1/12 2022
Bunkern på Viktoriagatan i Göteborg
Arrangör: Bunkern bokar
Fotograf: Janie Mobacker
Bunkern är namnet på replokaler för cirka 150 frilansande musiker och kulturarbetare med Göteborg som hemvist. Förr användes dessa utrymmen av Musikhögskolan. I sommarens slutskede brukar en så kallad Bunkerfest anordnas där olika akter spelar för allmänheten. Jag har rapporterat uppskattande om några av dessa fester. Denna gång skedde en liknande tillställning, fast nu mer komprimerat i form av en Utbudskväll. Borde varit fler som hörsammat inbjudan även om evenemanget ägde rum utanför kontorstid. Dock fanns en handfull entusiastiska inköpare av musikföreställningar närvarande.
Organisationen Bunkern bokar är ett Arvsfondprojekt som funnits halvtannat år. Arbetar i bolaget gör personer med funktionsvariation, vilka har stora svårigheter att ta plats på ordinarie arbetsmarknad. Bokningsbolaget utvecklar sin kompetens genom att förmedlar gig åt musikerna i Kulturföreningen Bunkern, musiker verksamma inom vidsträckta genrer som jazz, världsmusik impro och blues. Projektet drivs av bland andra Göteborgsregionen och Brukarstödscenter. Gick inte att ta miste på glädjen hos dem att ha något meningsfullt att syssla med. De fyra omväxlande minikonserterna kändes väldigt upplyftande att få ta emot.
Mellan akterna av livemusik minglades med förfriskningar och gott tilltugg. Utannonserade välkända duon Sisters of Invention tvingades ställa in.. Ersättarna Göteborgs alternativa orkester blev en trevlig ny bekantskap. Vi fick veta av initiativtagaren, musikern och kompositören Jorge Alcaide, att de i skolföreställningar kan bestå av ett 20-tal medlemmar. När de här presenterar sig genom tre låtar nöjer de sig med att vara nio stycken på scen, varav frapperande många på olika slagverk. Orkestern har en tydlig mångkulturellt profil, vilket bland annat innebär fruktbara stilblandningar. Och i frontlinjen fusioneras exempelvis fiol med trombon, vilket får ses som tämligen okonventionellt.
Hoppfull stämning kännetecknar varm låt från Senegal. Stämningen fortplantas i en smygande fullträff som visar sig vara en svensk översättning av en kurdisk dikt. Den sjungs som en duett och smyckas finkänsligt, som en långsamt framglidande hymn. Fick ett snack efteråt med enda musikern i orkestern jag kände , nämligen basisten Boel Mogensen.
LInchpin kallar sig en duo jag hört på Brötz plus att jag lyssnat och recenserat dem i flera andra sammanhang, då separerade från varandra. På den tid de förfogar över hinnerr pianisten Joona Toivanen och percussionist Ebba Westerberg framföra tre låtar, om jag uppfattade rätt. Slagverkare Westerberg som förra helgen firade 30-års jubileum med Corpo är projektledare för Bunkern bokar. Den finske pianisten bosatt utanför Göteborg berättar att Linchpin varit i studio och att skiva därför snart ska släppas. Vill omgående betona hur föredömligt deras instrument och kynnen kompletterar varandra, Han på ibland preparerad flygel och subtil tillsats av elektronik, hon på congas, tamburin,, bjällror och en arsenal av ”pinaler” som rasslar, plingar och vibrerar.
Trots att deras sound inte var mig främmande, måste det framhållas hur hyperintressant deras utforskande blev. Duon lyckas undvika att gå i den avantgardistiskt esoteriska fällan. Resonansen var fantastisk, vilket ljudtekniker Olli Rantala ska ha en stor eloge för. Vi satt inte många meter ifrån och lyssnade i alldeles lagom volym, tillika perfekt balans. Det är sålunda förvånansvärt melodiskt, i sekvenser framställs en meditativ väv av magiska dimensioner. Vi upplyses om att första låt utgår från idén om kalkylerat sönderfall från tillverkare av teknikvaror för att garantin inte ska gälla, Två titlar med hitpotential är Varningsklockorna ringar och jambetonade HPKSM. där Westerberg bjuder på eldig show på congas i slutfasen.
Morango förvaltar alldeles strålande den brasilianska musiktraditionen, utan att trion har någon koppling till landet. Sjunger helt obesvärat och tonsäkert på portugisiska gör Karolina Vucidulac. Ackompanjeras mästerligt av Tobias Grim på gitarr och Finn Björnulfson på slagverk vilka också förtjänstfullt körar. Har hört Morango tidigare och musikerna förekommer på vitt skilda håll. Grim har bland mycket annat en trio och leder fusionbandet Derupeto. Båda formationer har jag recenserat. Björnulfson hörde jag senast på Ullevi med Håkan Hellström (smått ofattbar kontrast). Förutom Augustifamiljen har jag sett honom med exempelvis Miriam Aida och Amanda Andreas. Han gladde den exklusiva publiken med en uppvisning i form av fabulös body-drumming till samplade beats. Kul!
Med passion och finess ges mjuk eller extatiskt laddad musik vingar. I stilenligt snyggt sound lyckas man ändå lägga till sin personliga touch. Efter karnevalslåt tog man sig vidare till sprakande rytmer och kvicka vändningar. Trion är enormt tajt! I elegant ballad tas svängarna ut rejält, varvid instrumentalisterna tar chansen att glänsa, vilket uppskattas.. Duktiga Karolina Vucidolac med rötterna i Makedonien står tryggt för den sammanhållande kraften i trion.
Sist till rakning är Rolf Jardemark tro. Jazzgitarristen Jardemark har anlitat inga mindre än basisten Olli Rantala jämte det unga stjärnskottet Adam Ross bakom trummorna. Råkar vara på det viset att de tre männen tillhör de jag hört flest gånger live senaste åren, förvisso få gånger just i denna sättning under ledning av lika klurige som rutinerade Jardemark. Han som på 90-talet syntes regelbundet i teve och har ett förflutet som driven fusionmusiker. Trion bildades efter jam på Nef och har spelat in ett par plattor. Man öppnar med brasilianska influenser från skiva som är så rykande färsk att den ännu inte släppts officiellt (release är planerad till våren). Omgående etableras en mjukt gungande atmosfär, vars intensitet efterhand ökar raffinerat.
Tjusas av läckert ackordspel som minner om storheter som Joe Pass och Kenny Burell. Ross är precis lagom aktiv, klämmer in ett snärtigt solo på slutet. Osvikligt stabile Rantala överraskar genom att bidra med nynnande sekvens. Vi får titelspåret från ep.n Springtime In New York som låter behagligt luftigt och slutligen Stray´s Blues i dess-dur., döpt efter kompositören Billy Strayhorn. I denna uppfriskande blues pockar rytmsektionen på uppmärksamhet medan Jardemark stundom riffar fram melodin.
OBS Saknar i skrivande stund namn på den kvinnliga fotografen. Bilder hämtade från arrangörens hemsida efter tillstånd/ hänvisning.