• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Revolten – Svårsmält men otroligt sevärd

14 maj, 2015 by Redaktionen

white_god

Titel: Revolten
Betyg: 4
Regi: Kornél Mundruczó
Svensk biopremiär: 22 maj

Jag såg en död hund i Belgrad. Under en bro, liggandes på sidan. Den stirrade tomt med öppna ögon utan att se. Jag gjorde ingenting då. Vad borde man göra?

Vi avlivade min kanin när jag var 16. Han hade blivit sjuk och trött. Familjen satt samlad i en tyst sjukhussal i Bagarmossen. Han låg i mitt knä och blev alldeles mjuk och tung medan jag klappade hans öron och grät ner i hans päls.

Hunden i Belgrad var ensam, det såg ut som att den gått och gömt sig där den låg. Detta tänker jag på när jag ser Kornél Mundruczóz film Revolten. Hade hunden alltid varit ensam? Varför låg den tyst och smutsig under en bro, när min kanin blev hållen in i döden? Var i ligger skillnaden?

Revolten utspelar sig i ett Budapest där ägare till blandrashundar avkrävs en särskild skatt. Detta för att uppmuntra folk att välja renrasiga hundar istället. 13-åriga Lilis bäste vän är blandrashanen Hagen. När hon för några månader tvingas flytta hem till sin levnadströtta och oförstående pappa är det självklart att Hagen ska med. Lilis pappa är dessvärre inte ett dugg förtjust i hundar, och Hagen får sova inlåst i badrummet. När en granntant informerar myndigheterna om att Lili och hennes pappa har en oregistrerad blandrashund i lägenheten får de snart ovälkommet besök av en inspektör. Lilis pappa vägrar att betala den höga skatten och för att Hagen ska slippa gå en säker död till mötes på hundstallet tvingas Lili att släppa ut honom på gatan.

Där ute väntar ett tufft liv för Hagen. Medan Lili förtvivlat genomsöker Budapests gator efter sin fina vän, hårdnar Hagen mer och mer. Något inom honom börjar längta efter hämnd.

Som ni nog förstår är detta ingen vanlig film i genren djuräventyr. Revolten är en unik film. Den är fruktansvärt jobbig att se, och ungefär så långt ifrån 101 dalmatiner och Air Bud som man kan komma. Revolten är brutal, mörk och obekväm. De skådespelande hundarna är så övertygande i sina roller att vissa scener verkligen sliter hjärtat ur en. Filmen är byggd av kontrasterande bilder. Den inledande sekvensen är fantastiskt vacker, den visar Lili som cyklar ensam genom en tom stad där alla andra andra gått och gömt sig. Detta byts sedan mot en ingående studie av ett slaktat djur som styckas upp. Det finns inte mycket andrum, en tryckande föraning om att något ont ska komma finns hela tiden där.

Kanske låter det nu som att jag varnar er, men jag vill att ni ser det här, för det är väldigt bra. Revolten är väldigt bra.

Det är lätt att fastna i vilken imponerande film det är. Att någon fått denna idé och sedan genomfört den, det fascinerar djupt. Det är så otroligt många hundar, och de springer alla åt samma håll. Men vi bör släppa hundarna ett tag också, och fundera över den, inte särskilt subtila, metafor som denna film faktiskt är. För det handlar ju egentligen inte om hundar. Varför envisas vi med att göra skillnad på folk och folk? Varför består våra städer av parallella världar, där vissa får finnas till på sina egna villkor och andra knappt får finnas alls? Varför sitter vissa, trötta och kalla, under en bro, som andra kör bilen hem från jobbet över? Var i ligger skillnaden?
Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Hundar, Revolten, Scen

Filmrecension: Mad Max: Fury Road – ok för sin genre men mycket skjutande och bomber är det

13 maj, 2015 by Redaktionen

madmax

Titel: Mad Max: Fury Road
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 maj 2015

Mad Max: Fury Road är en rejält upphaussad fjärde film om Max Max. Den första, med Mel Gibson, i huvudrollen kom 1970. Statens biografbyrå beslöt vid sina granskningar 1980, 1982 och 1983 att filmen och dess två första efterföljare inte får visas offentligt i Sverige, trots distributörens förkortningar. Beslutet gällde fram till år 2005. Däremot har den visats på svensk TV och är tillgänglig hos videouthyrare.

När George Miller, hjärnan och regissören bakom de kultförklarade Mad Max-filmerna nu är tillbaka med en ny fjärde film om vägkrigaren Max Rockatansky (den här gången med Tom Hardy i rollen som Max) är det inte alls fråga om något visningsförbud, tvärtom är det med ett stort intresse från såväl filmkritiker som publik filmen nu visas.

maxmaxtomhardyMax är en ensamvarg i en härjad värld där mänskligheten förstört miljö, naturen och det mänskliga. De få platser där det finns vatten och jorden inte är så förstörd att det går att odla något de har beslagtagits av onda män som regerar med en extrem machokultur. Det är smått ironiskt att den vidrigaste makthavaren, evige Joe, ser ut som en medlem i den typ av hårdrockband som klär ur sig i äckliga masker – och när evige Joes soldater åker omkring och bombar och skjuter med kpist gör de detta ackompanjerade av hårdrockgitarrist som sitter upphängd på ett av krigsfordonen.

Mad Max har bestämt sig för att vandra ensam för att överleva, men han hamnar i skottgluggen mellan den vidriga diktatorn evige Joe och en liten grupp kvinnliga rebeller ledda av Imperatorn Furiosa (spelad av Charlize Theron).

Miljön är en mörk och ödslig öken, en postapokalyptisk mardröm, som hämtad ur ett tv-spel. Generation tv-spel är väl också den främsta målgruppen för filmen som består av mycket skjutande, många bomber exploderar, mycket våld är det. Den första halvtimmen av filmen består nästan enbart av skjutande och skjutande. Det är rätt tröttsamt och inte alltid helt lätt att veta vem som attackerar vem eller varför. Det är en ful värld, det är äckligt och vidrigt.

Evige Joe är en kombination av hårdrockare och en religiös fundamentalist. Hans soldater är hjärntvättade och tror att de efter väl förrättade krigsarbete ska antingen komma till underbara Valhall och leva där i lättja eller återfödas igen och åter få chansen att kriga väl och komma till Valhall. Driften med extrema fundamentalister som ISIS är uppenbar.

Denna machokultur där alla kämpar för Evige Joe och på hans villkor, för att han ska kunna ha ett harem av kvinnor och kunna få fram barn som är friska, är uppbyggd på att avgrundsegenskaper. Jag undrar varför alla sådana här filmer som utspelar sig i en värld efter världens undergång alltid måste vara så förutsägbara. Världen är alltid som en öken och mänskligheten är förråad, förvildad och ingen konflikt kan lösas på något annat sätt än med våld och mord.

madmaxfuriosaNå för att vara denna form av film är den välgjord. Miljön måste vara till stor del uppbyggd digitalt – och det är välgjort, åtminstone i den filmversion jag såg. Jag slapp tack och lov att se 3D-versionen. Berättelsen har några överraskande bitar – och de starka kvinnorna är en av filmens behållningar. Tom Hardy är bra i rollen som Max Rockatansky och Charlize Theron är bra i rollen som den kvinnlig rebelledaren.

Att action kan vara väldigt tröttsamt och bra för kisspaus, det visste jag redan förut – och den här filmen har några sådana lämpliga kisspauser. Men den är, för sin genre, en av de bättre, både när det gäller överraskningar rent dramamässigt, miljöerna, fotot och skådespelarnas insatser. Därför får den ändå betyg 3, vilket är högt för sin genre. Men jag förmodar att den som är ett stort fan av den här formen av action sätter högre betyg.

Fredrik Sahlin på SVT ger betyg 3:
Om man nu bortser från det ovedersägliga faktum att jag blivit 30 år äldre än sist, och att det bara finns en Mad Max, och det är en ung Mel Gibson, är återbesöket ändå förvånansvärt kärt.
Gamla fans kommer att känna igen sig, men får nu ”Mad Max – extra allt”. George Miller, som regisserat alla fyra, har låtit göra basgångarna ännu fetare, fordonen tyngre, miljöerna maffigare, storskurken storskurkigare, und so weiter.

Rekvisitörerna och kostymörerna ska för övrigt ha en extra eloge för imponerande uppfinningsrikedom, som bara genom sin närvaro ger stycket en behövlig nyans av smågalen humor.

Aftonbladet gav också betyg 3.

Mad Max - Fury Road

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Action, fantasy, Filmrecension, Mad Max: Fury Road, postapokalyptisk, Scen, Tom Hardy

Filmrecension: Far from Men – magisk och stark

12 maj, 2015 by Redaktionen

farfrommen

Titel: Far from Men
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 maj 2015

Någonstans hörde jag filmen beskrivas som: En gripande nordafrikansk western med Viggo Mortensen i huvudrollen, baserad på en novell av Albert Camus.

farfrommen2Filmen ”Far from Men” är dock mycket mer än så. Den är gripande men även om den utspelar sig i ett torrt ökenlandskap som påminner om Clint Eastwoodfilmer är det en film med många fler bottnar och nivåer än de flesta westernfilmer har. ”Far from Men” är en stark film, som knappt går att beskriva, en film som visar rasismen i all sin nakenhet och den är en skildring av människans villkor, den visar hur fångade vi är mellan omöjliga val när våldet regerar, vilket våldet sorgligt nog gjort under mesta tiden av mänsklighetens tid på denna planet.

Handlingen utspelar sig i Algeriet 1954, ett land som är härjat av inbördeskrig då algerier vill befria landet från fransmännen. Viggo Mortensen spelar Daru, en idealistisk lärare med franska rötter som utbildar algeriska barn långt ute på landsbygden. En dag får han i uppdrag att lämna skolan några dagar för att föra en ung algerier, Mohamed, till franska rättsväsendet. Mohamed har mördat sin kusin och ska ställas inför rätta och avrättas. Daru vägrar så länge han kan, han vill inte föra en man till en säker död. Men det visar sig snart att det är inget alternativ att låta bli, skolan blir överfallen av bybor som vill ta rättvisan i egna händer och döda Mohamed.

Under färden i den torra öknen riskerar de både att hamna i händerna på fler hämnande bybor och algeriska rebeller och franska soldater. Mellan de två männen växer sakta en förståelse och respekt för varandra fram. De två blir en symbol för när människor möts och respekterar varandra och når förbi de gränser som religion, kulturell bakgrund och nationalitet sätter. De blir en symbol för den mänskliga människan – som hela tiden hotas av rasisms många ansikten. Rasismen finns hos alla olika grupper. De algeriska rebellerna är inte bättre än de franska soldaterna, alla som bedömer människor utifrån nationalitet eller klantillhörighet eller andra gränser står för de rasistiska värderingarna.

Viggo Mortensen är mycket bra i rollen som Daru. Han har en enorm bredd som skådespelare och passar väldigt bra i rollen som denna mjuka lärare som samtidigt har oväntade sidor av tuffhet. Reda Kateb i den andra huvudrollen som Mohamed är också skickligt och helt rätt val för sin roll. Deras samspel är en av de saker som ger filmen dess höga kvalitet.

En annan av filmens stora styrkor är bilderna och sättet att använda fotot. Regissör och fotograf har valt att ofta våga låta kameran ligga stilla över de enorma ödsliga vidderna vilket talar djupt till tittarens magkänsla. Filmen har ett lugnt tempo som skickligt bryts av plötsliga överraskande händelser.

Musiken till filmen av skapad av Nick Cave och Warren Ellis – och musiken är magisk.

Filmen är baserad på novellen ”Gästen” av Albert Camus och jag tror författaren säkert där uppe i himlen är mer än nöjd med den filmade versionen.

Filmen vann förresten fem pris vid Venedig International Film Festival 2014, bland annat pris för bästa film.

Far from Men – Svensk officiell trailer (1080p) from Njutafilms/Studio S on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Algeriet, Filmrecension, Scen, Viggo Mortensen

Filmrecension: Kinesiska filmen ”Hemkomsten” är drabbande vacker

11 maj, 2015 by Redaktionen

hemkonsten

Titel Hemkomsten
Betyg 4
Går upp på svenska biografer 15 maj 2015

Hemkomsten är en intagande och mjukt filmad berättelse om en trofast kärlek och skildrar hur den vanliga, lilla människan drabbas hårt av makthavares okänsliga beslut. Filmen utspelar sig under 1970-talet under kulturevolutionen i Kina.

Under kulturrevolutionen arresteras Lu för ”samhällsfientliga aktiviteter”. Han är en universitetslärare och tillhör därför en av de yrkesgrupper som lätt drabbades av kulturrevolutionen och misstänktes vara fiende till den kommunistiska staten. Han lyckas rymma, men när Lu i hemlighet ska träffa sin fru Leng blir han förrådd av sin dotter. I tumultet som uppstår ramlar hustrun Leng och slår i huvudet. Efter många år i fängelse återvänder Lu till sin familj, men Leng som har drabbats av minnesförlust känner inte längre igen honom. Lu står nu inför utmaningen att återerövra sin bakgrund samtidigt som han måste återuppväcka sin frus minne. Och försonas med sin dotter.

Zhang Yimou har tidigare nått ut långt utanför Kinas gränser med filmer som ”Ju Dou” och ”Röda lyktan”. Åter har han skapat en svidande vacker film.

Regissören Zhang Yimou (f. 1951) arbetade några år som lantbrukare och fick sedan jobb på en bomullsfabrik under kulturrevolutionen på 1960- och 1970-talet. När Pekings filmskola åter öppnade dörrarna 1978 var Zhang Yimou egentligen för gammal, men han blev antagen av skolan efter att personligen åkt dit och visat upp sin portfolio med fotografier. Han långfilmsdebuterade 1987 med ”Det röda fältet”, redan då med Gong Li i huvudrollen. Tre år senare kom ”Ju Dou: Förbjuden kärlek” som blev Zhang Yimous stora genombrott i väst. Det blev den första kinesiska film som nominerades till en Oscar (Xavier Kollers Resan till hoppet vann) och Zhangs nästa film ”Den röda lyktan” från 1991 blev nummer två (Gabriele Salvatores Jag älskar soldater! vann). Tillsammans med koreografen Zhang Jigang regisserade Zhang Yimou öppnings- och avslutningsceremonin vid Peking OS 2008.

Filmen är baserad på Yan Gelings roman The Criminal och är en kärlekshistoria om sorg och glädje, om separation och återförening.

Zhang Yimou berättar i ett pressmeddelande om valet av skådespelare till huvudrollerna som Leng och Lu:
– Alla vet att Chen Daoming och Gong Li tillhör Kinas allra bästa skådespelare, de var mitt första och enda val till deras respektive roller. Jag har lärt mig mycket av att arbeta med dem. De har haft konstruktiva åsikter även om de minsta detaljer i historien. Deras bidrag till filmen sträcker sig långt utanför att porträttera sina rollfigurer.

Kulturrevolutionen (egentligen Den stora proletära kulturrevolutionen), var en politisk kampanj i folkrepubliken Kina som iscensattes av Mao Zedong, dåvarande ledare för Kinas kommunistiska parti. Kampanjen inleddes 1966 och hade sin mest intensiva fas till år 1969, men upphörde slutgiltigt först med Maos död år 1976. Det officiella syftet var att förnya och sprida revolutionen till alla delar av det kinesiska samhället. Kampanjen genomdrevs med stöd av de unga idealistiska rödgardisterna och en grupp trogna i partiledningen.

Kulturrevolutionens avsikt var att avlägsna makthavare som enligt Mao hade slagit in på den kapitalistiska och revisionistiska vägen och att skapa en ny kultur som skulle passa i ett socialistiskt samhälle. Mao ville att kineserna även i sitt tänkande skulle bli verkliga socialister och rensa ut allt gammalt feodalt, borgerligt tänkande som han ansåg fortfarande fanns inneboende i den kinesiska kulturen. En ny kultur för det socialistiska samhället skulle skapas.

Filmen är vackert filmad och berättas i ett lugnt tempo. Det är intressant att få en inblick i kinesiska samhället och vad människorna där brottas med. Kulturrevolutionen måste ha skapat många sår mellan människors relationer än idag. Men filmen är inte bara intressant för att den berättar något om en för oss i Väst-Europa annorlunda kultur. Den handlar om den lilla människans förhållande till den stora staten och ideologier. Som denna familj drabbades drabbas alltid de små människorna när diktaturer härskar, inte bara i nationella aspekter utan också i sekter och annat där någon eller några bestämmer över de många.

Vissa scener är oerhört talande. Kulturrevolutionen skulle förvandla människor och skapa en hängiven varelse som bara tänker på den stora massan och aldrig på sig själv: men ändå är vi alla, var och en unika personligheter, och har individuella drömmar och ambitioner, som Lus dotter som gav allt för att bli duktig i dans men trots att han var den duktigaste dansaren kunde hon inte få huvudrollen i föreställningen så länge hennes pappa var fängslad som klassfiende. I detta uppenbaras den stora lögnen och dubbelmoralen i ideologier bakom kulturrevolutionen: dottern drabbades för något som fadern i så fall var skyldig till men som hon var helt oskyldig till.

Kinesiska filmen ”Hemkomsten” är drabbande vacker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, kinesisk film, kulturrevolutionen, Scen

DVD-recension: Exodus: Gods and Kings

1 maj, 2015 by Rosemari Södergren

exodus

Exodus: Gods and Kings
Betyg 3
Svensk biopremiär december 2014
På 3D Blu-ray, Blu-ray och DVD 4 maj, digitalt 27 april 2015
Längd: 2 timmar 24 minuter

Exodus: Gods and Kings är en amerikansk mastodontfilm om profeten Mose och händelsen uttåget ur Egypten som berättas i den Andra Moseboken. Regisserad av Ridley Scott efter ett manus av Bill Collage, Adam Cooper och Steven Zaillian. Filmen hade biopremiär under december 2014 och fick blandade recensioner.
Så berättas om Exodus: Gods and Kings i Wikipedia.
På IMDB har den fått snittbetyget 6,1 – och det måste ses som ett mellanbetyg.

Filmen var säkert planerad som en av förra årets stora mastodontfilmer för biograferna med Christian Bale i rollen som Moses. Nu släpps den på dvd, bluray och digitalt. Om vädret är så osäkert som just nu där jag sitter strax utanför Stockholm och skriver detta är filmtips alltid välkomna. Exodus: Gods and Kings är absolut värd att spendera två timmar och 24 minuter på, oavsett om du är troende kristen eller inte.

Handlingen bygger på berättelsen om Moses som lades i en korg i Nilen för att undkomma döden. Egyptens makthavare, farao, hade gett order om att alla nyfödda hebreiska gossebarn skulle dödas. I en spådom var det förutsagt att en judisk pojke som föddes detta år skulle växa upp och bli ett hot mot farao. Många har hört berättelsen, även om världen, samhället och Sverige inte längre ser ut likadant som när jag växte upp. Moses blev hittad i floden av faraos dotter som tog hand om honom som sitt eget barn, han växte alltså upp i hovet, blev vän med faraos barn.

Filmens handling startar med Moses som ung man och som lever vid det egyptiska hovet och inte har en aning om att han är jude, eller hebré som kallas i filmen. Hebréerna hålls som slavarbetare i Egypten sedan 400 år. I filmen får vi följa hur Moses sakta vaknar upp och förstår vem han är. Filmskaparen har valt att göra honom oerhört mänsklig och tvivlande. Möter han gud eller Gud? Han är inte helt säker själv, han är långt ifrån någon fundamentalist. Det är en av filmens styrkor. Också de stora miraklen i berättelsen skildras så att det är upp till betraktaren att tolka huruvida det är guds kraft som ligger bakom det som sker eller om det är naturens egna krafter.

Själv har jag svårt med att se en kärleksfull gud som öppnar floden så hebréerna kan gå torrskodda rakt igenom och sedan väller vattnet över de egyptiska soldaterna som dränks. Hur kan en god gud göra skillnad på människor? Sörjer inte mödrarna till dessa unga soldater sina söner? Men i filmen ser vi hur egyptierna förtrycker de judiska slavarna och Egyptens farao tvekar inte att döda oskyldiga hebréer. Fascinerande hur en film kan skildra något så fasansfullt som att unga män dränks och vi som åskådare kan tycka att det var nödvändigt.

Filmen är snyggt filmad. Så klart. Med många fängslande vyer och välgjorda historiska detaljer. Och filmen har många duktiga skådespelare som gör bra roller: Sigourney Weaver, Ben Kingsley, Joel Edgerton med flera. Filmen är absolut värd att se, oavsett om du tror på att Moses funnits eller inte. Varför filmen inte blev den stora jättesuccén utan i princip blev en mellanbra film beror nog på att Christian Bale spelar över i rollen som Moses – han tenderar att göra Moses till en halvgalning – och att filmen i början är rörig och svår att koncentrera sig på. Med en annan skådespelare i rollen som Moses kanske filmen blivit av högre kvalitet. Bale har en tendens att alltid spela samma slags halvgalna personlighet. Det är lite tröttsamt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Moses, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 102
  • Sida 103
  • Sida 104
  • Sida 105
  • Sida 106
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in