• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Blå toner frodas på bantad festival – Göteborgs Bluesfestival 2023

5 juli, 2023 by Mats Hallberg

Cinelli Brothers – foto Leif Wivatt

Villa Belparc i Slottsskogen Göteborg

30/6-1/7

Arrangör: Göteborgs Bluesförening

Framför allt beroende på trassel med tillstånd och därtill antagligen på grund av rådande ekonomiska situation, genomfördes i år den omtyckta festivalen i nedbantat skick. 3 akter spelade varje kväll på den stora scenen. Gick smidigt att rigga om varför pauserna blev lagom långa. Och på området fanns tillgång till mat (pizza), fika och dryck (fullständiga rättigheter). Tre attraktiva akter hemmahörande i regionen kompletterades av tre välutrustade band från Norge, Tyskland och England. Uppskattningsvis ett par hundra personer utgjorde entusiastisk publik, varav somliga dansande närmast scen. Festivalens stammisar tillhör de som frekventerar den populära Bluesbåten vid Operan. Göran Blomgren (Guran) och hans medhjälpare tog med bravur hand om den viktiga uppgiften att sköta ljudet. Eftersom man sitter utomhus ska påpekas att det bistra vädret nog skrämde bort en del, särskilt andra kvällens ihärdiga regn. Lyckligtvis fick publiken plats att sitta under takställningen när vädret trilskades.

TOMMY TRUMMA & STEFAN DAFGÅRD invigde festivalen. Hade inte tidigare hört duon som tvingades lämna återbud i fjol. Och slarvigt nog missade jag nu deras första låtar. Andras låtar varvas med egna original i samma anda.. Tommy Johansson ackompanjerar på cajon och ibland på tvättbräda, medan låtskrivaren Stefan Dafgård tillhandahåller rootsy röst inte långt ifrån Sven Zetterberg samt lirar elgitarr och munspel. Var för sig har de ett förflutet i bland andra Instigators, och Abel & Kaninerna. där Johansson satt bakom trumsetet. Duon underhöll i djuplodande minimalistiskt format, vilket sägs innefatta blues, soul, rotrock, (swamp-rock och boogaloo, svängiga tongångar som återfinns på albumet Travel Kit Groove. Även om deras gedigna hantverk skulle kunna tillföras tydligare profil, fungerar man idealiskt som öppningsakt.

foto Leif Wivatt

Deras avskalade sound manifesteras i en hängiven inställning. Inledningsvis tycks gitarrspelet inriktat på att kompa den bärkraftiga sången. Musiken innehåller uppfriskande mycket energiskt riffande, efterhand kryddad med några vassa solon. Riffandet sänder ut impulser till storheter som John Lee Hooker och Elmore James, medan de sparsamt förekommande utflykterna på Dafgårds telecaster(?) fick mig att tänka på Luther Alllison. Festivalmusiken var av den karaktär att åtskilliga associationer uppstod hos mig. ”Varnar” således för recensentens namndroppande.

Låter avsiktligt ruffigt i distad ton med härlig nerv centrerat kring några få ackord, inte sällan i boogie-stuk även om vad jag först hör är en slags shuffle. Halvvägs in i spelningen byter lika duktiga som sparsmakade rytmleverantören till tvättbräda. Också i långsamt sugande doo wop-liknande alster etableras ett skönt sväng. Dafgård tar självklart fram sitt munspel vid olika tillfällen, vilket bidrar till ett varierat och ändå sammanhållet sound. Av blueshjältar tolkas bland andra Sonny Boy Williamson, Lightning Hopkins och traditionell up-tempo låt från Louisiana. På sluttampen firar duon triumfer också i egen låt vars stil påminner om fartfyllt röj á la John Hiatt. Kul!

foto Leif Wivatt

CINELLI BROTHERS från London gjorde sin Sverigedebut på festivalen. Gruppen bildad 2018 består av italienskättade bröderna Marco och Alessandro Cinelli, Tom Julian-Jones samt Stephen Giry vars mission handlar om att hylla elektrifierad blues från Chicago och Texas, så som den framställdes av legendariska Chess men också etiketten Stax på 60- och 70-talet. Man har representerat UK och kommit tvåa i bluestävling i Memphis.

Blir näst intill ogörligt att göra en förteckning över sättningen, eftersom kvartetten byter instrument med varandra i sällan skådad omfattning. Märkligast av rotationer: när ordinarie trumslagare och basist skiftade instrument. På en majoritet av låtar spelade någon ur kvartetten på ett keyboard och mannen i hatten (Tom Julian-Jones) trakterade ibland munspel.

foto Leif Wivatt

De skriver eget material. Grandchildren of the Blues går i B.B Kings fotspår och covern The Very Thing That Makes You Rich (Makes Me Poor) tillägnas givetvis Ry Cooder (ej upphovsman). Gitarrslingan i sist nämnda titel låg i och för sig närmare Albert King än magikern Cooder. Oväntat stor dos soul smugglas in i repertoaren. Angående covers kulminerar konserten genom ett modigt val, då en glödhet version av Million Miles Away (R. Gallagher) broderas ut.

Cinelli Brothers var för mig en ny bekantskap, svängigt samspelta och skickliga. Förvisso gav första låt ett småtrist intryck. Inte minst med tanke på att att uttalad sologitarrist saknas, hörs häpnadsväckande högklassiga gitarrsolon från tre av bandets medlemmar. Broder Marco levererar i tuff konkurrens nog det mest explosiva solot över stompig Chicago-blues. Gillade deras tunga sound ofta groovy med stadigt pådrivande rytmsektion. Markerade basgångar beredde vägen för briljanta inpass på munspel, klaviatur och gitarrer. Man turas om att sjunga solo och bistå med bakgrunder. I sista fasen uppstod kopiöst drag. Dansades livligt till minst sagt medryckande boogie av delar ur publiken.

foto Leif Wivatt

I BONITA & THE BLUES SHACKS förenas själfulla sångerskan Bonita Niessen från Sydafrika med fem kompetenta musiker från Tyskland. De odlar sin kärlek till afrikansk-amerikanskt arv vars glansdagar daterar sig till perioden 50-talets mitt och fram till det sena 60-talet. Vad de ägnar sig åt marknadsförs som högintensiv rythm & blues. Bandets medlemmar heter Michael Arlt (sång och munspel), Andreas Arlt (gitarr o sång), Fabian Fritz (orgel och piano), Henning Hauerken (kontra-/ elbas) samt André Werkmeister (trummor). Tysktillverkad rhythm & blues kan framstå som en udda kombination. Faktum är emellertid att de rutinerade männen behärskar sina sysslor. Bara några enstaka gånger uppstår tendenser till slätstrukenhet eller ojämn standard.

foto Leif Wivatt

Efter stabil inledning blir det än mer sting i låt hämtad från B. B Kings katalog. Artisten i centrum gör därpå entré. Sker en nivåhöjning, uppskattar bandets avsevärda satsning, förmågan att kommunicera genom ett skarpslipat sound. Bonita använder sig av en vibrerande töjbar stämma med drag av Tina Turner och Etta James. Med andra en ansenlig pipa även om önskvärd egenart stundtals fattas. Publik bjuds in till fest och i denna tillställnings mest showiga avdelning sjöngs det klämmiga duetter i behaglig lunk. Noterar spänstig rytmsektion där basistens alternerande emellan ståbas och elbas blir till smarta förändringar av ljudbild. Motsvarande omväxlande grepp laborerar också organisten med. Den instrumentalist som imponerar mest i sina aktioner är tveklöst Andreas Art. I några av sina charmanta inbrytningar imiteras licks av B. B King och i extranummer Freddie King.

foto Leif Wivatt

Har stor behållning av Too Much Mystery, en yster jive Här briljerar bröderna när gitarristens förnämliga tonkontroll avlöses av urladdning på munspel. Flera låtar har soulig anstrykning och på slutet kommer till och med en tryckare. Bortsett från omnämnda Freddie King påminner fragment om klassikern Mr. Big Stuff (J. Knight) och B.B Kings signaturmelodi.

THILINI GULDBRAND & FREDRIK ASKERDAL var också en duo totalt ny för mina öron. Thilini som examinerats från Musikhögskolan i staden är otroligt mångsidig som vokalist, vilket bekräftas då hon först ut under lördagen när vädergudarna vaknat på fel sida demonstrerar hur texter kan tolkas. Ackompanjatör Fredrik arbetar enligt uppgift på Guitarshop No 1, hade tagit med sig hela fyra gitarrer. Duon gjorde definitivt succé! Därför snöpligt att de tilldelats alltför snålt med tid varför publikens bifall inte kunde få en naturlig fortsättning.

foto Erik Lindahl

I mycket angenäm ljudbild växlar Thilini genrer och språk, sjunger både på engelska och svenska. Utan att gå till överdrift finns en passionerad frasering, som gör att vad som sjungs alltid känns angeläget. Bluesig stämning kring ensamhet och smärta åkallas. Gitarrernas fylliga klang förstärks av omgivande reverb och skönt distat sound. Han spelar akustiskt, i en låt lap steel, dobro och elgitarr med spetsig ton. Har tyvärr inte koll på Askerdals cv. Blev förtjust i vad han uträttar, trots att understödjande roll intas, ser istället till att varsamt styra melodier och avhåller sig nästan helt från att dekorera. I tredje låten där ett trumbeat möjligen är inkopplat, får de mig att referera till Louise Hoffsten & Richard Krantz vars krogspelning i Lerum i våras jag entusiastiskt recenserade.

Efter vad som skulle kunna vara Bellman följer Bessie Smith, svensk bearbetning av den spiritual vi känner som Sometimes I Feel Like A Motherless Child, traditionell koral från Malung, tidig blueshit i form av Rollin´And Tumblin´(Robert Jonson – Muddy Waters – Elmore James – Cream…), Uppskattar att Thilini bemödar sig om att etablera kontakt med sina åhörare. Det sjungs och musiceras strålande och samarbetet sitter som en smäck. I en sekvens imiteras en kornett och vid annat tillfälle uppstår ett skramligt sound á la Tom Waits. Snärtiga attacklustan i ovan nämnda bluesklassiker leder tankarna till Ry Cooder-land.

foto Erik Lindahl

CANADIAN CLUB startade sin verksamhet för snart tio år sedan efter att två fans till Tottas Blues Band kontaktat Nikke Ström om huruvida intresse fanns att bilda ett tribut-band. Grabbarna från Ljungby var tillräckligt solida musiker med god kännedom om TBB för att få klartecken. För ett par år sedan hörde jag dem infria högt ställda förväntningar hos Bluesföreningens på S/S Marieholm. Tom Johansson förfogar över en mer än habil röst medan kompisen Thomas Einarsson bidrar med drivet gitarrspel och munspelsfärdigheter.

foto Erik Lindahl

Den direkta förbindelsen till TBB är ändå den helt avgörande pusselbiten, vad som gör att musiken lyfter live. Basistklippen Ström utgör vital rytmsektion tillsammans med batterist Gunnar Petersson vilka dessutom delar scen med Tottas vapendragare Mister Bengan Blomgren. Efter en sådan här begivenhet vore det ett oerhört understatement att kalla dem pigga veteraner. De är så välmeriterade att ytterligare presentation är överflödig. Nöjer mig med att tala om att de utförligt intervjuats var för sig av undertecknad.

Av TBB har jag tre album på vinyl och för fyrtio år sedan såg jag dem på Nef. Vad beträffar Totta Näslund införskaffades 10 cd-boxen bär jag var på minneskonsert. Hörde sångaren som tillhörde kategorin världsklass i Falkenberg, på Liseberg, på Heden, Näckrosdammen, Mudd Club etc.

foto Erik Lindahl

Första två låtarna strulade det med förstärkare och instrument för Nikke Ström och i viss mån Bengan. I övrigt flöt allt som det skulle, precis som vi var inställda på. Publiken njöt av det bluesiga välbehag som deras samstämmiga energi och strålande bedrifter spred under tak på Villa Belparc. Canadian Club roas av att mixa hits med mer udda material och att tillföra en egen twist.

Inledningsvis mycket munspel i uppsluppet hållna påståendet Ain´t Your Business. Efter nästa låt i skönt stuffande boogietakt uppstår än fetare sound när basen bytts. Magikern Blomgren ger sig till känna för första gången, spinner loss på högre växel som vore han femtio år yngre. Jag som fått förmånen att höra honom vid ett antal tillfällen under 2000-talet, märker överväldigad att han en handfull gånger bekräftar sin ikonstatus. Och den utanför scen så timide mannen är fortfarande oöverträffad på att förmedla radikala utvidgningar av ett känslosamt spektrum. Ett par gånger uppstår rysningar av lycka när hans berömda lager-på-lager teknik utgör grundbult i solon. Kanske luddig analys, men bländande tekniken som inte kan kopieras bör betraktas som antitesen till racergitarrist Yngwie Malmsten. Bengans gnistrande gitarr triumferar i exempelvis höjdarversioner av Stranger Blues (E. James) jämte Bad Bad Whiskey och ett hisnande outro på Saturday Night Boogie Woogie Man.

foto Erik Lindahl

I struktur hämtad från bland andra Allman Brothers Band och Wisbone Ash framförs melodierna överlag i ett ”twin guitars” koncept. Det innebär således att också Thomas Einarsson (som en gång nappade på chansen att spela med självaste Chuck Berry) står för flera begåvade licks och kröner sin prestation med att fyra av inte alls oävna solon. Angående att delvis reproducera stilen Tottas framgångsrikt utvecklade, begränsas man en smula av att Bernt Andersson inte engagerats (förmodligen på grund av tidsskäl). Vad gäller Tom Johansson är det en omöjlig uppgift att axla manteln. När det konstaterats ska man vara generös nog och ge honom kredd för förtjänstfull prestation, vilket en skribent intill mig understryker. Den i Göteborgs musikkretsar välkände ”Guran” påpekade visserligen efteråt, att han inte kunde låta bli att tänka på förgrundsfigurens frånvaro. Berättade för Bengan och Nikke efteråt att spelningen gick strålande, låg på en nivå egentligen över vad man kan begära.

Oavsett om snabba alster eller ”deep down” teman behandlas dominerar rytmsektionen högst fördelaktigt. En fröjd att höra hur smidigt Nikke Ström färgar låtarna i hög volym utan att dränka övriga instrument. Styr skeendet genom att bestämma när låtar ska avrundas. Och den i vanliga fall elegante trumslagarnestorn Gunnar Petersson tar för sig, här än mer än när han återfinns i Ginhouse, Sweet Little Angels eller storbandsswing-svängen. Häpnar över hur han agerar pådrivare, befinner sig i zonen och verkligen gör fantastiskt avtryck. När CC når upploppet ges han rättmätigt extra utrymme på virveltrumma. På slutet öses det på för fullt i Memphis-doftande rockstänkare, Blues With A Feeling med inslag av rockabilly samt ytterligare ett extranummer i form av Chuck Berry-dänga featuring Einarsson.

foto Erik Lindahl

Avslutar festivalen gör VIDAR BUSK & HIS TRUE BELIEVERS från Norge. Kanske otacksamt att framträda efter ovanstående urladdning. Bestämde mig för att lämna efter ungefär en halvtimme, i behov av komfort och matintag. Vädret och blöta strumpor bidrog till mitt beslut. Hur som helst inskränker jag mig därför till spontana intryck av en reuinonsättning. Gitarrist Busk vid sångmikrofonen som drivit flera olika konstellationer påstods vara Norges okrönte blueskung (i min värld är det Knut Reiersrud). Omgav sig med hammondorganist, munspelare, basist, trumslagare samt gitarristen Johnny ”Guitar” Augland med meriterande samarbeten på sitt cv.

Enligt mitt förmenande var de proffsiga men utan önskvärd udd. Ganska oförutsägbart att första halvtimman präglades av rockig profil på bekostnad av bluestolvor. När jag i deras mest offensiva moment, inventerar mitt imaginära referensbibliotek dyker Alvin Lee och Ten Years After upp. Ibland slingrade sig emellertid bandets groove tillbaka in i genrens fåror. I ett snabbt svängande alster befinner sig organist och därpå munspelaren i framkant.

TACK Leif Wivatt och Erik Lindahl för foton!

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Visskatt bedårande omformulerad – Thilini/ Erik/ Johan tolkar Cornelis

3 juli, 2023 by Mats Hallberg

Utopia i Göteborg

29/6 2023

För några år sedan rekommenderades jag att lyssna på Thilini Guldbrand.. Det var en väninna och kollega till henne som tipsade i samband med utomhuskonsert där Thilini fanns i publiken, en kollega som samarbetar tätt med Erik Björksten. I egenskap av innovativ gitarrist har han, kuriöst nog, också jobbat med Thilini i tio år. Sedan jag lade tipset på minnet har jag kunnat skåda henne åtskilliga gånger när vi båda utgjort publik och en handfull gånger då 32-åringen från Göteborg själv stått på scen. Hon imponerar varje gång, äger scen med sin stora och nyanserade röst. Har då kunnat inkassera ljuvliga bevis för att hon musikaliskt står på två åtskilda ben. Dels de känslosvallande uttryck inom svepande termen ”black music” som rymmer – framför allt blues, soul och jazz. Dels låtar i svensk folkviseton och rent av skillingtryck. Utöver denna disparata inriktning har en drivkraft varit att lyfta fram kvinnor, ofta förbisedda pionjärer.

Och hur benet stadigt rotad i svenska myllan kan låta, illustreras kongenialt i projektet Cosmetisk Heesvijk, ett till lika delar vågat och varsamt visprogram av Thilini och Erik. I fjol släpptes en ypperlig cd med elva tolkningar i skiftande skrud inspelade live. Till Cornelis-aftonen på Utopia hade man dessutom anlitat Johan Bengtsson på kontrabas, som lirat med duon vid endast ett tillfälle tidigare. Innebar ökad frihet för Björksten att ägna sig åt att utvinna essensen i melodier när expert på rytmisk klangbotten finns till hands. Möjligheten att naturligt föra in dynamik ökar något en entusiastisk publik kan notera.. Nybildade trion botaniserar framgångsrikt i ett eget konstruerat akustiskt landskap, stundtals garnerat med diskreta elektroniska effekter genom Björkstens inkopplade pedaler. Utan att på något sätt förvanska originalen tillåter de sig en avspänd hållning.

foto A Styf

För kännedom kan meddelas att jag har sex skivor med Cornelis plus ståtliga tribut-dubbeln Den flygande holländaren och gedigna biografin av Oscar Hedlund, sett såväl dokumentärer som den engagerande biopic där norrmannen Hans-Erik Dyvik Husby glänste i titelrollen. Vidare kan informeras om att jag hört Cornelis live i Göteborgs Konserthus 1986 i anmärkningsvärt god form och sett ett vibrerande Cornelis-program som kyrkokonsert med Sarah och Georg Riedel.

Intima konserten på jazzkrogen över två set börjar utan några preludier, ingen presentation. Upptakten attackerar innerligt i vemodigt utformad folkviseton. Avlöses av fräsch version av Deidre´s samba. Första tre visorna samma låtordning som på skivan. Gitarrist Björksten anför på förväntat smakfullt och spännande manér, färgar kreativt genom att framhäva stämningen i texterna. Bengtssons basgångar förankrar förnämligt grunderna. Den utsökta interpretens arbetsredskap, syftar på hennes stämband, behärskas till fulländning. Intonation av absolut toppklass leder iblanf tankarna till Anna-Lotta Larsson. Thilini inte bara bär sångerna genom fullödiga betoningar och dramatisk frasering. Upprättar också en relation till oss åhörare, blir till ytterligare en avgörande faktor på pluskontot. Vi får bakgrund till Cornelis låtar vilka sätts in i ett upplysande sammanhang. Vår guide gillar att det fanns motsatta sidor hos Cornelis. Hård approach kontra sköra inslag, något som exemplifierades övertygande.

foto A Styf

Vad på scen sker draperas i en känsla av autenticitet , vilket entusiastisk publiken uppskattar. Apropå sättning bör påpekas att ackompanjerande ankaret kompletterar på inkännande körsång och agerar huvudsolist i Mördar-Anders, makabert alster vars innehåll gavs en uppdaterad, galghumoristisk betydelse. Thilini och Erik ansvarar gemensamt för låtarnas utformning. Föredömliga arr genererar precis de moment av närvaro man önskar sig utav livemusik. Blev förvisso överraskad flera gånger av avsaknad av outro, abrupta slut. Det doftar av blues och folkmusik med bitvis jazzig anstrykning. Innan Ångbåts blues framförs med snärtig rytmik berättas om umgänget språkgeniet hade med all star-sextetten Jazz Inc. vars samarbete kom på skiva 1979.

Vilka höjdpunkter bör särskilt framhållas? I ett program utan svackor utgår extra beröm till tolkningar av Polaren Per är kärlekskrank, melankoliska kärleksballaden Grimach om morgonen går direkt till hjärtat, Barkbrödslåten i valstakt som främst förknippas med Cornelis upptäckt Monica Törnell, Sjuttonde balladen (e. Taube) vars kvidande bluesformel söker sig i perfekt harmoni på duo i Ry Cooder-land, svängfesten i Ångbåts blues, Johan Bengtssons begåvade taktangiveri i Telegram till fullmånen, trions perfekt synkade groove i Rosenblad, Rosenblad, det loopade oberäkneliga beat som kryddar hit skriven för Tre Damer, paradoxala livsglädjen som rent melodiskt härskar i Hopplös blues och lanserandet av tenorbanjo i extranummer. För att bara nämna ett knippe alster som stack ut.

Extatisk stämning kulminerar i utdragen, final som förflyttar sig från rörande till väldans kul, genom alltmer uppspeedat tempo och publikmedverkan. Trion utan egna minnen av denne gigant gör honom definitivt rättvisa, han som i pressen kunde kallas både svenska visans förnyare och bus- och mysgubbe. Att texterna håller högsta klass behöver väl knappast påpekas?

Arkiverad under: Musik, Recension

Dag 3 på Lollapalooza i bilder

2 juli, 2023 by Thomas Johansson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Lollapalooza Stockholm 2023, Musik

Dag 2 på Lollapalooza i bilder

2 juli, 2023 by Thomas Johansson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Lollapalooza Stockholm 2023, Musik

Konsertrecension: Bruce Springsteen & The E Street Band Ullevi

2 juli, 2023 by Elis Holmström

Bruce Springsteen & The E Street Band
28 juni 2023
På Ullevi
Betyg 5

Det finns flera klyschor och ordspråk gällande Bruce Springsteen. Men det kanske mest berömda – eller ökända beroende på vilken kväll man har turen att få biljetter till, är att konserterna endast blir bättre för varje spelning som går samma plats. Mönstret har varit detsamma sedan 1985 – enligt dem som var där, den första kvällen passerar alla gränser, de mest otroliga superlativ och hyllningar framkommer och himmelriket verkar ha hittats. Men kvällen därefter spränger man ljudbarriären och knäcker ryggraden på all rim, reson och logik. Det borde inte vara möjligt men så är det bara.

Vad gäller konsert nummer tre har Springsteen dock fått kämpa med sin världsberömda och vanligtvis perfekta dramaturgi. Under kväll två brukar skattkammaren öppnas, då ignoreras de mer publikfriande spåren, istället plockas det fram rariteter som får de mest lojala och dedikerade att skrika halsen ur led. Den tredje kvällen, oavsett om det är Friends Arena i Stockholm eller MetLife Stadium i New Jersey, kämpar med att hitta en form som tangerar kväll två. Oftast har det blivit ett fantastiskt potpurri av klassiker och sällsynta b-sidor, men den perfekta helheten har ibland uteblivit.

Turnén som Springsteen och hans tappra E Street Band genomför 2023 är dock inte särskilt lik det vi vant oss vid att se under de senaste årtiondena. Springsteen är tillsammans med Pearl Jam den enda akten som vågar – och kan, kasta om och röra runt i låtlistan kväll efter kväll. Senaste besöket i Göteborg 2016 innebar att mer än 50 unika låtar framfördes under tre kvällar. Men detta har upphört i och med spelningarna 2023, Springsteen har istället skulpterat en mycket strikt spellista som inte avviker från det som framfördes på turnépremiären i februari. Spekulationerna kring varför har haglat och varit alltifrån rimliga till skrattretande. Men det är uppenbart att en anledning är E Street Band och Bruce hälsa, som trots extrem träning och en hälsodisciplin som får flera proffsatleter att skämmas, börjar svikta en aning. Springsteen har sedan senaste turnén genomgått en allvarlig operation i nacken som gjorde det omöjligt för honom att sjunga i tre månader. Även benen är stela och han springer inte runt obehindrat på scen.

Detta innebär att mycket av det hysteriska vansinnet, som att dra upp önskelåtar från publiken eller dansa med de främre raderna uppe på scen, har försvunnit. På pappret har turnén sett ut som den stelaste och mest ensidiga bandet gjort sedan 1999 då låtlistorna förblev totalt cementerade.

Men för E Street Band genomförs ingenting på någon maläten rutin. Detta är inte någon trött repris eller menlös utställning där publiken får titta på legendariska rockreliker där bäst före-datumet passerat sedan länge – host, host, Rolling Stones. Istället har Bruce designat och skapat en show som gör det möjligt för E Street Band att leverera en konsert som är lika explosiv, spännande och medryckande som de gånger då arenor spruckit och där publiken slagit rekord i höjdhoppning då de studsat upp och ned. Precisionen, kraften och entusiasmen i framförandena är fullkomligt förbluffande samtliga kvällar, men under den avslutande tredje kvällen verkar det som att alla hämningar släpper. Det är inte längre en fråga om att spara sig eller distribuera energin så att det räcker till för framtida konserter.

Diskussionerna om att det finns en risk för att detta är sista gången bandet uppträder på Ullevi har har pågått sedan 2008, samtliga gissningar har visat sig vara fel. Men denna gång är känslan otäckt närvarande. För mellan de passionerade och helt absurda explosionerna i euforiska stormar som The Promised Land, No Surrender, där gitarristen Little Steven visar upp världens stöd till Ukraina genom en gitarr målad som landets flagga i fult och blått, eller det nyskrivna mästerverket Ghosts, vilar det ett mörkt allvar över konserten. Last Man Standing inleds alltid med ett bitterljuvt och sorgest tal där Bruce tar oss tillbaka till den gången han spelade i sitt första rockband, en berättelse som kulminerar i konstaterandet att han nu är den sista överlevande medlemmen. Konsertens tydliga narrativ om avslut och avsked är påträngande och genuint plågsamt. Men Springsteen och E Street Band har alltid haft en förmåga att blanda mörker med humor, trams och glädje. Trots en spellista som inte innehåller några större överraskningar vad gäller låtval är detta ett av de mest maniska och hysteriska framförandena jag sett. Låtar som på andra platser vore rena parenteser blir till dånande fester. Johnny 99 som fått flera fans och kritiker att rulla med ögonen blir till en kakafoni av blås och dans där publiken vrålar efter mer ’’cowbell’’. Den obskyra och okända E Street Shuffle känns som om den är lika älskad som Born To Run.

Det är återigen en kliché, men det är svårt att fånga vad som händer många gånger då publiken och E Street Band ingår någon sorts symbios som gör att precis allting funkar. Kitty’s Back som är ett långt bökigt jazzinfluerat nummer, som hör hemma på de små teatrar som bandet spelade på under sent 70-tal, blir till en fest utan dess like där hela Ullevi flaxar med armarna. Energinivån är bortom allting och får de två andra fantastiska kvällarna att blekna en aning. Aldrig tidigare har det varit så tydligt att låtlistan är fullkomligt irrelevant då samspelet mellan publik och artist är fullkomligt. Precis allting lyfter och blir guld värt. Höjdpunkterna är för många att räkna upp utan att göra hela recensionen odrägligt lång. Men den inövade och tempomässigt perfekta finalen får även de mest luttrade och surmulna att tappa fattningen. Born In The USA och Born To Run kan utmana de mer eller mindre perfekta versionerna på den legendariska samlingsboxen Live 1975-85, då bandet spelar som besatta och publiken är farligt nära att behöva läggas in på akuten för att stilla pulsen. Den ibland stela och reserverade svenska publiken förvandlas till något som man bara kan se på inspelningar från Buenos Aires. Under Dancing In The Dark vänder sig en kvinna om och pekar på mig och skriker för allt hon är värd. Främlingar omfamnar varandra och unga som gamla lever loss som om de vore rastlösa tonåringar som upplever Bruce-ruset för första gången. Men inte ens denna urladdning har något att sätta emot då det ultimata extranumret plockas fram för första gången på sex år. Twist And Shout, låten – eller orkanen, som fick Ullevi att rämna 1985. Även om versionen inte är lika lång som tidigare är responsen och energin densamma. Under sex minuter är Ullevi farligt nära att åter kollapsa då publiken överröstar bandet och hoppar som om livet hängde på det.

Kvällen avslutas dock – som alltid, med I’ll See You In My Dreams i en akustisk tappning där Bruce står ensam kvar på scenen. Låten som varit ett enda långt avsked blir ikväll något annat i och med ett kort uttalande från Springsteen själv. Under hela turnén har de sista orden alltid varit ’’the E Street Band loves you’’ något som brutit mot det tidigare ’’we’ll be seeing you’’ som alltid yttrades på förgående turnéer. Men ikväll gäller inga regler, efter att Bruce hakat av sig munspel och gitarr tackar han för tre fantastiska kvällar och avslutar med ’’we’ll be back’’… Jublet som följer kan ha hörts ända till New Jersey. Genom en omänsklig hängivenhet och en vilja av stål skapade Bruce Springsteen och E Street Band en kväll som inte längre borde vara möjlig, en klassiker som kommer leva kvar för alltid.

Här finns fler bilder från Bruce Springsteens konserter i Göteborg sommaren 2023

Arkiverad under: Musik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 90
  • Sida 91
  • Sida 92
  • Sida 93
  • Sida 94
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in