Equmeniakyrkan i Lerum
3/12 2022
Arrangör: Musik i Lerum
Konserten äger rum på lördagseftermiddagen i en nästan fullsatt kyrka. Sångerskan, låtskrivaren och klaviaturspelaren Ida Sandlund har gästat Lerum ett antal gånger tidigare, vilket gjort henne omtyckt. För några år sedan tilldelades hon stipendium av arrangörerna. Har recenserat såväl senaste skivan som några av de konserter hon frontat eller formationer hon ingått i. Rubriken syftar på att vid senaste tillfället öste jag på med positiva adjektiv, vilket fick till följd att länk delades och gillades av åtskilliga hundra fans på facebook. Talar om för artisten efteråt att den händelsen nästan är lite ”farlig” att ha med sig i bagaget. Kan motsvarande nivå uppnås igen? Svaret är ja, vilket inte kan ses som annat än just beundransvärt. Den känslorusigt starka upplevelsen senast matchas nu fullgott med nytt eget material av kvinnan från Stockholm vars far varit operasångare.
Ida Sand gör en mogen och personlig variant på soulpop med texter på engelska. Definitionen känns lite torftig eftersom hon alldeles utmärkt förädlar denna lite diffusa hybrid. Låt mig först bedöma hennes vokala färdigheter, ett område där mina öron instinktivt reagerar. .Kan nämna att jag av det skälet valde bort att recensera en jubileumsutgivning på det skivbolag artisten ligger på. På ett sätt som skiljer sig från Helen Sjöholms musikal-bravader i de högsta registren, tar sig Sand enkelt in på en topp tio lista över samtida svenska sångerskor. Publiken tror på och berörs av en engagerande röst. Hon förfogar över ett stark och klar stämma, kan låta antingen passionerat vacker eller kraftfullt glödande. Inga tveksamheter skönjes i agerandet.
Akustiken i Equmeniakyrkan är speciell med tegelväggar och högt i tak. Finns en metallisk efterklang som lämpar sig idealiskt för körmusik (skrev om vidunderlig körmusik här i fjol).
Hög tid att presentera de prominenta herrar Ida Sand samarbetar med, vilka i Lerum avverkar tredje giget på pågående turné. Vi ser danske elbasisten Lars Larry Danielsson, aktade Per Lindvall bakom trumsetet och på en av sina vintage-gitarrer den ständigt efterfrågade Staffan Astner. Bryr mig inte om att rabbla vilka berömdheter dessa i egen rätt berömda instrumentalister lirat med. Nöjer mig med att nämna att på scen finns två tredjedelar av fusion-hobbybandet Bronk. Kan lägga till att jag haft förmånen ett antal gånger senaste decenniet att höra dem live. Här pratar vi spetskompetens ut i fingerspetsarna.
Konserten inleds med ett knippe låtar ur Do You Hear Me? som senaste albumet döpts till. Passande nog börjar man med öppningsspåret Wasted On The Youth (uttryck hämtad från G.B Shaw). Tassande snyggt komp och licks från Astner följs av gungande soulrökaren Burning som sjungs med lidelse. Ida växlar mellan piano och keyboard. Medmusikerna visar musklerna, fast än så länge inom ramarna. En tillställning utan svackor kulminerar flera gånger, om det nu är praktiskt möjligt att så sker. Första gången det inträffar är i Waiting, vars läckra struktur kännetecknas av stark sång, knåpande på gura och välavvägda fills av Lindvall. För mig framstår låten som en avskalad, lyckad pastisch på Quincy Jones-sound anno 1981.
De fyra samverkar i underbar harmoni och det blir läge för Staffan Astner på sin telecaster(?) att ge oss sitt första utförliga inspel. Titelspåret är en hjärtskärande ballad . Den vänder sig till kompositörens mamma som dog för tio år sedan får vi veta. Hos mottagare väcks förmodligen slumrande minnen av nära och kära som gått bort. Hör därpå sköna antydningar till New Orleans-vibe i en melodi med friare form. Utvecklas smått euforiskt till en jambetonad inriktning. Danske basisten briljerar smakfullt.
Av covers får vi inte oväntat Neil Young gånger två i utsökta arr, vilka skiljer sig ganska väsentligt från originalen. Melodierna hämtade från intima Harvest Moon har Ida Sand spelat in på en skiva uteslutande ägnad åt Neil Young-material. Håller sig kring subtil alt. country-lunk respektive ljuv stämning i vistappning med i nämnda titellåt delikat vispspel. Vilken fin kärlekssång Harvest Moon är!
Vi serveras också några glödheta afrikansk-amerikanska alster. Syftar på en megahit som Take Me To The River (Al Green), den inom Northern Soul kultförklarade It´s Your Voodoo Working (Charles Sheffield) samt en härlig dänga i baktakt från funkiga The Meters. Svänger kopiöst om Take Me To The River där gospelkänslan markeras tydligt. Den respekterade gitarristen bestämmer sig för att gravitera en smula i uttrycksfullt solo medan rytmsektionen flyttar fram sin position. Kultklassikern suger in åhörarna i en virvel av guppande vågor. Noterar bluesig karaktär. En odiskutabel höjdpunkt uppnås när The Meters tolkas. Gänget glänser, visar sina färdigheter. Ypperlig förstärkare ser till att Danielsson sprider enastående välbehag och Astner är formidabel med sina distinkta, expansiva tillägg.
De tre covers som avhandlas i föregående stycke finns med på Ida Sands Mu Soul Kitchen. Det gör också hennes egna Crash & Burn, med sitt pulserande stadiga beat. Per Lindvalls tajta betoning och Staffan Astners virtuosa riffande ger extra tyngd.. Snacka om smittsamt groove! Ett par spår till från senaste skivan finns på repertoaren. Sweet Child kännetecknas av varmt tassande, tonartshöjningar och signifikativt beat. Sången svävar fram och pianospelet förtjänar särskilt beröm. Finlir på högsta nivå! På temat gör dig av med upplevda oförrätter lanseras Let Go, en exceptionellt snygg och själfull popballad. Värt att understryka att artisten som så gärna besöker samhället utanför Göteborg, till fullo behärskar hantverket att skriva bra låtar som etsar sig fast.
På begäran får en ivrigt applåderande publik extranummer. På uppmaning sker först allsång under ledning av artisten ensam vid pianot. Blir givetvis en julsång hämtad från en av de sju skivor Ida Sand medverkat på ingående i Nils Landgrens Christmas With My Friends. Konceptet har visat sig vara oerhört efterfrågat på den tyska marknaden. Allra sist fokuseras på upplyftande, patosfylld hymn förknippad med Nina Simone och 60-talets Medborgarrättsrörelse i USA: I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free.
OBS I pausen emellan två fullödiga set bjöds traditionsenligt på glögg och pepparkakor.