• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Hösten på Dramaten: Nyskrivet svenskt, flera internationella regissörer, tv-poliser, några klassiker och Sverigepremiär för en Broadway-succé

20 april, 2022 by Redaktionen

Eld. Foto: Klara G.

Hösten på Dramaten bjuder på nyskrivet svenskt, flera internationella regissörer, tv-poliser, några klassiker och Sverigepremiär för en Broadway-succé. Dessutom gästspel från Belgien och Irland inom ramen för Bergmanfestivalen samt en hållbarhetspjäs som turnerar utan att resa och två urpremiärer från Unga Dramaten.

På onsdagsmorgonen den 20 april höll Dramaten en presentation av höstens repertoar.
– Med två år med pandemi och nedstängningar och nu oro i världen på flera sätt är det svårt att vara säker på hur hösten bli. Men vi hoppas och tror att det ska vara möjligt att ha igång teatern och att vårt program ska vara relevant för publiken, sade Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare på Dramaten.

– Jag hoppas och tror att de enskilda delarna tillsammans ska skapa en helhet av skiftande färger, formspråk, tonlägen, subjekt, berättelser och spänna från lättaste komik till tyngsta drama, från det flyktigt banala till det evigt existentiella, allt för att kunna engagera och attrahera så många som möjligt av de som befinner sig innanför eller utanför Sveriges gränser, sade Mattias Andersson.

Ett pressmeddelande berättar om höstens repertoar:
Eld, specialskriven för Dramaten av dramatikern och författaren Jonas Hassen Khemiri och i regi av Antú Romero Nunes öppnar säsongen på Stora scenen. Urpremiär den 25 augusti.

Krister Henriksson, Rebecka Hemse och Jakob Eklund/Nordic Crime. Foto: Klara G.

På Lilla scenen undersöker teaterchefen Mattias Andersson verklighet och fiktion inom Sveriges främsta kulturella exportmärke krimgenren, i Nordic Crime, med bland andra Krister Henriksson, Jakob Eklund och Rebecka Hemse i rollerna. Urpremiär 8 september.

Flera internationella regissörer gästar Dramaten i höst; bosnisk-kroatiske Oliver Frljić regisserar Dostojevskijs Brott och straff och den franske regissören Stéphane Braunschweig gör Tid för glädje av norske Arne Lygre.

Sex timmar teater blir det när succén från London och New York Arv (The Inheritance), av Matthew Lopez i regi av Carl Johan Karlson, får Sverigepremiär. Dessutom får två klassiker ny form när Anna Petterson tar sig an Ibsens Ett dockhem och Carolina Frände regisserar Brechts Galileis liv med Staffan Göthe i huvudrollen.

Inom ramen för Bergmanfestivalen blir det gästspel med det belgiska teaterkompaniet FC Bergmans The Sheep Song med sexton levande får på scenen och det irländska teaterkompaniet Dead Centre´s Chekhov´s First Play i december.

Unga Dramaten har två urpremiärer på repertoaren; Hur vi försvinner av Eva-Maria Benavente Dahlin i regi av Måns Lagerlöf (15 september) och Lilla Dödsdansen av Kristian Hallberg i regi av Elin Skärstrand (28 oktober).

En internationell turnerande föreställning som inte reser. En pjäs för de levande i en döende värld är ett koncept skapat av den brittiska regissören Katie Mitchell för en hållbar teater. Svensk produktion i regi av Malin Stenberg. Premiär på Tornrummet den 20 augusti.

En pjäs för de levande i en döende värld – av Miranda Rose Hall, Sverigepremiär 20 augusti, Tornrummet
En pjäs för de levande i en döende värld (A Play for the Living in a Time of Extinction) handlar om vårt ansvar och våra möjligheter att påverka den kommande ekologiska katastrofen. Monologen är skriven av den amerikanska ekofeministen Miranda Rose Hall och föreställningen är skapad av Katie Mitchell. All energi till pjäsen alstras live av cyklister på scen. Föreställningen ingår i projektet Sustainable Theatre.
Koncept och originalregi: Katie Mitchell. Av: Miranda Rose Hall. Regi: Malin Stenberg. Kompositör: Paul Clark. Ljuddesign: Electric Farmer (Elisha Millard). Dramaturg: Ntando Cele. Översättning: Amanda Svensson. Medverkande: Helmon Solomon.

Eld – av Jonas Hassen Khemiri, urpremiär 25 augusti, Stora scenen
En gång om året möts fyra vänner i skogen för att låta elden styra framtiden. Alla har med sig något de vill bränna upp, något de vill lämna bakom sig. Den här gången bär någon med sig något ovanligt explosivt ur sitt förflutna. Jonas Hassen Khemiris nya pjäs, skriven för Dramaten, handlar om ett kompisgäng som plötsligt är mitt i livet och inser att allt kanske inte blivit som de tänkt sig. För regi står Antú Romero Nunes som tidigare satt upp flera av Khemiris pjäser i Tyskland. Produktionen genomförs med stöd av Goetheinstitutet.
Av: Jonas Hassen Khemiri. Regi: Antú Romero Nunes. Scenografi: Matthias Koch. Kostym: Lena Schön, Helen Stein. Musik: Anna Bauer. Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Bahador Foladi, Electra Hallman, Hamadi Khemiri, Ana Gil de Melo Nascimento, Marall Nasiri.

Nordic Crime – av Mattias Andersson, urpremiär 8 september, Lilla scenen
Sex påhittade tv-poliser kastas in på teaterscenen. Från sitt fiktiva universum möter de den brutala sceniska verkligheten och ställs inför ett antal uppmärksammade autentiska rättsfall från senare år. De reproducerar jargonger och klichéer från Sveriges främsta kulturella exportmärke – kriminalserien – samtidigt som de försöker borra sig ner och ge trovärdiga tonfall till de dokumentära domstolsbesluten och förhörsprotokollen på scenen.
Av och regi: Mattias Andersson. Scenografi: Ulla Kassius. Kostym: Moa Möller. Ljus: Charlie Åström. Mask och peruk: Sofia Ranow Boix-Vives. Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir. Medverkande: Jakob Eklund, Lena Endre, Rebecka Hemse, Krister Henriksson, Nemanja Stojanović, Nina Zanjani.

Galileis liv – av Bertolt Brecht, premiär 13 okt, Lilla scenen

Galileis liv/Staffan Göthe. Foto: Klara G.

Året är 1609. Nyligen brändes en man till döds i Rom för att ha påstått att jorden kretsar kring solen. Nu har Galilei, tack vare sin nya kikare, bevis för att påståendet stämmer; att det alla framstående vetenskapsmän och kyrkan påstår är falskt! Jorden – och människan – är inte världens centrum. Staffan Göthe spelar vetenskapsmannen Galilei i denna pjäs om vetenskap och alternativa sanningar.
Av: Bertolt Brecht och Margarete Steffin. Regi: Carolina Frände. Scenografi: Karl Svensson. Kostym: Charlotta Nylund. Ljus: Karl Svensson. Mask och peruk: Nathalie Pujol. Musik: Hans Eisler. Dramaturg: Joakim Sten, Irena Kraus. Översättning: Ulrika Wallenström. Medverkande: Thérèse Brunnander, Staffan Göthe, Christoffer Svensson, Lotta Tejle m. fl.

Ett dockhem – av Henrik Ibsen, premiär 20 oktober, Stora scenen
Regissören Anna Pettersson ligger bakom en rad uppmärksammade och hyllade uppsättningar av Ibsens och Strindbergs klassiker. I hennes händer återuppstår högaktuella berättelser med kopplingar mellan de existentiella villkoren i dåtid och nutid. Nu tar hon sig an Ibsens Ett dockhem och skapar ett verk av musik, rörlig bild och text som fond till skådespelarnas gestaltning.
Av: Henrik Ibsen. Regi: Anna Pettersson. Scenografi: Anna Pettersson. Kostym: Nina Sandström. Ljus: Max Mitle. Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold, Peter Westerberg. Musik: Gustave Lund. Dramaturg: Anneli Dufva. Medverkande: Manuela Gotskozik Bjelke, Marie Göranzon, Melinda Kinnaman, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Tanja Lorentzon, Hannes Meidal, Per Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner.

Arv – av Matthew Lopez, Sverigepremiär 5 november, Målarsalen
Den flerfaldigt prisbelönta pjäsen Arv (The Inheritance) har gjort succé i såväl London som på Broadway. Arv är en episk och mångfacetterad heldagsföreställning i två delar om elva homosexuella män i New York. Här möts den yngre generationen som lever ett liv i relativ frihet och den äldre som överlevde både AIDS-epidemin och ett samhälle fullt av förtryck.
Av: Matthew Lopez. Regi: Carl Johan Karlson. Scenografi: Magdalena Åberg. Kostym: Jasminda Asplund Blanco. Ljus: Åsa Frankenberg. Musik: Christoffer Karlsson. Dramaturg: Anneli Dufva. Översättning: Jonas Brun. Medverkande: Kicki Bramberg, David Fukamachi Regnfors, Thomas Hanzon, Johan Holmberg, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Simon Reithner, Per Öhagen, Marcus Berg (praktikant) m. fl.

Tid för glädje – av Arne Lygre, Sverigepremiär 17 november, Lilla scenen
En kvinna har hittat en perfekt begravningsplats till sig själv. Nu vill hon visa den för sina vuxna barn. Tid för glädje är en pjäs om nya och gamla relationer, om sorg och saknad, om att få barn eller inte, om att kämpa eller försvinna. Pjäsen hade urpremiär i Oslo i januari 2022 och möttes av lysande recensioner. För regi står Stéphane Braunschweig, teaterchef för Odéon-Théâtre de l’Europe i Paris, som tidigare med stor framgång satt upp flera pjäser av Lygre.
Av: Arne Lygre. Regi: Stéphane Braunschweig. Scenografi: Stéphane Braunschweig. Kostym: Thibault Vancraenenbroeck. Ljud: Xavier Jacquot. Ljus: Marion Hewlett. Mask och peruk: Nathalie Pujol. Dramaturg: Irena Kraus. Översättning: Marie Lundquist. Medverkande: David Book,Lena Endre, Hannes Fohlin, Maia Hansson Bergqvist, Ellen Jelinek, Marall Nasiri, Shanti Roney, m fl.

Brott och straff – av Fjodor Dostojevskij, premiär 24 november, Stora scenen

Brott och straff/Gustav Lindh. Foto: Klara G.

Fjodor Dostojevskijs psykologiska roman gavs ut 1866 och har sedan dess aldrig upphört att fascinera. Nu kastas publiken in i Raskalnikovs febriga sinnevärld, i en bearbetning som är inspirerad av Dostojevskijs dagbok. För regi står Oliver Frljić som ligger bakom en rad uppmärksammade uppsättningar, bland annat Klątwa (The Curse) i Warszawa som kritiserade den katolska kyrkan och den regerande polska nationalismen och möttes av stora demonstrationer.
Av: Fjodor Dostojevskij i en scenversion av Oliver Frljić. Regi: Oliver Frljić. Scenografi: Igor Pauška. Dramaturg: Jacob Hirdwall. Översättning: Anders Duus. Medverkande: Danilo Bejarano, Nina Dahn, Gunnel Fred, Andreas Grötzinger, Electra Hallman, Gustav Lindh, Torkel Pettersson, Magnus Roosmann, Nemanja Stojanovic, Kristina Törnqvist.

The Sheep Song – gästspel med teaterkompaniet FC Bergman, 2-4 december, Stora scenen.
The Sheep Song ären modern fabel om en varelse som inte längre är nöjd med sig själv och som bestämmer sig för att genomgå den ultimata förvandlingen. Det är en ordlös berättelse om vår rädsla för och samtidigt längtan efter förändring i våra liv. Del av Bergmanfestivalen. Biljetter släpps 25 maj.
Av: FC Bergman: Stef Aerts, Joé Agemans, Thomas Verstraeten, Marie Vinck.

Chekhov’s First Play – gästspel med teaterkompaniet Dead Centre, 15-17 december, Stora scenen.
Ett gästspel av det irländska teaterkompaniet Dead Centre´s hyllade uppsättning av Tjechovs första och, enligt många, ospelbara pjäs. Del av Bergmanfestivalen. Biljetter släpps 25 maj.
Text av Anton Tjechov, Ben Kidd och Bush Moukarze.

Unga Dramaten

Hur vi försvinner – av Eva-Maria Benavente Dahlin, Urpremiär 15 september, Lejonkulan
I ett skolbibliotek sitter fem ungdomar instängda för att svara på frågan ”Vem är du om 30 år?” i varsin essä. Skrivandet går sådär och tiden kryper fram. Någonting allvarligt pågår därute. Men ingen verkar kunna ge dem svar på vad eller hur länge det kommer att hålla på. En nyskriven pjäs för högstadiet och gymnasiet, inspirerad av intervjuer med ungdomar från skilda delar av Sverige. För regi står Måns Lagerlöf, tidigare konstnärlig ledare för ung scen/öst, Örebro länsteater och Riksteatern. Från 13 år.
Av: Eva-Maria Benavente Dahlin. Regi: Måns Lagerlöf. Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson. Ljus: Jesper Larsson. Musik: Hampus Norén. Peruk och mask: Linda Hyllengren. Ljud: Björn Lönnroos. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Wayra Monasterio, Sofia Pekkari, Erik Svedberg-Zelman, Dodona Imeri (praktikant) m. fl.

Lilla Dödsdansen – av Kristian Hallberg, urpremiär 28 okt, Tornrummet
I August Strindbergs Dödsdansen grälar ett gift par så att det osar. Dag in och dag ut är det bråk och de är fruktansvärt elaka mot varandra. I Lilla Dödsdansen får vi se vad som händer i rummet bakom, där parets två barn håller till. Uppsättningen ingår i Unga Dramatens serie Unga klassiker med nyskrivna pjäser baserade på klassiska verk. För mellanstadiet.
Av: Kristian Hallberg. Regi: Elin Skärstrand. Scenografi: Emma Fallde, Tina Paulsson. Kostym: Pia Gyll (Praktikant från SKH). Ljus: Jesper Larsson. Peruk och mask: Linda Hyllengren. Ljud: Björn Lönnroos. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Arman Fanni, Rita Hjelm, Victor Ström.

Nypremiärer av vårens föreställningar

Exit Parkour – nypremiär 19 augusti, Lilla scenen
Exit Parkour är en föreställning av Ada Berger om och med Matar, en av världens främsta parkourutövare. För regi står Örjan Andersson.

Natthärbärget – av Maksim Gorkij, nypremär 8 september, Stora scenen
Den ungerske film- och teaterregissören János Szászs uppsättning av Maksim Gorkijs mest kända pjäs utspelar sig på en teaterscen, i en nära förestående framtid.

Linje Lusta – av Tennessee Williams, nypremiär 14 september, Lilla scenen
Föreställningen spelade för utsålda salonger efter premiären 2019 och belönades med Expressens teaterpris En bit av Georgs hatt. I regi av Stefan Larsson.

Lilla Svansjön – nypremiär 24 november, Lejonkulan
I stället för de graciösa svanarna besökaren förväntar sig dyker istället tre figurer upp på scen som provar flygturer, tar sig an en silversjö och hittar bästa stegen för fåglar i grupp. Iscensättning och koreografi av Claire Parsons.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Scenkonst

Teaterkritik: Alkestis – det finns ett djup i Euripides drama som jag tycker fuskas bort

3 december, 2021 by Rosemari Södergren

Foto Sören Vilks

Alkestis
Av Elli Papakonstantinou efter Euripides
Översättning Mara Lee
Regi Elli Papakonstantinou
Scenografi och kostym Maria Panourgia
Koreografi Rasmus Ölme
Musik Julia Kent
Mask och peruk Nathalie Pujol och Moa Hedberg
Ljus Jens Sethzman
Video Pantelis Makkas
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Medverkande Mia Benson, Karin Franz Körlof, Gunnel Fred, David Fukamachi Regnfors, Sten-Johan Hedman, Göran Martling, Torkel Petersson, Shanti Roney, Helmon Solomon, Joel Valois, Marcus Vögeli, Pierre Wilkner, Peter Achrén, Thorvald Bergström, Peter Haeggström, Henrik Hugo, Ian Power, Jan Sörberg
Premiär på Dramaten, Lilla scenen den 2 december 2021

Ett uppiggande sätt att ta itu med Euripides drama Alkestis. Ja en hejdundrande uppsluppen blixtrande scenglädje som inte räds att stryka under och rent av överdriva. Den målgrupp jag tror har mest glädje av denna pigga uppsättning är teaterintresserade och teaterhistoriker som sett tidigare versioner av Euripides pjäs. Alkestis handlar om en kvinnan, en drottning, som gör det ultimata offret för sin man. Hon dör i hans ställe. Det är uppenbart och tydligt en metafor för alla kvinnor som ständigt uppoffrar sig för männens skull.
Temat, att kvinnor uppoffrar sig för män och har gjort det i årtusenden, är tydligt. Det blir till och med övertydligt. Den grekiska regissören Elli Papakonstantinou gör (som det står i pressmeddelandet från Dramaten) en musikalisk och feministisk omtolkning av Euripides tragikomiska drama Alkestis. Detta görs genom att spela med gasen i botten: video, musik, en gigantisk plast-snopp, interaktivitet med publiken, färggrann strålande dekor och kostymer, fantasifulla masker, skickliga sångare från Operan och en rad av Dramatens duktiga skådespelare. Det är första gången Elli Papakonstantinou regisserar en uppsättning i Sverige. Hon gör ofta feministiska och gränsbrytande scenföreställningar och hon låter gärna även publiken komma till tals.

Att det kan vara högintressant för en teaterkunnig publik att uppleva denna uppsättning är nog ganska tydligt. Regissören bryter på flera sätt mot traditionella sätt att berätta med teater. På scen pågick flera mindre scener samtidigt. En grupp agerade kring ett bord på ena sidan av scenen medan andra agerade på ett annat ställe och en person gick omkring på scen med en kamera som filmade och visade delar på en stor skärm. Ett sätt att använda ny teknik. Kanske tilltalar det en ny och yngre publik, men jag är rätt tveksam till att det gör det. Visserligen finns det nu en generation som är uppväxt med sociala medier och vana vid att se snabba, korta filmsnuttar på ett håll och sedan snabbt se något annat och kanske kolla på flera saker samtidigt. Men jag undrar om det är nödvändigt att teatern blir som en form av sociala medier. Kan teaterns styrka inte stället vara att berätta en sak i taget och ge ett frirum från blippande? Eller så är det precis sådan här teater som kan fånga upp en yngre generation.

Regissören är känd för att engagera publiken vilket görs försök till i denna uppsättning. Mot slutet av föreställningen var fyra skådespelare igång med samtal med vars sin person i publiken, bland annat via publiktelefoner. De diskuterade frågor kring spelet mellan män och kvinnor. Det var både rörigt och förvirrat och omöjligt för oss övriga att höra och uppfatta något av dessa diskussioner. Snacka om att jobba interaktivt med publiken och samtidigt stänga ute den största delen av publiken.

Föreställningens stora plus utöver den färgsprakande gnistrande dekoren och kostymer är skådespelarna, sångarna från Kungliga Operan och musiken. Som drottning Alkestis ses Karin Franz Körlof och Shanti Roney gör rollen som kung Admetos. Dessutom medverkar fem sångare ur Kungliga Operans kör som framför nyskriven musik av kanadensiska cellisten och kompositören Julia Kent.

Men för mig var uppsättningen för övertydlig och pekade för ensidigt på ett enda tema men det finns andra teman som försvinner då kvinnorollen blir helt dominerande. Det finns aspekter ur handlingen som kan handla om självmord och vad det gör med människor runt om. Ja det finns ett djup i Euripides drama som jag tycker fuskas bort. Visst, denna uppsättning är komisk, snyggt gjord, färgsprakande – men lite ensidig och därför tom på djup.

Lite fakta om kompositören:
Julia Kent, cellist och kompositör från Vancouver, baserad i New York har komponerat ny musik till uppsättningen. Mellan 2005–2010 var hon medlem i Antony and the Johnsons och uppträdde i Carnegie Hall, Radio City Music Hall, Royal Albert Hall, Barbican och festivaler och arenor över hela världen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Alkestis, Dramaten, Scenkonst

Teaterkritik: Barrymore – skådespelarnas insatser den stora behållningen

30 september, 2021 by Rosemari Södergren

Barrymore
Av William Luce
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi Philip Zandén
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym Gudrun Rösnes
Ljus Ann-Charlotte Fogelström
Mask Maria Lindstedt
Premiär på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm, 29 september 2021
I rollerna Dan Ekborg och Simon Edenroth

Dan Ekborg glänser. Han är suveränt skicklig och imponerar i rollen som Barrymore och får stående ovationer. Handlingen utspelar i 1940-talets New York och Dan Ekborg gestaltar skådespelaren John Barrymore som varit en lysande skådespelare och nu ska göra ett sista scenframträdande i sin paradroll som Shakespeares Richard III. Barrymore behöver pengar. Han har hyrt in en sufflör för sin repetition inför föreställningen. Dan Ekborg imponerar i rollen som Barrymore och visar ett brett spektrum på denna narcissistiska man som pendlar från klarsyn till förljugenhet och desperation. Simon Edenroth imponerar i sin återhållsamma roll. Jag tror vi är många som kan känna igen oss i hans beundran för stjärnan men sedan obönhörligt öppnas våra ögon för verkligheten och vi tappar tilltron till idolen och ser den trasiga människan bakom myten.

För mig är handlingen inte så intressant, egentligen. Jag känner att det bygger på en klichébild av skådespelare som hamnar i rampljuset och som varit gift och skild fyra gången, är alkoholiserad och livrädd för att inte längre stå i centrum. Visst finns dessa karaktärer men många skådespelare är väldigt obekväma med den klyschan. Den stora behållningen för mig var de två skådespelarnas prestationer, deras samspel och utvecklingen av deras relation.

Föreställningen är inte lång, en och en halv timme inklusive paus, så jag tänker att den passar bra för många som inte gillar att sitta still i tre timmars uppsättningar. Föreställningen är rolig och har inte en enda långsam minut. Dan Ekborg tillhör väl de folkära skådespelarna vid det här laget.

Simon Edenroth hoppas jag vi får se mer av framöver också. Han tog examen från Teaterhögskolan i Malmö 2020 och är nu knuten till Kulturhuset Stadsteatern. Han medverkade i filmen En man som heter Ove och har även en bakgrund som röstskådespelare.

Pjäsen har viss anknytning till verkliga personer. John Barrymore, som föreställningen handlar om, kom från en teaterfamilj, vars mest kända representant i vår tid är hans barnbarn Drew Barrymore. John Barrymore var på sin tid ikonisk och en av dem som klarade övergången från stumfilm till ljudfilm. På teatern var hans paradroll Hamlet, men han gjorde inga försök att upprepa succén, som i pjäsen. Barrymore är en pjäs från 1996 av den amerikanske dramatikern William Luce.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dan Ekborg, Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Maj på Dramaten – En jordnära pjäs efter Kristina Sandbergs romansvit om hemmafrun Maj

20 september, 2021 by Birgitta Komaki

Foto: Sören Vilks

Maj
Efter Kristina Sandbergs romansvit
Dramatisering Pia Gradvall och Magnus Lindman
Regi Ellen Lamm
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Ljus Torkel Blomkvist, Erik Berglund
Peruk och Mask Sofia Ranow Boix-Vives, Nathalie Pujol
Musik Matti Bye
I rollerna Ellen Jelinek, Kicki Bramberg, Magnus Ehrner, Gunnel Fred, Rita Hjelm, Omid Khansari, Tanja Lorentzon, Hannes Meidal och Siham Shurafa’
Nypremiär 19 september 2021 på Lilla scenen på Dramaten

När de här romanerna kom blev de älskade och lästa av många kvinnor. Kvinnor som minns och har levt liknande liv som hemmafruar, makar och mödrar. Men också många yngre som påverkas av idealen av perfekta hem, vällagade middagar och nybakade bullar. Påverkade av det duglighetsideal som ännu lever kvar.

Pjäsen om Maj utspelar sig från 1930 talet till 1960 talet. Maj är snart 21 år när hon träffar den betydligt äldre Tomas. Hon blir oplanerat med barn och de gifter sig.
Så börjar livet med barn, hemarbete och släktmiddagar. Maj som ung präglas av sin härkomst. Uppvuxen i en stor arbetarfamilj i Östersund i ett klassamhälle präglat
av sociala skiktningar. I relation till den 16 år äldre välbeställda Tomas kommer hennes
osäkerhet fram. Men när åren går ändras rollerna. Hon blir starkare men också oförsonligare. Någon samhörighet mellan makarna uppstår aldrig. Egentligen blir det en väldigt tragisk pjäs om ett äktenskap där man aldrig når varandra. Även dottern Anita drabbas av Majs nyttighetsideal. Att det alltid finns något att putsa är viktigare än närhet.

Att hemmafru var samhällets ideal under den här tiden är sant och det påverkade naturligtvis Majs liv. I pjäsen blir ändå Majs agerande mer resultatet av hennes uppfostran hemifrån och klassamhället. Att ha ett perfekt hem blir ett sätt att duga.
Man kämpar på för att trycka undan sin oro. Dottern Anita får representera den nya tiden med ett öppnare samhälle och friare liv.

Ellen Jelenek är perfekt i rollen som Maj. Den unga osäkra och den äldre som börjar ifrågasätta sitt liv. Hennes närvaro på scenen är total och kontaktlösheten med maken Tomas (Hannes Meidal) gripande.

Scenen är kal med några lyxiga bokhyllor längs väggarna och ett bord med pallar. Längst fram på scenen finns luckor där använt material släpps ner. Det är snyggt upplägg. Bra att pjäsen följer boken och eleganta övergångar mellan olika händelser. Jag uppskattar att historien berättas så rakt utan utsvävningar och utan konstruerade effekter. Den här gripande och verklighetsnära historien räcker precis som den är.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Maj, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Determinism på Dramaten – realism och symbolism möts i en stark skildring av vår tid

19 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Determinism
Av och i regi av: Mattias Andersson
Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Peruk och mask: Nathalie Pujol
Ljusdesign: Charlie Åström
Medverkande: Evin Ahmad, Thérèse Brunnander, Hannes Meidal och Alexanders Salzberger
Premiär på Lilla scenen, Dramaten 18 januari 2020

Är allt i livet förbestämt eller har vi en egen vilja? Hur mycket kan vi påverka, egentligen? Mattias Andersson tar upp dessa frågor i pjäsen Determinism. Det är en fascinerande uppsättning som också tar upp flera andra viktiga frågor kring dagens värld och samhälle. Ett återkommande tema är tankarna kring vem vi är och hur lika eller olika varandra vi är. Det är ett drama som både är realistiskt och samtidigt symboliskt och därför blir mycket starkt och berörande. Emellanåt känns det djupt in i magen och samtidigt skulle Brecht säkert applådera, för som publik håller jag ändå en distans till karaktärerna och går hem fylld av tankar om vad jag sett och hur det kan påverka mig och vad jag kan göra för att förändra samhället.

Två ganska unga personer är pjäsens huvudkaraktärer. De tar sig igenom en dimma och slår sönder glaset i ett fönster för att ta sig in i ett för att stjäla. Enligt den information de tagit reda på före inbrottet ska ägarna vara bortresta i flera veckor. De två tjuvarna, en ung man och en kvinna (välspelade roller av Evin Ahmad och Alexanders Salzberger) tar därför tid på sig och börjar njuta lite av att vistas i det välförsedda lyxiga huset och de börjar spela olika roller. Allt flyter då in i varandra. Vem är vem? Och ett möjligt liv spelas upp.

På ett sätt är det olika scener som kan ses som scener ur olika människors liv och då skådespelarna går in och ut ur olika kan samma skådespelare vara en överklassmänniska med resurser och makt för att i nästa scen ha fråntagits allt och blivit en maktlös underklass-människa.

Pjäsen är fylld av symbolik och jag vill se den minst en gång till, för det är säkert massor jag kommer att upptäcka då jag ser den fler gånger.

Vissa delar av pjäsen talade mycket till mig. Några scener däremot, framför allt en scen, tycker jag blev bortfuskad. Jag tänker på scenen då den unga kvinnan blivit ensam, hennes man har förts bort, troligen i fängelse och hon står där fråntagen sitt barn också och är helt utfattig. En äldre kvinna blir hennes rådgivare och börjar tala om att hon måste se sig själv som en resurs, fundera på hur hon kan få inkomster genom att sälja vad hon är bra på. Det är resonemang som ofta förs inom dagens samhälle där många ska starta egna företag för att sälja sina tjänster, förverkliga sig själv. Tyvärr mynnar den scenen ut i att hon föreslås att sälja sex. Jag upplevde det som ett billigt sätt att avsluta scenen. En intressant knorr fanns dock i att det var en kvinna som begick övergrepp för en kvinna. Men annars var de flesta scenerna både starka, talande och mångtydiga på ett enastående vis.

Några av de delscener som gjorde starkast intryck på mig var när barnet blev sjukt och omhändertogs. Hur myndigheternas representanter skuldbelagde föräldrarna och inte gav några riktiga svar. Scener som tyvärr upprepar om och om igen i samhället, speciellt när det är barn till föräldrar som inte klättrat högt på samhällsstegen som drabbas av problem med sina barn.

Pjäsen är en timme och 45 minuter, ungefär som en film på bio i längd. Jag tycker det är en perfekt längd på den här föreställningen och en av dess styrkor är att den berör flera områden av livet i dagens värld men den ger inte svar utan det får vi söka själva. Och den kan tolkas på flera sätt, vilket jag ser som en styrka.







Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 101
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) - Betyg 4 … Läs mer om Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

The Mummy Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Urchin Betyg 3 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Nyårsfesten Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in