Contrast Public House på Tredje Långgatan i Göteborg
6/2 2023
Som uppmärksamma läsare och jazzvänner vet vankas det livemusik första måndagen varje månad på krog som numera brukar vara fullsatt när Göteborg Jazz Orchestra spelar.. Nästan varje gång lanseras ett tema, lyfts en förtjänt kompositör fram. Denna gång var det Georg Riedel-special, vilket ter sig naturligt då denne nestor under flera år specialskrivit musik åt GJO och närvarade på konsert på Stora Teatern (recenserad här). Blev ett par spännande uruppföranden. Som brukligt hade aftonens tema placerats i andra set, då fyra av den enastående kompositörens alster framfördes.
Har hört GJO som grundades 2018 åtskilliga fler gånger än när upplevelser resulterat i recension. Deras Sonya Hedenbratt-hyllning (Triple & Touch, Tomas Von Brömssen, Hannah Svensson gäster) på Stora Teatern i december, krockade för mitt vidkommande med annat uppdrag. Glädjande att ljudet senast var till stor belåtenhet. I motsats till många andra storband ingår både gitarrist och percussionist, vilket inbjuder till fett, latin-influerat sound jämte nyansrikedom.
I en professionell orkester på arton personer uppstår ofrånkomligt viss omsättning. På Riedel-specialen syntes på scen ordinarie gitarrist Erik Weissglas och ofta förekommande Vanja Holm på percussion. Orkesterns konserter på vad som döpts till Wauxhall (efter anrik jazzklubb i staden med storhetstid förlagd till 50-talet) delas upp i två set, varav det första brukar vara lite kortare. Ofta medverkar gäster, antingen solister med stjärnstatus eller lovande studenter på Musikhögskolan. Dock icke denna gång. Ett nytt fascinerande inslag som redovisades i pausen, bestod i att GP:s före detta kända reportagetecknare och jazzentusiast Ulf Sveningsson (som roats av ett antal tidigare spelningar med GJO och som jag snackat jazz med på diverse premiärer) i blixttempo tecknade av musiker på scen. Underhållande arrangeman!
I första set fröjdas jag åt energin och dynamiken i ett antal inrepeterade arrangemang. Man landar där man avsett efter att ha kickat igång med Angel (W. Montgomery) och Three For The Money. Rycks med genom läckert pulserande driv i stämmorna. Aftonens första solister är i tur och ordning Erik Weissglas på sin halvakustiska 335-gitarr, saxofonisten Andreas Hall och på trumpet Benjamin Lövgren. Bör framhållas omgående att oavsett sammansättning låter trumpetsektionen strålande. I den står nytillskotten Lövgren och klara Lannsjö tillsammans med männen som organiserade GJO, nämligen verksamhetsledaren Mats Eklund och Johnny Olsson som för decennier sedan hade egna tv-orkestrar.
I Jeannine hämtad från skiva med Cannonball Adderley Quintet vill man enligt presentatören Andreas Hall, tillika arrat låten, åt dess rökiga och skitiga sound . Nästan omöjlig uppgift, men låten som refererar till modala spelsättet på Kind of Blue (där Cannonball medverkade) härbärgerar en oavbruten framåtrörelse. Med Magnus Sjölander (Himlaväsen, Steely Band, West Coast Big Band mm.) som saxofonsolist tar man sig elegant igenom komposition i Basie-anda som skrivits av Thad Jones. Ett stringent set avslutas fabulöst uppsluppet med vad som blivit en stor hit för GJO: Hejdlöst grooviga Up And At It från 1968 av Wes Montgomery i storbandsskrud. De i orkestern som är disponibla idkar chant. Och interaktionen emellan Vanja Holm och blåssektionerna är hisnande ljuvlig. Jublande kroggäster genomströmmas av suggestivt sväng. Trumpetsektionen triumferar!
Andra set inleds med nykomponerad vinjett signerad Georg Riedel. Därpå följer vad som tycks ha blivit en favorit hos detta hårt arbetande och framgångsrika gäng. Syftar på den fullödiga intrikata melodi som Georg Riedel döpt till Gravitation. Händelserik musik växlar från storslagen till finstilt och tillbaka. Öronen registrerar skönt svepande melodi. När uruppförandet av Letter To Eje Thelin (G. Riedel) introduceras, får vi reda på att samarbete med Sveriges mest berömda, aktiva trombonist Nils Landgren kommer äga rum. Glänser i ansvarsfull huvudroll gör Jakob Sollerman. I världspremiären viktas uppfriskande motsträviga inslag mot slicka tongångar. Kan inflikas att batterist Fredrik Hamrå i detta skede gör kraftigare avtryck, vilket noteras med välbehag.
Vad mer ur Riedels sagolika katalog framförs? Jo, Alfons Åberg-signaturen ikläds jazzkostym. I en melodi barn anammat pekas olika färdriktningar ut. Hör ystert, mycket underhållande sväng. GJO och glad publiken trivs förträffligt en i övrigt lite bister måndagskväll. Temat med ikonisk kompositör avrundas i lyrisk anda med fint feature från Friden Tolke i Meditation For Saxophone. En av konsertens höjdpunkter!
Nu återstår bara upploppet och ”ärevarvet” i form av extranummer. Likt vindar över havet på sitt mest segelvänliga humör framförs optimistiskt svepande klanger, vilka av Erik Norström fått titeln Öckerö. Orkestern kan hänge sig åt böljande, attraktiva linjer. Förutom Andreas Thurfjell på baryton navigerar klaviaturspelare David Bäck (högst angenämt präglat fler låtar) sig längst fram. Uppskattar hur låten utförs, ett grundackord av smeksam optimism utan att det blir smetigt.
På begäran defilerar Göteborg Jazz Orchestra i sin ”show-stänkare” Blues In My Shoes (P. Herbolzheimer) vars intro tjusigt exekveras av David Bäck på keyboard. GJO spänner musklerna, går på knock på ett fullkomligt formidabelt sätt. Ur enormt taggad ensemble urskiljs kortare solistinpass. Temat återkommer effektfullt genom att intensiteten i unisona attacken varieras. Sammantaget en ynnest att få vara med om sådana här tillställningar. Tror både utövare och mottagare efteråt känner att de fått välbehövlig påfyllning för att må bra i vardagen.
