Rätten att säga sin åsikt är ett arv från upplysningen

Efter den 11 september 2001 har det blivit svårt att diskutera kritiskt mot religion och religiositet överhuvudtaget, eller är det egentligen flera debatter som förs samtidigt? Svarar man jakande på så inser man tydligt att vi dagen Europa inte tagit denna problematik på allvar. Det visar även den senaste tidens uppflammande debatt om främst islam.

Är det rimligt att vara försiktig med att peka på oegentligheter i religioner? Var det inte denna rättighet som arbetades in under upplysningstiden med udden riktad mot främst kristendomen och den katolska kyrkan?

Jag som trodde att vi hade kommit längre än att vi namnet av pluralism skall acceptera att vissa religioner har fri lejd att ha vilka åsikter som helt, och andra skall tiga i debatten. Det finns dogmatiska yttringar både inom kristendomen och inom islam som är oförenliga med den kultur som vi lever i. Det tack vare vårt arv från upplysningen som vi kan urskilja detta.

Upplysningen som hade sin storhetstid under 1700-talet arbetade mycket med tanken om att var och en själv skall kunna välja sin tro eller politiska åsikt, något som ännu idag inte är självklart i många delar av världen. Tänkare som Adam Smith, John Locke och Voltaire och en mängd andra var aktiva och spred de liberala tankegångarna runt om i världen. De uppsättningar som liberala rättigheter som vi håller för självklara; rätten till liv, frihet och egendom, är rättigheter som är ett gott arv från denna tid. Dessa tydliga rättigheter är inga motståndare till förnuftet utan motståndare till dess motsatts: inskränkthet och tyranni.

Jag tar upp ett nära exempel: att fortsatt publicerande av bilder på profeten Muhammed egentligen inte är ett problem, religionsutövare har i många länder fått tåla att deras gud eller högre dignitärer av deras religion har förlöjligas. Det tillhör en av de grundläggande värderingar vi har sedan upplysningstiden, rätten att själv bilda sig en egen uppfattning.

Problemet är att många, speciellt religiösa dignitärer, av olika skäl anser att just för dem inte är tillämpningsbart att just deras religion/profet inte går att uttrycka sitt missnöje till. Den enes rätt till religionsfrihet sträcker sig längre än den andres rätt till att kritisera. Vart drar man då gränsen? Måste hjulet uppfinnas gång på gång igen. Det kan tyckas vara självklart att med att en så ringa företeelse som att göra karikatyrer av en profet egentligen inget man behöver hetsa upp sig över, för många har inte profeten som auktoritet.

Att delar av ens världsbild kan bli sårad av att den inte blir accepterad, ja verkligheten är full av exempel av där människor inte delar dina speciella åsikter, men det är ur detta som vi lär oss att sådant är livet. Skall vi aldrig kritisera vad som anses vara en dålig form av religionsbildning eller dogm så har missat en viktig del av yttrandefriheten. Upplysningsfilosofen Voltaire skrev en gång:

” Teologi roar mig. Där finner vi det mänskliga vansinnet i full blomstring”

Något som var sant för 250 år sedan och lika sant idag. Är då delar av upplysningen satt på undantag? Kanske. Det är kanske så att det postmoderna arvet har gett oss osäkerheten av de värden som vi själva en gång inte hade längre är universella eller allmängiltiga. Kommer det att i framtiden bara vara några enstaka tidningar eller grupper runt om i världen som står för det fria ordet – så kommer dessa friheter inte väga tungt. Det är hög tid att vi igen försvarar upplysningens goda tankar och inte låter oss skrämmas till tystnad.

Läs även andra bloggares åsikter om religion, yttrandefrihet, demokrati, muhammedkarikatyrer