åskådarens egen fantasi. Regissören Richard Stanley har gjort sin version av historien och det finns säkert lika många tolkningar som det finns läsare. Och läsare och beundrare av H.P. Lovecrafts finns det många. Jag tycker dock att filmens utveckling och det makabra slutet är alltför reellt och att filmen därför tappar det mystiska och obegripliga som kan genera skräck och fantasi. Det mänsklig vetenskap inte kan förklara är svårt att överföra till ett jordnära skeende.

Dvd-recension: Joe med Nicolas Cage – en stark amerikansk independentfilm

by

Joe_poster

Joe
Betyg 4
Med Nicolas Cage
Regi David Gordon Green

Filmen ”Joe” har ganska högt betyg i IMDB, den internationella filmdatabasen. Nästan 28.000 personer har betygsatt den och den har fått 7,0 av 10 möjliga. Det är en vemodig film med Nicolas Cage i en av huvudrollerna där han spelar Joe, en tidigare kriminell som försöker leva laglydigt ute på den amerikanska vischan i Texas. Han försörjer sig som en slags småföretagare som lejer dagsarbetare till att förgifta träd för att träden ska självdö så skogsägarna ska kunna plantera nya mer ekonomiskt vinstgivande träd.

Miljön är fattig och deprimerande, ett område med många fattiga, både vita och svarta. Där är smutsigt och fult och ganska hopplöst med arga farliga hundar.

En dag kommer en ung tonårspojke dit, Gary (spelad av Tye Sheridan). Pojken kommer från trasslig bakgrund, hans pappa är en alkoholiserad våldsam galning, hans mamma är nedtryckt och svag och Dorothy, systern, har slutat att prata. Gary söker jobb hos Joe och visar sig vara duktig, stark och målmedveten och en bra arbetare.

Joe är en kluven person. Han vill leva laglydigt och han är en bra och godhjärtad arbetsledare men samtidigt hatar han överheten och han tar lätt till våld när han möter orättvisor. Mötet med den unge pojken Gary sätter igång en massa känslor i Joes inre. Gary speglar de goda sidorna i Joe medan Garys vidriga far, Wade, speglar alla dåliga sidor.

Wade spelas av Gary Poulter som i långa perioder varit hemlös. Han fick också oerhört bra kritik för sin tolkning av sin roll. Han dog tyvärr några månader efter att filmen haft amerikanska premiär.

joe-moviesFilmen bygger på en roman av Larry Brown, som var en brandman i Mississippi under 1940-talet men blev författare. Regissören David Gordon Greens sätt att filmatisera romanen har av amerikanska kritiker liknats vid den brittiske filmskaparen Ken Loach stil fast med en amerikansk sydstatsstil – fast Green valt att placera handlingen kring Austin i Texas.

Vissa scener är mycket starka och jag fick rysningar när jag såg dem, rysningar av sorg över mänskligheten vidrighet. Sättet Green låter musik och ljud samspela med bilderna och de ovanliga fotovinklarna är väldigt speciellt och är en anledning till filmens höga betyg.

Filmen gick upp på svenska biografer våren 2014 och om du missade den då är dvd-releasen nu ett bra tillfälle om du gillar amerikanska independentfilmer.

Trollkarlens lärling – DVD recension

by


Nicolas Cage har under årens lopp spelat många minnesvärda roller, rollen som magikern Balthazar Blake i filmen “Trollkarlens lärling” får nog räknas som en bagatell.

Filmen, som är misstänkt lik en annan historia om en ung trollkarlslärling, fast utan gulliga barn, internatskolor och anglofili, utspelas i New York där staden används som fond.

Historien tar sin början när tonårskillen Dave av en slump visar sig vara den ”rätte” som kan hindra Blakes ärkefiende häxan Morgana och hennes allierade Maxim Horvath (Alfred Molina) att ta över världen.

Jag tror att de flesta läsare inser vad som kommer att hända efter det här upplägget.

Den vanliga tonåringen som spelas av Jay Baruchel är tyvärr den svagaste länken i den här historien. Magin som utlovas som familjeunderhållning är mer av det högljudda slaget än magiskt, mer spektakulärt och föga esoteriskt. Den
skådespelare som räddar äran för hela filmen är Alfred Molina som skurk, han gör ett gott arbete som elaking i den här tonårsfilmen.

Filmen lämpar sig mer till en slö söndag än som ett allvarligt försök till tittande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Recension: Trollkarlens lärling med Nicolas Cage

by

Nicolas Cage spelar en trollkarl som i hundratals år varit på jakt efter Merlins arvtagare. Till slut hittar han honom i New York. Den till synes helt vanlige fysiknörden Dave är den enda som kan rädda världen från all ondska.

Problem uppstår när Alfred Molina som spelar den onda trollkarlen gör allt för att förstöra för Nicolas Cage.

Det är svårt att placera filmen i en genre. Den verkar sträva efter att vara en äventyrsfilm blandat med för mycket action och fantasy men fungerar i slutändan bäst som komedi.

Handlingen är i bästa fall medioker. Specialeffekterna och actionscenerna är överdrivna och överflödiga. Höjdpunkten är skådespelarna och deras repliker. Som när Dave frågar en av de onda trollkarlarna om han är medlem i Depeche Mode.

Så då håller jag alltså med DN:s recensent som gav filmen en etta i betyg? Nej, den är snarare värd en tvåa.