
Alkestis
Av Elli Papakonstantinou efter Euripides
Översättning Mara Lee
Regi Elli Papakonstantinou
Scenografi och kostym Maria Panourgia
Koreografi Rasmus Ölme
Musik Julia Kent
Mask och peruk Nathalie Pujol och Moa Hedberg
Ljus Jens Sethzman
Video Pantelis Makkas
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Medverkande Mia Benson, Karin Franz Körlof, Gunnel Fred, David Fukamachi Regnfors, Sten-Johan Hedman, Göran Martling, Torkel Petersson, Shanti Roney, Helmon Solomon, Joel Valois, Marcus Vögeli, Pierre Wilkner, Peter Achrén, Thorvald Bergström, Peter Haeggström, Henrik Hugo, Ian Power, Jan Sörberg
Premiär på Dramaten, Lilla scenen den 2 december 2021
Ett uppiggande sätt att ta itu med Euripides drama Alkestis. Ja en hejdundrande uppsluppen blixtrande scenglädje som inte räds att stryka under och rent av överdriva. Den målgrupp jag tror har mest glädje av denna pigga uppsättning är teaterintresserade och teaterhistoriker som sett tidigare versioner av Euripides pjäs. Alkestis handlar om en kvinnan, en drottning, som gör det ultimata offret för sin man. Hon dör i hans ställe. Det är uppenbart och tydligt en metafor för alla kvinnor som ständigt uppoffrar sig för männens skull.
Temat, att kvinnor uppoffrar sig för män och har gjort det i årtusenden, är tydligt. Det blir till och med övertydligt. Den grekiska regissören Elli Papakonstantinou gör (som det står i pressmeddelandet från Dramaten) en musikalisk och feministisk omtolkning av Euripides tragikomiska drama Alkestis. Detta görs genom att spela med gasen i botten: video, musik, en gigantisk plast-snopp, interaktivitet med publiken, färggrann strålande dekor och kostymer, fantasifulla masker, skickliga sångare från Operan och en rad av Dramatens duktiga skådespelare. Det är första gången Elli Papakonstantinou regisserar en uppsättning i Sverige. Hon gör ofta feministiska och gränsbrytande scenföreställningar och hon låter gärna även publiken komma till tals.
Att det kan vara högintressant för en teaterkunnig publik att uppleva denna uppsättning är nog ganska tydligt. Regissören bryter på flera sätt mot traditionella sätt att berätta med teater. På scen pågick flera mindre scener samtidigt. En grupp agerade kring ett bord på ena sidan av scenen medan andra agerade på ett annat ställe och en person gick omkring på scen med en kamera som filmade och visade delar på en stor skärm. Ett sätt att använda ny teknik. Kanske tilltalar det en ny och yngre publik, men jag är rätt tveksam till att det gör det. Visserligen finns det nu en generation som är uppväxt med sociala medier och vana vid att se snabba, korta filmsnuttar på ett håll och sedan snabbt se något annat och kanske kolla på flera saker samtidigt. Men jag undrar om det är nödvändigt att teatern blir som en form av sociala medier. Kan teaterns styrka inte stället vara att berätta en sak i taget och ge ett frirum från blippande? Eller så är det precis sådan här teater som kan fånga upp en yngre generation.
Regissören är känd för att engagera publiken vilket görs försök till i denna uppsättning. Mot slutet av föreställningen var fyra skådespelare igång med samtal med vars sin person i publiken, bland annat via publiktelefoner. De diskuterade frågor kring spelet mellan män och kvinnor. Det var både rörigt och förvirrat och omöjligt för oss övriga att höra och uppfatta något av dessa diskussioner. Snacka om att jobba interaktivt med publiken och samtidigt stänga ute den största delen av publiken.
Föreställningens stora plus utöver den färgsprakande gnistrande dekoren och kostymer är skådespelarna, sångarna från Kungliga Operan och musiken. Som drottning Alkestis ses Karin Franz Körlof och Shanti Roney gör rollen som kung Admetos. Dessutom medverkar fem sångare ur Kungliga Operans kör som framför nyskriven musik av kanadensiska cellisten och kompositören Julia Kent.
Men för mig var uppsättningen för övertydlig och pekade för ensidigt på ett enda tema men det finns andra teman som försvinner då kvinnorollen blir helt dominerande. Det finns aspekter ur handlingen som kan handla om självmord och vad det gör med människor runt om. Ja det finns ett djup i Euripides drama som jag tycker fuskas bort. Visst, denna uppsättning är komisk, snyggt gjord, färgsprakande – men lite ensidig och därför tom på djup.
Lite fakta om kompositören:
Julia Kent, cellist och kompositör från Vancouver, baserad i New York har komponerat ny musik till uppsättningen. Mellan 2005–2010 var hon medlem i Antony and the Johnsons och uppträdde i Carnegie Hall, Radio City Music Hall, Royal Albert Hall, Barbican och festivaler och arenor över hela världen.