Musik

14/2 2023

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Trion som kamperat i över trettio år gjorde succé på Nef för fyra år sedan. Nyss påbörjad turné kickas igång igång på ett utsålt Valand. Fast uttrycket är inte helt adekvat med tanke på orgeltrions avskalade, ofta försynta och tidlösa sound. Vad beträffar ljudet var det överraskande återhållsamt, exemplariskt finfördelat i en konsert över två normallånga set.

Jag tog nyfiket konserten lite på uppstuds. Hade inte lyssnat in mig på det tiotal skivor dessa prominenta musiker tillverkat tillsammans. Kan omgående konstateras att ett ansenligt mått av välvilja genomsyrar lokalen av sittande och stående publik, av vilka frapperande många själva är i branschen. Den dragningskraften finns hos dessa amerikanska instrumentalister, med presentatör Larry Goldings i spetsen vars avsiktligt disträaktiga framtoning framkallar skratt. Tydligen ägnar han sig åt stand up som sidokarriär och använder då ett alter ego.

Hur som helst häpnar man över vilka fantastiska cv männen i 55-års åldern kan visa upp. Goldings och kanske också Stewart torde jag ha sett för trettio år sedan när funkiga Roots Revisted (Maceo Parker m.fl) intog Nef i ett klassiskt gig. Att bara lista en bråkdel av Goldings samarbeten inom olika genrer blir ändå svindlande: Melody Gardot, James Brown, John Mayer, Steve Gadd, John Scofield, Harry Allen, Sia, Lee Ritenour, Curtis Stigers, Carla Bley, Michael Brecker, Scary Pockets, Elton John, James Taylor och Norah Jones. Peter Bernstein som släppt närmare tjugofem studioalbum har spelat med bland andra Lonnie Smith, James Cobb, Sonny Rollins, Ron Carter och David ”Fathead” Newman. Bill Stewart å sin sida har gjort ett dussintal skivor i eget namn och därutöver medverkat på alster med bland andra Pat Metheny, Seamus Blake, Pat Martino, John Scofield, Chris Potter och Lee Konitz.

Noterar luftig inledning genom finstilt ackordplockande i en groovig, anda som utstrålar positiva känslor. Rör sig snarare om boppiga tongångar med bluesstänk än fusion. Mitt i Mr. Meagles (L. Goldings) vars upptakt kan beskrivas som en ballad, utkristalliseras en bluesgungande kärna. Märker direkt hur dynamiskt samspelet fungerar. Uppenbart att trion känner att de inte behöver bevisa något, Avslappnade attityden påminner om den från osannolikt meriterade medlemmarna i The Art Of The Quartet (recenserade konsert med dem 2019 i OJ). Stundtals kan de inte undgå att hamna i ett virtuost flow, men är absolut inget självändamål.

Egna original skrivna av någon i den tajta trion varvas föredömligt med andras låtar. Förunderligt hur sofistikerat melodierna öppnar sig, förändras och hur intensiteten växlar. United av Wayne Shorter kännetecknas av elegant riffande av Bernstein jämte glödhet up tempo-feature på klassiskt hammondorgelsound I Don´t Blame Me av stilbildande gitarristen Marc Ribot blommar gruppens subtila läggning ut i lågmäld, vacker ballad.

Första set kulminerar i en energialstrande sak betitlad Don´t Ever Call Me Again, pigg komposition signerad Bill Stewart. Blir förtjust i rullande rytmik initierat av låtskrivarens intrikata shuffle-takter. Hög tid att betona konsertens sköna svängfaktor som sveper in publiken i ett behagligt tillstånd.

Efter paus slås jag än starkare av konsertens utformning, dess närmast osannolikt avspända struktur. Finns något väldigt delikat och sympatiskt över samexistensen på scen. Musikerna dekorerar teman med ett stort mått av frihet. Vad som prioriteras är som antytts en cool, subtil variant av sväng. Centralt placerade Stewart bakom sitt trumset med tre cymbaler utgör en slags uppsamlande kraft, agerar samtidigt dynamo. En instrumentkollega till honom, tillika en vän jag intervjuat, såg likheter med Billy Higgins spelstil.

Vi svävar som på moln, mår förträffligt tidigt in i andra set. Efter ett fint original av Bernstein levereras en lysande avdelning. Först Libra (Gary Bartz) som visar sig vara en snabb sak där flyhänta och trygga musiker frotterar sig med varandra. Därpå hyllning till nyss bortgångne oraklet Burt Bacharach vars This Guy´s In Love With You framförs med smeksamt sugande konturer. Gitarristens vibrerande klang blir till ett fett utropstecken, får oss att rysa av välbehag.

Snitsiga samkvämet på scen fortsätter i bluesens tecken, från trions andra skiva. Med flott, tryggt handlag tar flerfaldigt Grammy-nominerade Goldings, (jämförts med Larry Young) och hans enormt begåvade vänner, sig an Randy Westons Berkshire Blues. Temats räta linjer bryts fräscht av mot mer aviga rytmer, vilket tilltalar förespråkare för figurer av mer komplext format.

Tidlösa orgeljazzen garneras otroligt snyggt och fartfyllt på upploppet i swing-schlagern Will You Still Be Mine? Alla tre får utlopp för sina improvisatoriska anlag i en standard som vi får veta att Miles hade på repertoaren.. Utan att på något sätt överdriva moment av uppvisningskaraktär får publiken sitt lystmäte. Gitarrens utsökta vibrato och orgelns dova toner turas om att färga harmoniken, medan lika stadiga som flexibla rytmtillverkaren står för en sammanhållande länk plus ett par attraktiva böljande eruptioner.

Självklart blir det stark respons och bejublat extranummer. Av praktiska skäl äger det rum första minuterna utan min uppmärksamhet. Blev en blues skriven av Peter Bernstein, givetvis en medryckande komposition som bekräftar superba trions status. Glad för att jag fick möjlighet att vara med om denna befriande avspända tilldragelse med tre fantastiska musiker. Finns goda utsikter för att upplevelsen kommer växa undan för undan i mitt medvetande. Inspiration till rubriken kommer från den i Jazzföreningen som försåg Larry Goldings med instrumentet han önskade sig.

Kungsbacka Teater

12/2 2023

Johan Lindström bör becknas som ett unikum i svenskt musikliv. Jag har sett honom på Stampen, Liseberg, Kulturhuset i Stockholm, Fasching, svartklubb bortanför Kungsladugård, Kungsbacka Teater, Fyren i Kungsbacka, flera gånger på Nef och säkert på andra scener jag inte på rak arm kan erinra mig. Hans två album med septetten har Grammis-nominerats och med Tonbruket har det blivit ett gäng Grammisar och en Gyllene Skiva. Förtjänar i rollen som producent och/eller arrangör för bland andra Totta Näslund, Rebecka Törnqvist, Ane Brun, Freddie Wadling, Anna Ternheim, Sofie Livebrandt, Svante Thuresson och Edda Magnason mängder av beröm. Vidare ska han kreddas för att ha komponerat åt såväl Blåsarsymfonikerna som Norrbotten Bog Band. Vid utdelandet av Polarpris har gitarristen och pedal steel-musikern spelat i hovets närvaro.

Med tanke på dessa rapsodiska nedslag i ett häpnadsväckande cv, borde den status Lindström åtnjuter i musikerkretsar innebära att han är en kändis hos skivsamlare. Droppade några av meriterna på vinylträff på Bengans café i våras som en fristående quiz-fråga, för att uppmärksamma en femtioåring. Hjälpte inte hur många ledtrådar jag gav. Inte ens värdparet som jobbat på SR respektive varit dokumentärfilmare prickade rätt, vilket märkligt nog placerar denna storhet i ett slags doldisfack. Förvisso skapligt stor publik i Kungsbacka, men långtifrån utsålt.

Därtill är 50-åringen unik genom sitt originella tonspråk. Ingen annan låter som Johan Lindström, vilket en medlem av hans Lost Inferno påpekat för mig. På ett hisnande märkvärdigt och excentriskt vis, tycks han skapa med totalt självständig hållning. Plockar influenser och sätter samman med egen, experimenterande profil. Kan näppeligen kallas varken bebop, frijazz, fusion eller progessive. I brist på heltäckande etikett famlar jag. Kan septettens eggande avantgardism betecknas: psykedelisk beatorienterad neojazz med improvisatoriska inslag?

Johan Lindström Septett är något av ett all star – team. På Music For Empty Halls (2018) och On The Asylim (2021) släppta På Moserobie medverkar Jesper Nordenström på piano, orgel och keyboard, Konrad Agnas på trummor och percussion, och Torbjörn Zetterberg på bas. I blåssektionen återfinns Per ”Texas” Johansson, Jonas Kullhammar och Mats Äleklint. Låter bli att dra alla deras meriter här, konstaterar istället att det rör sig om ett ytterst namnkunnig skara med imponerande produktion i bagaget.

På rymliga scenen i den halländska staden satt Nordenström vid sina klaviaturinstrument såsom flygel, hammondorgel/ keyboard. Lindström själv alternerade mellan elgitarr och förstås omisskännligt sound på pedal steel. Konrad Agnas hade i rytmsektionen sällskap av otroligt mångsidige Josef Kallerdahl på kontrabas. Mats Äleklint håller sig märgfullt till att lira trombon medan Kullhammar trakterar (tror jag) baryton- och altsaxofon plus något som liknar piccoloflöjt. ”Texas” å sin sidan spelar bas-, kontrabasklarinett, klarinett och tenorsaxofon.

Konserten pågår utan paus i cirka nittiofem minuter. Ibland massivt organiserad, ibland fokuserad på enskilda instrument eller raffinerade dialoger. Notera notställen på bilden ovan. Komponisten själv kan ha varit den ende som musicerade utan noter. Tilltalas av konstant potent musik vars riktningsförändringar är dess kännetecken, jämte ett svindlande suggestivt sväng. Det kränger och frustar, speglar både skönhet och ilska, dissonanser förekommer liksom en majoritet av toner i diskantregistret. Den omständigheten besvärar tyvärr mina öron plågade av tinnitus. Att elbas inte används (och att vikarie Kallerdahls basgångar inte ligger i framkant) medför att hålrum, omfattande glipor uppstår till fördel för andra instrument.

Bandledaren tilldelar, logiskt nog, sig själv mest utrymme. Utvecklar i licks och vad som kan påminna om skalor fascinerande ingångar till egna kompositioner. Och hur han interagerar med övriga på pedal steel tillför musiken svepande, lätt mystiska och attraktiva drag. Också Nordenström och Agnas ansvarar för delikata intron. På känt jazzmanér presenteras medmusiker ett par gånger, dessutom får vi reda på några titlar, exempelvis Homeward, Music For Empty Halls samt ett beställningsverk till festival i Bergen. Förutom låtar hämtade från två fylliga album, tippar jag att Lindström rotat fram material skrivet för Lost Inferno-projektet. Kan ha fel, fast somliga tongångar av läcker hit-karaktär känns välbekanta.

Apropå kommunikation med lycksalig publik undrade jag varför huvudpersonen viftade med armarna i ungefär tredje låten. Begrep efter några sekunder att han önskade kunna se åhörarna, därför ville ha ett antal närmare scen. (Efteråt insåg jag att en av dem som diggade mest synligt på första rad var Ebbot Lundberg, en annan vokal kändis som samarbetet med snillet Lindström. )

På en botten av medryckande groove garneras otyglat, alternativt finstämt. I överlappande språng skaver och och svänger det hejdundrande om septetten, oftast på ett fräckt ostyrigt sätt. Blåsarna ges möjlighet att med emfas formulera sig, antingen tillsammans eller stretchandes med finess i enskilda inlägg. Fräck klangbildning uppstår gång på gång. ”Skivbolagsboss” Jonas Kullhammars bränner av sitt längsta solo på sluttampen medan Per ”Texas” Johansson främst firar triumfer på sina klarinetter i en bred palett av tonlägen. .Lite speciellt att Lindström valt att inte ha med trumpetare i denna septett eller föregångaren. Råder ingen tvekan om att blåssektionen är högklassigt spännande och passar tillsammans.

I egenskap av vägvisare tar Lindström oss med på färden, in i sina musikaliska jaktmarker. Avslöjar stimulerande upptäckter och korsbefruktningar tillsammans med sammansvetsad septett (flera av dem har eller har haft egna omtalade och prisade grupper och är samtidigt verksamma inom andra stilar, andra genrer). Vad som händer på scen i olikartade låtar som var för sig är uppbyggda kring specifik struktur, riktar sig till mottaglig publik, villig att utsätta sig för det annorlunda. Och då bli belönad när teman binds ihop genom underbart grovkornigt beat. Detta sker utan de tvära vändningarna som utmärker Zappa, fast hans band är en relevant referens. I somliga smaskiga sekvenser är begreppet suggestivt bara förnamnet.

Var inte beredd på att hitta melodier där likheter kunde spåras till Bob Dylans tunggung (Rainy Day Women No. 12 And 35 respektive Tom Waits taktfast sammanpressade harmonik i form av en slags framglidande tango. Andra referenser (beror ju på vad man är bekant med eller kanske hör vaga reminiscenser till) även om sättningen skiljer: Mahavishnu Orchestra, Art Ensemble of Chicago, Lester Bowie Brass Fantasy, Don Cherry, Eric Dolphy jämte inhemska uppmärksammade akter som Fire Orchestra, Tonbruket och konstellationer ledda av Goran Kajfes.

För att vara uppriktig blev jag mycket förtjust i uppskattningsvis fyra femtedelar av konserten, vilket rimligen måste ses som ett högt omdöme. Höjdpunkterna duggade tätt! Efter ett par spretiga passager uppstår flera gånger fantastiskt tryck i ensemblespelet. En sådan ösig avdelning följs upp gemensamt av bandledare och klaviaturdomptör Jesper Nordenström, så att funkigt fett groove initieras. Kul! Sällan liknande tongångar hörs i jazzmusik. Nordenströms kreativitet flödar, tankarna går stundtals till George Duke och Jan Hammer. Vi får veta att låten före rätlinjiga stänkaren till extranummer är en traditionell låt baserad på pygmésång.

Samtliga bilder: LEIF WIVATT

Contrast Public House på Tredje Långgatan i Göteborg

6/2 2023

Som uppmärksamma läsare och jazzvänner vet vankas det livemusik första måndagen varje månad på krog som numera brukar vara fullsatt när Göteborg Jazz Orchestra spelar.. Nästan varje gång lanseras ett tema, lyfts en förtjänt kompositör fram. Denna gång var det Georg Riedel-special, vilket ter sig naturligt då denne nestor under flera år specialskrivit musik åt GJO och närvarade på konsert på Stora Teatern (recenserad här). Blev ett par spännande uruppföranden. Som brukligt hade aftonens tema placerats i andra set, då fyra av den enastående kompositörens alster framfördes.

Har hört GJO som grundades 2018 åtskilliga fler gånger än när upplevelser resulterat i recension. Deras Sonya Hedenbratt-hyllning (Triple & Touch, Tomas Von Brömssen, Hannah Svensson gäster) på Stora Teatern i december, krockade för mitt vidkommande med annat uppdrag. Glädjande att ljudet senast var till stor belåtenhet. I motsats till många andra storband ingår både gitarrist och percussionist, vilket inbjuder till fett, latin-influerat sound jämte nyansrikedom.

I en professionell orkester på arton personer uppstår ofrånkomligt viss omsättning. På Riedel-specialen syntes på scen ordinarie gitarrist Erik Weissglas och ofta förekommande Vanja Holm på percussion. Orkesterns konserter på vad som döpts till Wauxhall (efter anrik jazzklubb i staden med storhetstid förlagd till 50-talet) delas upp i två set, varav det första brukar vara lite kortare. Ofta medverkar gäster, antingen solister med stjärnstatus eller lovande studenter på Musikhögskolan. Dock icke denna gång. Ett nytt fascinerande inslag som redovisades i pausen, bestod i att GP:s före detta kända reportagetecknare och jazzentusiast Ulf Sveningsson (som roats av ett antal tidigare spelningar med GJO och som jag snackat jazz med på diverse premiärer) i blixttempo tecknade av musiker på scen. Underhållande arrangeman!

I första set fröjdas jag åt energin och dynamiken i ett antal inrepeterade arrangemang. Man landar där man avsett efter att ha kickat igång med Angel (W. Montgomery) och Three For The Money. Rycks med genom läckert pulserande driv i stämmorna. Aftonens första solister är i tur och ordning Erik Weissglas på sin halvakustiska 335-gitarr, saxofonisten Andreas Hall och på trumpet Benjamin Lövgren. Bör framhållas omgående att oavsett sammansättning låter trumpetsektionen strålande. I den står nytillskotten Lövgren och klara Lannsjö tillsammans med männen som organiserade GJO, nämligen verksamhetsledaren Mats Eklund och Johnny Olsson som för decennier sedan hade egna tv-orkestrar.

I Jeannine hämtad från skiva med Cannonball Adderley Quintet vill man enligt presentatören Andreas Hall, tillika arrat låten, åt dess rökiga och skitiga sound . Nästan omöjlig uppgift, men låten som refererar till modala spelsättet på Kind of Blue (där Cannonball medverkade) härbärgerar en oavbruten framåtrörelse. Med Magnus Sjölander (Himlaväsen, Steely Band, West Coast Big Band mm.) som saxofonsolist tar man sig elegant igenom komposition i Basie-anda som skrivits av Thad Jones. Ett stringent set avslutas fabulöst uppsluppet med vad som blivit en stor hit för GJO: Hejdlöst grooviga Up And At It från 1968 av Wes Montgomery i storbandsskrud. De i orkestern som är disponibla idkar chant. Och interaktionen emellan Vanja Holm och blåssektionerna är hisnande ljuvlig. Jublande kroggäster genomströmmas av suggestivt sväng. Trumpetsektionen triumferar!

Andra set inleds med nykomponerad vinjett signerad Georg Riedel. Därpå följer vad som tycks ha blivit en favorit hos detta hårt arbetande och framgångsrika gäng. Syftar på den fullödiga intrikata melodi som Georg Riedel döpt till Gravitation. Händelserik musik växlar från storslagen till finstilt och tillbaka. Öronen registrerar skönt svepande melodi. När uruppförandet av Letter To Eje Thelin (G. Riedel) introduceras, får vi reda på att samarbete med Sveriges mest berömda, aktiva trombonist Nils Landgren kommer äga rum. Glänser i ansvarsfull huvudroll gör Jakob Sollerman. I världspremiären viktas uppfriskande motsträviga inslag mot slicka tongångar. Kan inflikas att batterist Fredrik Hamrå i detta skede gör kraftigare avtryck, vilket noteras med välbehag.

Vad mer ur Riedels sagolika katalog framförs? Jo, Alfons Åberg-signaturen ikläds jazzkostym. I en melodi barn anammat pekas olika färdriktningar ut. Hör ystert, mycket underhållande sväng. GJO och glad publiken trivs förträffligt en i övrigt lite bister måndagskväll. Temat med ikonisk kompositör avrundas i lyrisk anda med fint feature från Friden Tolke i Meditation For Saxophone. En av konsertens höjdpunkter!

Nu återstår bara upploppet och ”ärevarvet” i form av extranummer. Likt vindar över havet på sitt mest segelvänliga humör framförs optimistiskt svepande klanger, vilka av Erik Norström fått titeln Öckerö. Orkestern kan hänge sig åt böljande, attraktiva linjer. Förutom Andreas Thurfjell på baryton navigerar klaviaturspelare David Bäck (högst angenämt präglat fler låtar) sig längst fram. Uppskattar hur låten utförs, ett grundackord av smeksam optimism utan att det blir smetigt.

På begäran defilerar Göteborg Jazz Orchestra i sin ”show-stänkare” Blues In My Shoes (P. Herbolzheimer) vars intro tjusigt exekveras av David Bäck på keyboard. GJO spänner musklerna, går på knock på ett fullkomligt formidabelt sätt. Ur enormt taggad ensemble urskiljs kortare solistinpass. Temat återkommer effektfullt genom att intensiteten i unisona attacken varieras. Sammantaget en ynnest att få vara med om sådana här tillställningar. Tror både utövare och mottagare efteråt känner att de fått välbehövlig påfyllning för att må bra i vardagen.