• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Way Out West 2023 – Blur

13 augusti, 2023 by Mats Hallberg

foto Thomas Johansson

11/8 2023

Flamingo-scenen i Slottsskogen Göteborg

4

Många ingångar för en liverecension av Blur, också personliga. På 80-talet reste jag två helger till London och i samma decenniums början studerade jag i Sussex under två vårterminer. Bodde då inackorderad i familjer i och utanför Brighton. Så kunskap finns om en kultur nära oss, men ändå väsensskild genom sin klassuppdelning. Kanske var jag därför preparerad och extra mottaglig för den våg av Brit-pop som nådde sin kulmen i mitten av 90-talet. Av de ytterst få musikrelaterade t-shirts i min ägo symboliserar en av dem, just detta fenomen med porträtt på medlemmarna i Blur som omslag för ett tryck från NME. Fenomenet underblåstes ju av Oasis-brödernas verbala sluggande mot Blur. I retrospektiv kanske bra PR, men fånigt! De nio studioalbum man gjort har rönt stora försäljningsframgångar, i några fall blivit listettor. De hade ett uppehåll i sex år och Think Tank tillkom utan gitarristen Graham Coxon. Men sedan fjorton år kamperar kvartetten (live med gästmusiker/ femte medlem på keyboard) ihop. Gruppen med sina ottroligt catchiga, pampiga klassiska hits har tilldelats utmärkelsen ”Outstanding Contribution to Music”.

foto Peter Birgerstam

Under spelningen i kvällsmörkret nämnde Damon Albarn gruppens starka band till Sverige, påpekade att det var till oss de kom först när det blev tal om att turnera utomlands. Till saken hör att jag såg dem på Hultsfred 1994 och laddade då upp genom att i bilen lyssna på deras två första album. Inte osannolikt att det var den lyckliga tillställningen i Småland som gruppens frontfigur hänvisar till. Vidare lånade jag på bibliotek Alex James självbiografi om hur han testat att leva upp till rockmyten, fast lyckligtvis studsade tillbaka och kom på fötter. En underhållande inblick i glamorös tillvaro som kombinerades med helt annan sysselsättning vid sidan av rampljuset. Läste därtill i presscentret initierad krönika i GP betitlad ”Blur, Britpop och Brexit” proppad med mer eller mindre obskyra referenser. Den förberedelse som gjordes inför själva konserten inskränkte sig till att se dem på Youtube från Wembley Arena förra månaden och lyssna på intervjuer. Konserten på WOW sändes enligt uppgift live på Tv4 (i vars tält jag för övrigt stod när Håkan Hellströms skulle dra igång i regnet).

foto Peter Birgerstam

Gruppens medlemmar och i synnerhet sångaren exponeras som synes ovan, i angenäm överlag brungul färgskala på gigantiska videoskärmar. Blir inledningsvis bestört över hur basen slår igenom, vilket lyckligtvis justeras. Originellt nog kickas det inte igång med bubblande toner, utan startas upp med ballad med låtskrivaren sittandes vid elpiano.. Samma öppning som på sprillans färska skivan från vilken fem låtar hämtats. Ett album rosat av skribenter, fast ställer mig för egen del tveksam till utfomningen live.

Innan jag fördjupar mig i vad som hände på scen och bedömningen av deras förehavanden bör en avgörande plusfaktor understrykas. Blur har en enorm potential i sin låtskatt. Har släppt ett 30-tal singlar av vilka ett dussintal är härligt klatschiga alternativt stämningsfulla., vilket gett dem välförtjänt popularitet. En sådan guldgruva skapar förväntningar, även hos en skribent numera sällan engagerad i dylika tongångar. Om valda delar av låtskatten framförs i skapligt skick, berättigar det till utdelat betyg, ett förhållande att beakta. Det är lätt att gilla charmen och ambitionen hos Blur.

foto Thomas Johansson

Låt mig resonera en smula om konstnärliga uttrycks grad av påverkan. För mig är det en avgörande skillnad på att betrakta och att vara omsluten av livemusik. Vad beträffar Blur vistades jag med några undantag i först nämnda tillstånd, varför en mer än godkänd konsert ändå innebar en smärre besvikelse. Publiken berömdes av mannen som frontar ett par gånger, fast tyckte ändå att den där explosiva tändningen infann sig vid alltför få sekvenser. Många gitarrbyten görs. Noterar att Albarn vid ett par tillfällen trakterar klaviatur och förvånansvärt ofta hänger på sig elgitarrer (spelar tydligen ett flertal instrument). Trumslagare Dave Rowntree och den gladlynte basisten Alex James uträttar vad som repats in, bidrar begåvat till helheten och har några enstaka ögonblick i framkant. Genomgående fäster man sig annars vid Graham Coxons gitarrfigurer, slingorna på keyboard och den nasala röst britpopens kungar identifieras med.

foto Thomas Johansson

Första av många gitarrbyten sker inför Popscene, vars studsande energi renderar i ett välbehag. Bevisar att det skenbart enkelt konstruerade kan framstå som genialiskt. Fuzzigt sound inramar! I en episod spelas i medium tempo. Självlysande frontmannen i sin sportjacka plockar fram en akustisk gitarr, i ett knippe alster på raken känns det på gränsen till lojt, utan önskvärd nerv.

foto Thomas Johansson

Första högtidsstunden vi längtat efter infaller istället när nio låtar avverkats. Blir lika upprymd som alla andra av roliga Country House åtföljd av underbara dängan Parklife, med sin oemotståndliga inbjudan till gensvar från publiken som mår hur bra som helst av att få bli deltagare i showen, viftar från sida till sida på klassiskt manér. Ett andra krön bestegs med ungefär lika mycket assistans från saliga åhörare i Boys & Girls, röjiga Advert – avsevärda adrenalinpåslaget här måste framhållas då det är atypiskt för Blur och förmodligen ett tyngre sound som är en blinkning till Nirvana – och de smäktande tonarthöjningar vilka konstituerar Song 2. Sistnämnda hit kan delvis beskrivas som en söt vaggvisa. Som vackrast, mest berörande låter det som man förutsett i Tender, levererad fristående från tidigare nämnd trippel.

foto Peter Birgerstam

Refrängen i behagligt lunkande To The End är nog deras mest ikoniska, går direkt till hjärtat, sprider en i dessa våldsamma och dystra tider underbart rogivande känsla. Här och i förmodligen lika krävande vokalt sett Song 2, visar Albarn som varit involverad i andra intressanta projekt, att hans stämma är intakt. I mina anteckningar står också att när de tar i som mest finns antydningar till grunge och att Tender framställs mer gnisslig än vad jag föreställt mig, tycks mig influerad av temat ur Twin Peaks.

LÅTLISTA: The Ballad – St. Charles Square – Popscene – Tracy Jacks – Beetlebum – Goodbue Albert – Trimm Trabb – Villa Rosie – Coffee & TV – Country House – Parklife – To The End – Barbaric – Girls & Boys – Advert – Song 2 – This Is A Low – Tender – The Narcissist – The Universal –

Arkiverad under: Musik, Recension

Lyssna: Les Big Byrd – I´m living a saved life now

12 augusti, 2023 by Redaktionen

Foto: Jenny Källman

Les Big Byrd är tillbaka med nya singeln ”I’m living a saved life now”.

Ett pressmail berättar:
Efter fjolårets hyllade tredje album Eternal Light Brigade är bandet nu tillbaka med nya singeln ”I’m living a saved life now”, som släpps samtidigt som Les Big Byrd håller på att slutföra arbetet med sitt kommande, fjärde album.

Låten är en för bandet karakäristisk loop av samma fyra ackord och ett hypnotiskt ostinato som tar avstamp i ett närmast upphöjt meditativt lugn, men sakta och obönhörligt stegras till en nästan gospel-aktigt extatiskt crescendo under de dryga 5 minuterna den pågår.

Les Big Byrd består av Joakim Åhlund (gitarr, sång), Frans Johansson (bas), Christian Olsson (klaviatur) och Nino Keller (trummor, körsång).

LIVE
11 augusti – Göteborg – Way Out West
25 augusti – Stockholm – Skå Festplats
26 augusti – Karlstad – Nöjesfabriken

Arkiverad under: Musik

Way Out West 2023 – The Soundtrack of Our Lives

12 augusti, 2023 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

11/8 2023

Flamingo-scenen i Slottsskogen Göteborg

4

På 90-talet etablerade sig fyra svenska band av sådan dignitet att dess aura, dess lyskraft inte överträffats av senare bildade konstellationer Av dem är det bara det med den karismatiska frontfiguren som sjunger på skånska som väntar på att bli invalda i Swedish Music Hall of Fame. .Syftar på melankoliskt svepande soundet hos Kent och lekfullheten i Bob Hund, där de senare blivit personliga favoriter som recenserats flera gånger senaste åren. Den andra halvan kunde genom musikalisk kvalitet och engelska texter nå framgång internationellt, inte minst i USA. Banden som avses är förstås Cardigans och Göteborgsbaserade The Soundtrack of Our Lives. De sistnämnda återförenas tillfälligt för fyra reunionspelningar efter att ha avslutat karriären för drygt ett decennium sedan.

foto Peter Birgerstam

Och de verkställer under sin tilldelade timma en härlig urladdning av hits till publikens påtagliga förtjusning på WOW. Står osedvanligt långt fram, saknar därför överblick. Men märker ändå av atmosfären. För tillgodogörandet av konserten var det ett klokt beslut, då man dras in i deras utlevande aktioner, känner sig omsluten av eklektiskt och samtidigt autentisk, riffiande rockmusik med sällsynt bärkraftiga låtbyggen. Sextetten är måna om ett både tungt och finfördelat ljud och har sett till att rätt förstärkare gör susen. Således exemplariskt ljud även om öronproppar behövs.

TSOUL gjorde sex album. Flera ytterst gedigna som, har jag för mig, framförts live var för sig på Slussens Pensionat. Har i min ägo deras debut samproducerad med Torsten Larsson. Den blev ett dundrande genombrott, ett svåröverträffat ymnigt alster belönat med Grammis och mycket högt rankad i omröstning om bästa svenska skivor i Sonic. Räknar vi bort turnéovillige Björn Olsson är det den tajta ursprungliga livesättning jag sett på Lollipop (spelade före John Fogerty), Liseberg, Falkenberg och annorstädes.

foto Peter Birgerstam

Karismatiske Ebbot Lundberg i kaftan med sångmikrofon i handen omges av växeldragande gitarristerna Ian Persson och Mattias Bärjed, Martin Hederos på keyboard och orgel samt en enastående rytmsektion i form av basisten Kalle Gustafsson – Jenneholm jämte Fredrik Sandsten bakom trummorna. Sedan TSOUL upplöstes har samtliga varit engagerade i uppmärksammade projekt. Tilldelats priser, skapat just soundtrack, varit anställd på Göteborg & Co, skött grammofonstudio, haft tv-program, och rört sig med stor framgång i andra genrer. Klaviaturmagikern bördig från Värmland tillhör de i bandet jag träffat, senaste gången på jazzklubb i våras. Hederosgruppen belönades i år trefaldigt för sin andra jazzproduktion. Han ingår dessutom i Tonbruket, ackompanjerar Ane Brun, Sofia Karlsson med flera.

foto Thomas Johansson

Tillbaks till Slottsskogen och WOW. Medlemmarna äntrar scen efter varandra, medvetna om egna och andras förväntningar på vad som komma skall, ger de ett lite flummigt första intryck. Skärpan infinner sig lyckligtvis omgående när rytmsektion hakar i en ösig öppning. Låter härligt larmigt i Mantra Slider. Extremt mycket positiv energi alstras. Njuter av rockiga energin, övergångarna och fräcka garneringar och hur begåvat tempon skiftas. TSOUL är ytterst kompetenta låtskrivare som vet värdet av att variera sig och få till medryckande melodier. Att det enstaka sekunder i ett par sekvenser blir osynk är oväsentligt, stör inte upplevelsen.

foto Thomas Johansson

Bör betonas hur betydelsefulla basist och trumslagare är för soundet. Pumpande precisa basgångar i läckert återgivet ljud jämte pådrivande dynamon med sitt underhållande trumstockssnurrande fick mig att påpeka deras kvalitet för musicerande vän. Han replikerade genom att jämföra dem med rytmsektionen i Deep Purple när det begav sig. Bandet besitter överhuvudtaget en beundransvärt dynamisk ådra. I Bigtime bjuds på oemotståndlig hårdkörning och svischande stegringarna i Grand Canaria bedårar. Noterar snyggt intro av Hederos. Mitt i spelningen river man av sina snyggt uppbyggda crescendon i sin megahit Instant Reapeter ´99. Det låter lätt utflippat, ändå på något märkligt sätt sammanhållet. Melodin lyfter och svävar iväg. Det är egentligen inte någon vacker musik får ändå ilningar av lycka.

foto Peter Birgerstam

Bryr mig inte om vad Ebbot sjunger om. Antagligen en mix av filosofiskt tankegods eller bara formuleringar som passar in i texterna, .fyller i fyndiga melodier. Hans skrovliga stämma är väl varken bättre än sämre än brukligt. Den fungerar och känns synonym med detta slagkraftiga band, på motsvarande sätt som i Union Carbide. Sluddrandet emellan låtarna som innebär obefintlig hörbarhet, enda att sätta upp på minuskontot. En livefavorit är som alltid Sister Suuround. Otroligt suggestiv med rullande basgångar, förträffligt finlir från gitarristerna. Persson proper och balanserad med fräckt driv. Bärjed bitvis vilt otyglad, behöver lätta på trycket, får Ebbot att vid ett tillfälle undra vad som händer. Slår taktfast på cymbal i ett skede och försöker destruera en av sina gitarrer, möjligen influerad av Pete Townshend. Många gitarrbyten sker. Deras twin-riffande och snyggt utbroderade slingor tillhör också de obestridliga plusfaktorer som konstituerar gruppens smittsamma sound.

foto Peter Birgerstam

Hög tid att runda av recensionen. I mina anteckningar står också ”underbart beat, oemotståndligt driv, uppenbar Stooges-referens, stänk från The White Album – Martin Hederos i framkant förmedlar Ray Manzarek-vibe, gitarrister i högform, tillbakalutade fasen i Nevermore mäktig höjdpunkt man ryser av, den naket paketerade balladen The Passover som final serverar stor skönhet. När det var över blev både utövare på scen och vi mottagare rörda över vad som skett. Landar i 4:a med mycket mersmak. Detta var på den nivån man kunde begära och mer därtill. Snubblande nära högsta betyg.

LÅTLISTA: Mantra Slider – Firmanent Vacaction – Galaxy Grammophone – Grand Canaria – Bigtime – Instant Repeater ´99 – Second Life Replay – Sister Surround – 21st Century Rip Off – Broken Imaginary Time – Confrontation Camp – Nevermore – The Passover

foto Peter Birgerstam

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension Amyl and the sniffers på Way Out West 

12 augusti, 2023 by Thomas Johansson

Betyg 5

Det ultimata festivalbandet, Amyl and the sniffers, där sångarna Amyl Taylor har energi för ett kärnkraftverk. Hon är överallt, kommer in med två röda muggar i händerna, kanske är det red bull, för sen har hon fått vingar och flyger omkring på scenen, framför scenen och alla andra ställen du kan tänka dig.

Det är punk som den kunde vara från 1977, enkel och ska bara höras på hög volym. Det crowdsurfas och publiken har uppenbart svårt att stå still. När en man surfar på publiken iförd en super-mario dräkt blir jag ändå påmind att det inte är 1977 utan 2023. De var i Sverige 2019 och spelade i Hagabion på Way Out West 2018.

Nu är tältet totalt packat, inte en plats kvar. En vanlig show med Amyl och kompani är cirka 40 minuter lång, så en perfekt tid för en festival. Det är musik som jag blir glad av, och energin är smittande. Ramlar ut från tältet efter överkörningen och bara ler.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Recension Les Big Byrd på Way Out West  

12 augusti, 2023 by Thomas Johansson

Betyg 3

Scenen, med stora silvriga pjäser utplacerade och belysta med strålkastare. Längst fram en gardin av ljus av andra strålkastare. Där bakom står de tre medlemmarna i Les Big Byrd, för dagen förstärkta med Cello och flöjt.  

De gör det inte enkelt för sig. De spelar någon sorts psykedelisk version av krautrock. Det gungar bra, och blir en ljudkuliss som jag tycker passar bättre på en utställning än på en festival, men Les Big Byrd är inte kända för att göra det man kanske förväntar sig. Linne-tältet är helt packat på festivalen, och jag ser ändå många gunga med till musiken. Det är standard att vi får fotografera under de tre första låtarna på festivalen, men med Les Big Byrd på scenen innebär det nästan 25 minuter fotografering. Låtarna är långa men ändå intressant uppbyggda och skapar en meditativ stämning. Blir lite av en paus från festivalgunget.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 85
  • Sida 86
  • Sida 87
  • Sida 88
  • Sida 89
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in