Ett dockhem
Av Henrik Ibsen
Översättning Ernst Schönaich
Regi Anna Pettersson
Scenografi Anna Pettersson
Assisterande scenograf Jan Lundberg
Kostym Nina Sandström
Ljus Max Mitle
Musik Gustave Lund
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Peter Westerberg
Dramaturg Anneli Dufva
Rörelseinstruktör Åsa Lundvik Gustavson
Medverkande: Manuela Gotskozik Bjelke, Marie Göranzon, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnamann, Anna Maria Käll, Hannes Meidal, Per Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 26 oktober 2022
En helt underbar sprakande föreställning som klär av patriarkatet och dess förminskning av kvinnor men också handlar om att vara människa och våga stå upp för sig själv. I regi av Anna Pettersson blir Ibsens dockhem som om den vore tolkad av Brecht och kryddad av Shakespeare.
En vän till mig sammanfattade föreställningens tema:
Om hur många inte lever sitt liv som de vill och fångas av olika sammanhang och tror att det måste vara så. Att man faktiskt alltid kan gå sin egen väg.
Publiken på premiären gav stående ovationer till detta sprakande, färgrika kostymdrama som både vara underhållande och talande om viktiga frågor. Danser, rörelsekoreografi och musik fungerade perfekt till berättelsen. Att locka till skratt även när ämnet är allvarligt är mästerligt när det görs bra som här. Genialt av regissören att låta tre skådespelare gestalta Torvalt (Per Svensson, Hannes Media och Joel Valois) och tre som har rollen som Fru Linde (Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman och Anna Maria Kill). Det fungerar utmärkt och visar hur samma scener ofta spelas upp om och om igen endast med små varianter i en stängd, fastlåst relation. Det visar också hur människor inte alltid är precis likadana utan har olika sidor. De tre versionerna av Torvald spelas av tre män i olika åldrar vilket signalerar att även om den yngre generationen ytligt sett kunde verka mer jämställd satt dessa män på Ibsens tid ändå lika fast i sin nedtryckande syn på kvinnor.
Nora är i början av föreställningen väldigt mån om vilken fasad hon visar upp. Hon är som många av dagens influencers som bara visar upp hur vackra de är, hur bra det går för dem. Allt är perfekt i den yta de visar upp för sina följare. Sakta börjar hon våga se sanningen, först för sig själv och sedan vågar hon berätta om den och ta konsekvenserna.
Ett stort plus är att för att minska klimatavtrycket är kostymerna till föreställningen tillverkade i hållbara och återvunna material. I ett pressmeddelande berättas:
Tillsammans med vintagekläder, vissa över 100 år gamla, har det skapats kostymer under ledning av kostymdesigner Nina Sandström. Till de stickade plaggen har det även använts ull från Dramatens ljusdesigner Erik Berglund, tillika fårbonde, som nu spinns på Wålstedts Ullspinneri i Dala Floda.
Ett annat stort plus går till alla skådespelare. Rollen som Nora görs av nyutexaminerade skådespelaren Manuela Gotskozik Bjelke och Doktor Rank av Marie Göranzon, båda är så trygga i sina roller. Det är som att Manuela Gorskozik Bjelke har tjugo års erfarenhet på scen, minst. Hon tar definitivt plats nu bland våra stora svenska skådespelare. Marie Göranzon är som alltid fenomenal, nu som äldre man som är förälskad i Nora.
Föreställningens regissör Anna Pettersson, är regissör och teaterchef för Strindbergs Intima Teater. Hon berättar om sina tankar om uppsättningen:
– Jag utgår från Ibsens tankar om kollektivet och individen och föreställningen innehåller mycket musik, kostym, scenografi och rörliga bilder men framförallt är det fokus på ensemblens gestaltning.
Anna Pettersson har tidigare satt upp flera uppmärksammade och hyllade uppsättningar både av Henrik Ibsen och av August Strindberg. I hennes händer återuppstår dessa klassiker som aktuella berättelser som talar till nutidens människor. Genom att både låta karaktärerna vara från den tid dramat ursprungligen skrivits om och samtidigt ha markörer från vår tid blir det starka föreställningen som binder samman dåtid och nutid. Människor möter samma existentiella frågor nu som förr. På Dramaten har hon tidigare satt upp Ibsens Hedda Gabler och Vildanden. Ett dockhem är hennes första uppsättning för Dramatens stora scen.
Temat, att kvinnor uppoffrar sig för män och har gjort det i årtusenden, är tydligt. Det blir till och med övertydligt. Den grekiska regissören Elli Papakonstantinou gör (som det står i pressmeddelandet från Dramaten) en musikalisk och feministisk omtolkning av Euripides tragikomiska drama Alkestis. Detta görs genom att spela med gasen i botten: video, musik, en gigantisk plast-snopp, interaktivitet med publiken, färggrann strålande dekor och kostymer, fantasifulla masker, skickliga sångare från Operan och en rad av Dramatens duktiga skådespelare. Det är första gången Elli Papakonstantinou regisserar en uppsättning i Sverige. Hon gör ofta feministiska och gränsbrytande scenföreställningar och hon låter gärna även publiken komma till tals.
Att det kan vara högintressant för en teaterkunnig publik att uppleva denna uppsättning är nog ganska tydligt. Regissören bryter på flera sätt mot traditionella sätt att berätta med teater. På scen pågick flera mindre scener samtidigt. En grupp agerade kring ett bord på ena sidan av scenen medan andra agerade på ett annat ställe och en person gick omkring på scen med en kamera som filmade och visade delar på en stor skärm. Ett sätt att använda ny teknik. Kanske tilltalar det en ny och yngre publik, men jag är rätt tveksam till att det gör det. Visserligen finns det nu en generation som är uppväxt med sociala medier och vana vid att se snabba, korta filmsnuttar på ett håll och sedan snabbt se något annat och kanske kolla på flera saker samtidigt. Men jag undrar om det är nödvändigt att teatern blir som en form av sociala medier. Kan teaterns styrka inte stället vara att berätta en sak i taget och ge ett frirum från blippande? Eller så är det precis sådan här teater som kan fånga upp en yngre generation.
Simon Edenroth hoppas jag vi får se mer av framöver också. Han tog examen från Teaterhögskolan i Malmö 2020 och är nu knuten till Kulturhuset Stadsteatern. Han medverkade i filmen En man som heter Ove och har även en bakgrund som röstskådespelare.
Att hemmafru var samhällets ideal under den här tiden är sant och det påverkade naturligtvis Majs liv. I pjäsen blir ändå Majs agerande mer resultatet av hennes uppfostran hemifrån och klassamhället. Att ha ett perfekt hem blir ett sätt att duga.