Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Religion

Veckans nya filmer: Flickan från ovan, Den fantastiska räven och Miraklet i Lourdes

by

Den fantastiska räven
Boken ”Den fantastiska räven” är den första boken som Wes Anderson någonsin ägde. Nu har äntligen hans dockfilm om den boken svensk premiär.
Det är en helt underbar historia. Dockfilm, javisst. Men det är inte någon barnfilm, inte för de minsta i alla fall, och jag tror inte att den ens dubbats till svenska.
Och tur är det. För rösterna görs så bra i originalet med George Clooney som räven och Meryl Streep som fru Räv. Det vore helgerån att dubba dessa röster.
Här några av rösterna:
Meryl Streep – Mrs. Fox
George Clooney – Mr. Fox
Bill Murray – Badger
Jason Schwartzman – Ash
Jarvis Cocker – Petey
Owen Wilson – Coach Skip
Willem Dafoe – Rat
Brian Cox – Boggis
Adrien Brody – Bunce
Michael Gambon – Bean

I SVT.s nyhetsmorgon sade recensenten att på sätt och vis har Wes Andersson alltid gjort dockfilmer, för han har ofta haft scener i sina filmer där han placerat skådespelarna i små, trånga utrymmen.

Herr Räv har försörjt sig på att vara tjuv – men när han bildade familj lovade han sin fru att sluta med det farliga livet. Det är ju med livet som insats som han gör sina tjuvaktiga räder. Traktens bönder har ingått i en ohelig allians för att döda den som stjäl från dem. Herr Räv har blivit pappa och måste ta ansvar. Men innerst inne är han tjuv och äventyrslysten. Det är inte lätt att lägga band på det som är hans innersta jag.

Jag såg filmen på Stockholms filmfestival och älskade filmen. Det gjorde JS från Kulturbloggen också. Jag har bara hittat positiva recensioner, som här Expressen som ger betyg 4:

Den überbegåvade Wes Anderson är naturligtvis ett klockrent val för att ta tag i Roald Dahls varma och charmiga bok och göra en rörande, rolig och ironisk stop motion-fabel.
Alla som sett till exempel ”Royal Tenenbaums” inser snabbt att ”Den fantastiska räven” har mängder av DNA från Anderson i sig.

Fast varför jämföra med Royal Tenenbaums? Den filmen tycker jag inte alls var lika bra som Den fantastiska räven.

DN har förresten betyg 5:

”Den fantastiska räven” är en tygellös ögonfröjd. Filmen är animerad på det gamla goda öststatssättet med bomull i stället för rök och cellofan där vatten brukar porla. Där man kunde ha tagit genvägar och sparat tid och pengar har man i stället svävat ut. Rävpälsarna rör sig när djuren voltar, springer, trillar och gräver sig fram. Varje löv i trädet rasslar, grässtrån böjer sig för vinden. Allt är i sann Anderson-stil helt överarbetat. Med ”The royal Tenenbaums”, ”Life aquatic” och ”Darjeeling limited” färskt i minnet är det som om regissören alltid varit på väg till denna film. I djurriket finns konstnärerna, advokaterna, svindlarna och skurkarna han alltid lekt med. Formen tar det bästa ur alla tidigare filmer: genomskärningar, dockskåp, -avancerade kostymer, diagram och ger dem en mer naturlig plats i just naturen.

Flickan från ovan
Filmen om en 14-årig flicka som mördas men inte kan släppa greppet om livet och därför hamnar i ett mellanland, mellan livet och döden, har jag sett framemot ända sedan jag hörde Susan Sarandon berätta om sin roll som flickans mormor i filmen. Susan Sarandon berättade om den rollen när hon tog emot priset på Stockholms filmfestival hösten 2009.

Filmen ”Flickan från ovan” bygger på boken ”Lovely bones” och är Peter Jacksons första filmprojekt sedan Sagan om ringen-serien. Förväntningarna var höga från mig när jag gick på förhandsvisningen.

Filmen handlar väl egentligen om hur en familj reagarar som drabbas av att ett barn mördas. Fast vi får se det utifrån, uppifrån, från den mördade flickans perspektiv.
Det kunde blivit bra.
Men jag har flera saker jag reagerar emot:
Limbo-landet mittemellan liv och död är lite väl storvulet skildrat. Det är väl å andra sidan omöjligt att recensera en skildring av limbo.
Susan Sarandons mormorsroll är lite väl utflippad. Jag har svårt att köpa den. Den bryter av för mycket.
Mark Wahlberg som sörjande pappa är inte hans bästa rolltolkning. Någon som jag pratade med om filmen sade: Tänk om Maggie Smith fått spela mormodern och Nicholas Cage pappan.”
Kanske. Kanske det hade skapat en annan nerv i filmen.
Men hur filmen blir hänger ju också med hur den klipps samman.

Filmen följer för många spår och genrer samtidigt. Den är också en slags thriller: ska mördaren åka dit eller inte?

Kanske en anledning varför många av oss som gick ut ur biosalongen kände oss lurade har med slutet att göra. Att filmens slut blev ett slags ”jaha”.
Utan att vara någon spoiler: vissa delar i slutet är inte trovärdigt alls.

Sydsvenskans recensent är rejält kritisk:

Skådespelarna kämpar förgäves för att gjuta liv i detta ärkeflummiga dravel, där ordet banal är en alltför generös beteckning. Sällan har specialeffektsmiljoner bränts med sådan tanklöshet.

Jo förresten, i tidigare kalkoner som ”The Fountain” och ”The Happening”. Där Rachel Weisz respektive Mark Wahlberg hade huvudrollerna. Ett gott råd till dem vore därför: läs manus.

Aftonbladet gav betyg 1 och har rubriken: Splittrad flum.

Miraklet i Lourdes
En måstefilm för mig, förstås. Jag har inte sett den än. Men den står på programmet under påskhelgen. Måste få tid till att se den.
Expressen berättar om den:

En kvinna med MS försöker bryta sin isolering genom att delta i pilgrimsresor. I mirakelorten Lourdes blir hon till synes botad – och då också sedd och accepterad på ett annat sätt av omvärlden.

Svenska Dagbladet gav allra högsta betyg: 6:

Jessica Hausner har gjort en djupt rörande och djupt mänsklig film om allas vår osläckliga längtan efter ett kärleksunder som inte lämnar någon oberörd.

Så som sagt, så här i påsktider är det väl filmen som bör ses.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Kontrakt med Gud på Stadsteatern

by


Mattias Anderssons nyskrivna pjäs Kontrakt med Gud hade den 13 mars urpremiär på Stockholms Stadsteater. Markus och Rebeckas relationsproblem blir plötsligt oviktiga när deras 16-åriga dotter ligger för döden efter att ha blivit påkörd av en bil. Pappa Markus faller på knä och ber till Gud att han ska offra vad som helst bara hans dotter överlever. Ett mirakel sker och hon återvänder till livet.

Ola Rapace som Markus, Maria Heiskanen som Rebecka och Anna Åström som dottern Sandra är övertygande i sina roller i den sönderfallande förortsfamiljen. Även om jag tycker att rollgestalterna är onödigt jablonartade. Vi känner igen det äkta paret från så många teaterföreställningar; den undanflyende mannen som inte vågar stå för vad han känner eller för sina handlingar; den utlevande kvinnan som kastar ifrån sig sina känslor utan att ta ansvar för var de hamnar.

Ändå blir det en trovärdig bild av den icke-kommunikation som är alltför vanlig, utbytet av en massa ord som inte leder någonvart. Markus och Rebecka borde stå nära varandra efter ett 17-årigt förhållande, men ingen av dem försöker vare sig förstå den andra eller få den andra att förstå. Det är likadant när Markus i sin förtvivlan vänder sig till Gud. Han lyssnar inte då heller. Snarare gissar han sig till vad Gud vill och inte ens när han säger sig agera på Guds vilja kan han vara rak och ärlig.

Kontrakt med Gud handlar om offer, skuld och svek. Pjäsen visar hur ett offer som görs för en god sak kan bli ett svek ur någon annans perspektiv. Men framför allt tycker jag att pjäsen handlar om sanning och lögner. Det är lögnen som är det största sveket. Med hjälp av sanningen kan mirakel ske.

I rollerna: Ola Rapace, Maria Heiskanen, Anna Åström, Ramtin Parvaneh och Jamila Nadia Hussein-Johansen.

Kontrakt med Gud spelas på Klarascenen till och med den 13 juni 2010.

För mer information, se: Stockholms stadsteater

Relaterat:
Recension i SVD
Recension i DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sverige – landet Kafka beskrev

by


Sorgligt men icke desto mindre väldigt träffande: Sverige har på flera sätt blivit ett land som passar på det som Kafka beskrev i sina böcker. I Dagens Arena skriver Nisha Besara om detta under rubriken Landet Kafka:

Sverige har blivit ett samhälle som värnar system i stället för medborgare. Människor flyttas från en myndighet till en annan. Ingen tar helhetsansvaret och försöker hålla ihop samhället och människorna i det.

Hon tar bland annat upp den sjuka regel som säger att en människa som har halvtidsarbete måste säga upp sig för ersättning från a-kassan. Om en människa har heltidsarbete och sedan blir uppsagd halva tjänsten får han/hon bara ersättning på halvtid en ytterst kort period, sedan måste den halvtidsarbetande välja mellan att säga upp sig och få heltidsersättning från a-kassan eller att välja att bara leva på halvtidslönen,
Det är högerregeringens så kallade arbetslinje: tvinga halvtidsarbetande att säga upp sig.

Andra absurda saker är hur högerregeringen inte fick som den ville i en omröstning och ministrar inte tänker följa riksdagsbeslutet. Alliansfritt berättar mer om det:

Riksdagens beslut att erkänna folkmordet i Armenien som just ett sådant har nu fått statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att beklaga sig för sin turkiske kollega, skriver SVT och citerar

”Statsminister Fredrik Reinfeldt försäkrade dessutom i ett telefonsamtal på lördagen med den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan att han inte var överens med riksdagen i dess beslut att beteckna övergreppen mot armenier som folkmord.”

Tidigare har ju också utrikesminister Bildt tagit avstånd från omröstningens resultat genom att kalla det Djupt beklagligt.

Något som däremot är beklagligt är klyftan som finns mellan beslutande makthavare och folket. Dagens Nyheter berättar om hur politikerna går stick i stäv mot folkets vilja när det gäller religiösa friskolor.

Nästan varannan väljare vill förbjuda konfessionella friskolor. Den inställningen har också många partier haft – men nu ser de ut att ha svängt.
Den tydliga omsvängningen gör också att politikerna i många fall går stick i stäv mot sina väljares önskningar.

Andra absurda saker som införts under nuvarande högerregering: att pensionärer som arbetat och betalat in skatt till systemet hela sitt liv har högre skatt än alla andra. I inget annat land har pensionärer högre skatt än de förvärvsarbetande. Anna Vikström är en av många bloggare som tagit upp detta.

Sjukpengen som tar slut för långtidssjuka som då måste ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. De allra flesta långtidssjuka är ju just svårt sjuka, det är därför de varit sjuka länge.

Människor som drabbats av de nya reglerna som kastar ut människor i en kall, kall verklighet berättar på sajten Kalla Sverige. Här är ett exempel.

Varför inte avsluta med lite fakta om Kafka, vars verk är så starka och säger så mycket om samhällen där byråkratin blivit det viktigaste och inte till för människornas skulle längre:
Från Wikipedia

Franz Kafka, född 3 juli 1883 i Prag i dåvarande Österrike-Ungern (idag i Tjeckien), död 3 juni 1924 i Kierling i närheten av Klosterneuburg, Österrike, var en tyskspråkig författare. Hans huvudverk utgörs av tre romaner, eller romanfragment, (Processen, Slottet och Den försvunne) ett stort antal noveller, liksom brevväxlingen med Felice Bauer och Milena Jesenská.

Till största del publicerades Kafkas verk först efter hans död och mot hans uttalade vilja, av Max Brod, en författarkollega och nära vän. Kafka tillhör 1900-talets mest inflytelserika tyskspråkiga författare.

Relaterade tidningsartiklar i : Aftonbladet och Svenska Dagbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Feng shui för folket

by

feng shui

Feng shui har, i likhet med till exempel yoga, inlemmats i Folkhemmet. Jag ägnar mig åt båda. De österländska lärorna har i anpassad form, för att uttrycka det vänligt, blivit ett slags skönt flum som förgyller vår vardag.

En vackert formad skål med havssalt kan bringa harmoni, enligt läran feng shui. Det är ju inte heller särskilt dyrt att fixa och sedan ställa på lämplig plats i lägenheten. Och just så konkreta är råden i boken ”Praktisk feng shui för hem och själ” (ordet ”och” i titeln är förresten ersatt av ett tecken i ett typsnitt som vagt associerar till främmande skrivtecken). Och jag gillar boken, den gör mig glad. Återkommer till varför senare.

Den engelske författaren, feng shui-experten Simon Brown, går igenom begreppen inom feng shui, hur läran ska användas för att finna harmoni och utvecklas både personligt och som inredare av balanserade hem. Psykologisk energi, väderstreckens innebörd, inre energi, färger, möblering i hemmet, midvintersolståndet – allt förklaras med enkla ord och ofta i tabellform. Konkreta exempel ges, som ”exempel på mål att arbeta med i sydvästlig energi” vilket kan vara att leka med barnen minst en timme om dagen.

Författaren har kombinerat klassisk feng shui med modern livscoachingteori och det kan ju göra den som är det minsta skeptiskt lagd livrädd. Jag menar, den befarade kombination vulgärversion av uråldrig visdom från öst och coachingfloskler från vår egen tid låter rätt vidrig.

Men det blir det inte i den här boken, tycker jag. Och som författaren Simon Brown själv skriver: vi ägnar ju oss alla åt feng shui, medvetet eller omedvetet. Han ger som exempel hur vi väljer en fin plats för att ha picknick, ett ställe som känns harmoniskt i det gröna. Och visst, mycket kan vara självklart men det är rätt skönt att bara titta på bilder och bli lite inspirerad.

Den som väljer att ha picknick under påfarten till motorvägen ses nog av de flesta som ironisk. Handlingen blir ett slags statement mot det de flesta uppfattar som miljö att njuta i. Och ärligt talat vore det betydligt lättare vore det att ironisera över en bok som vill få oss att ”må bra hemma med nya och bättre energier” för att använda förlagets ord. Eller kritisera författaren för att slå mynt av våra drömmar om att utvecklas, göra karriär och ha ett vacker hem.

Det finns också flera uppgörelser med feng shui så som läran förpackas, förvanskats och säljs i kommersiella medier. Roligast tycker jag är Kjell Häglund som i min facktidning Journalisten gör upp med de västerländska falska feng shui-profeterna: http://www.journalisten.se/kronika/13526/naer-feng-shui-dravlet-kom-till-stan http://www.journalisten.se/kronika/13526/naer-feng-shui-dravlet-kom-till-stan

(Efter den krönikan för ett par år sedan verkar Häglund även

blivit något slags expert på falsk feng shui och har uttalat sig i inredningsmagasin om saken, som han först skrev om i tidningen Residense under rubriken ”Fake shui”):

Chockerande nog är detta alltjämt den enda kritiska tidningstext som publicerats i Sverige under feng shuins 2000-tal. I stället för ifrågasättande granskningar matas vi oupphörligen, i våra största nyhetstidningar, med kvasireligös PR-propaganda för detta genomkommersiella svindleri, under rubriker som ”Finn harmoni med feng shui” och ”Stressa av med feng shui” i Aftonbladet och ”Piffa upp kärlekslivet med feng shui” i Expressen; i allt från fack- och folkrörelseorgan till trädgårds- och föräldratidningar; och kanske allra värst när Dagens Nyheter erbjudit sina prenumeranter rabatt på hutlöst prissatta feng shui-seminarier – som DN-prenumerant kom man därmed undan med 1 150 spänn för en ”workshop” där feng shui-gurun Karen Kingston lärde ut hur man tänder en lampa för att ”aktivera eld-elementet i erkännande/berömmelse-delen av hemmet”, och att “en symbol för familjens välstånd är att fylla kylskåpet med färsk mat”. (ur Journalisten)

Det går inte att säga emot. Men jag har så stor tilltro till mänskligheten att jag tror att de använder den typen av kritiserade texter och gör något eget av. Ungefär som när jag och mina kompisar använda våra Barbiedockor för att gestalta brottslighet i Madrid och Barcelona – oklart varför vi valde dessa städer när vi lekte i Stockholmsförorten – och skapade egna sammanhang med de då, på 70-talet, starkt kritiserade ”genomkommersiella” dockorna.

Jag känner mig faktiskt lite upplyft av boken om praktisk feng shui. Miljöerna ser trevliga ut, det påminner lite om hemma hos mig. Tjejen som är med på illustrationerna ser bra ut på ett sätt jag kan identifiera mig med, komplett med kärlekshandtag i midjan och lite mörk utväxt i det fusk-sommarblonda håret. På bilderna lyfter hon en soffa i samma färg som min från Mio, på en annan sida verkar hon meditera i en bekväm ställning.

Texterna lyfter fram ord som väcker känslor, som vårdagsjämning och mörkt vatten. Sammanhanget blir ju lite oklart, minst sagt, men det gör inte så mycket. Tycker jag. Möjligen är jag köpt, är det något jag är kritisk till i den här boken är det att det ibland blir väl övertydligt. Som när det handlar om vatten i hemmet. Det kanske inte är nödvändigt att påpeka att det är viktigt att ett akvarium är rent och klart för att skapa harmoni. Den igenslammade, illaluktande vattensamlingen med döende fiskar är väl något de flesta med erfarenhet minns med fasa efter flera årtionden?

Men nog med kritik. Nu ska jag ställa en rund glasskål med rent vatten i söderläge och se ljuset reflekteras fint i det, på inrådan av boken.

Text: Lilly Hallberg

Bok: Praktisk feng shui för hem och själ
Författare: Simon Brown, översättning till svenska Kerstin Törngren
(Bokförlaget Semic)
ISBN 978-91-522-5544-2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Rätten att säga sin åsikt är ett arv från upplysningen

by

voltaire1

Efter den 11 september 2001 har det blivit svårt att diskutera kritiskt mot religion och religiositet överhuvudtaget, eller är det egentligen flera debatter som förs samtidigt? Svarar man jakande på så inser man tydligt att vi dagen Europa inte tagit denna problematik på allvar. Det visar även den senaste tidens uppflammande debatt om främst islam.

Är det rimligt att vara försiktig med att peka på oegentligheter i religioner? Var det inte denna rättighet som arbetades in under upplysningstiden med udden riktad mot främst kristendomen och den katolska kyrkan?

Jag som trodde att vi hade kommit längre än att vi namnet av pluralism skall acceptera att vissa religioner har fri lejd att ha vilka åsikter som helt, och andra skall tiga i debatten. Det finns dogmatiska yttringar både inom kristendomen och inom islam som är oförenliga med den kultur som vi lever i. Det tack vare vårt arv från upplysningen som vi kan urskilja detta.

Upplysningen som hade sin storhetstid under 1700-talet arbetade mycket med tanken om att var och en själv skall kunna välja sin tro eller politiska åsikt, något som ännu idag inte är självklart i många delar av världen. Tänkare som Adam Smith, John Locke och Voltaire och en mängd andra var aktiva och spred de liberala tankegångarna runt om i världen. De uppsättningar som liberala rättigheter som vi håller för självklara; rätten till liv, frihet och egendom, är rättigheter som är ett gott arv från denna tid. Dessa tydliga rättigheter är inga motståndare till förnuftet utan motståndare till dess motsatts: inskränkthet och tyranni.

Jag tar upp ett nära exempel: att fortsatt publicerande av bilder på profeten Muhammed egentligen inte är ett problem, religionsutövare har i många länder fått tåla att deras gud eller högre dignitärer av deras religion har förlöjligas. Det tillhör en av de grundläggande värderingar vi har sedan upplysningstiden, rätten att själv bilda sig en egen uppfattning.

Problemet är att många, speciellt religiösa dignitärer, av olika skäl anser att just för dem inte är tillämpningsbart att just deras religion/profet inte går att uttrycka sitt missnöje till. Den enes rätt till religionsfrihet sträcker sig längre än den andres rätt till att kritisera. Vart drar man då gränsen? Måste hjulet uppfinnas gång på gång igen. Det kan tyckas vara självklart att med att en så ringa företeelse som att göra karikatyrer av en profet egentligen inget man behöver hetsa upp sig över, för många har inte profeten som auktoritet.

Att delar av ens världsbild kan bli sårad av att den inte blir accepterad, ja verkligheten är full av exempel av där människor inte delar dina speciella åsikter, men det är ur detta som vi lär oss att sådant är livet. Skall vi aldrig kritisera vad som anses vara en dålig form av religionsbildning eller dogm så har missat en viktig del av yttrandefriheten. Upplysningsfilosofen Voltaire skrev en gång:

” Teologi roar mig. Där finner vi det mänskliga vansinnet i full blomstring”

Något som var sant för 250 år sedan och lika sant idag. Är då delar av upplysningen satt på undantag? Kanske. Det är kanske så att det postmoderna arvet har gett oss osäkerheten av de värden som vi själva en gång inte hade längre är universella eller allmängiltiga. Kommer det att i framtiden bara vara några enstaka tidningar eller grupper runt om i världen som står för det fria ordet – så kommer dessa friheter inte väga tungt. Det är hög tid att vi igen försvarar upplysningens goda tankar och inte låter oss skrämmas till tystnad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,