14/2 2023
Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)
Trion som kamperat i över trettio år gjorde succé på Nef för fyra år sedan. Nyss påbörjad turné kickas igång igång på ett utsålt Valand. Fast uttrycket är inte helt adekvat med tanke på orgeltrions avskalade, ofta försynta och tidlösa sound. Vad beträffar ljudet var det överraskande återhållsamt, exemplariskt finfördelat i en konsert över två normallånga set.
Jag tog nyfiket konserten lite på uppstuds. Hade inte lyssnat in mig på det tiotal skivor dessa prominenta musiker tillverkat tillsammans. Kan omgående konstateras att ett ansenligt mått av välvilja genomsyrar lokalen av sittande och stående publik, av vilka frapperande många själva är i branschen. Den dragningskraften finns hos dessa amerikanska instrumentalister, med presentatör Larry Goldings i spetsen vars avsiktligt disträaktiga framtoning framkallar skratt. Tydligen ägnar han sig åt stand up som sidokarriär och använder då ett alter ego.
Hur som helst häpnar man över vilka fantastiska cv männen i 55-års åldern kan visa upp. Goldings och kanske också Stewart torde jag ha sett för trettio år sedan när funkiga Roots Revisted (Maceo Parker m.fl) intog Nef i ett klassiskt gig. Att bara lista en bråkdel av Goldings samarbeten inom olika genrer blir ändå svindlande: Melody Gardot, James Brown, John Mayer, Steve Gadd, John Scofield, Harry Allen, Sia, Lee Ritenour, Curtis Stigers, Carla Bley, Michael Brecker, Scary Pockets, Elton John, James Taylor och Norah Jones. Peter Bernstein som släppt närmare tjugofem studioalbum har spelat med bland andra Lonnie Smith, James Cobb, Sonny Rollins, Ron Carter och David ”Fathead” Newman. Bill Stewart å sin sida har gjort ett dussintal skivor i eget namn och därutöver medverkat på alster med bland andra Pat Metheny, Seamus Blake, Pat Martino, John Scofield, Chris Potter och Lee Konitz.
Noterar luftig inledning genom finstilt ackordplockande i en groovig, anda som utstrålar positiva känslor. Rör sig snarare om boppiga tongångar med bluesstänk än fusion. Mitt i Mr. Meagles (L. Goldings) vars upptakt kan beskrivas som en ballad, utkristalliseras en bluesgungande kärna. Märker direkt hur dynamiskt samspelet fungerar. Uppenbart att trion känner att de inte behöver bevisa något, Avslappnade attityden påminner om den från osannolikt meriterade medlemmarna i The Art Of The Quartet (recenserade konsert med dem 2019 i OJ). Stundtals kan de inte undgå att hamna i ett virtuost flow, men är absolut inget självändamål.
Egna original skrivna av någon i den tajta trion varvas föredömligt med andras låtar. Förunderligt hur sofistikerat melodierna öppnar sig, förändras och hur intensiteten växlar. United av Wayne Shorter kännetecknas av elegant riffande av Bernstein jämte glödhet up tempo-feature på klassiskt hammondorgelsound I Don´t Blame Me av stilbildande gitarristen Marc Ribot blommar gruppens subtila läggning ut i lågmäld, vacker ballad.
Första set kulminerar i en energialstrande sak betitlad Don´t Ever Call Me Again, pigg komposition signerad Bill Stewart. Blir förtjust i rullande rytmik initierat av låtskrivarens intrikata shuffle-takter. Hög tid att betona konsertens sköna svängfaktor som sveper in publiken i ett behagligt tillstånd.
Efter paus slås jag än starkare av konsertens utformning, dess närmast osannolikt avspända struktur. Finns något väldigt delikat och sympatiskt över samexistensen på scen. Musikerna dekorerar teman med ett stort mått av frihet. Vad som prioriteras är som antytts en cool, subtil variant av sväng. Centralt placerade Stewart bakom sitt trumset med tre cymbaler utgör en slags uppsamlande kraft, agerar samtidigt dynamo. En instrumentkollega till honom, tillika en vän jag intervjuat, såg likheter med Billy Higgins spelstil.
Vi svävar som på moln, mår förträffligt tidigt in i andra set. Efter ett fint original av Bernstein levereras en lysande avdelning. Först Libra (Gary Bartz) som visar sig vara en snabb sak där flyhänta och trygga musiker frotterar sig med varandra. Därpå hyllning till nyss bortgångne oraklet Burt Bacharach vars This Guy´s In Love With You framförs med smeksamt sugande konturer. Gitarristens vibrerande klang blir till ett fett utropstecken, får oss att rysa av välbehag.
Snitsiga samkvämet på scen fortsätter i bluesens tecken, från trions andra skiva. Med flott, tryggt handlag tar flerfaldigt Grammy-nominerade Goldings, (jämförts med Larry Young) och hans enormt begåvade vänner, sig an Randy Westons Berkshire Blues. Temats räta linjer bryts fräscht av mot mer aviga rytmer, vilket tilltalar förespråkare för figurer av mer komplext format.
Tidlösa orgeljazzen garneras otroligt snyggt och fartfyllt på upploppet i swing-schlagern Will You Still Be Mine? Alla tre får utlopp för sina improvisatoriska anlag i en standard som vi får veta att Miles hade på repertoaren.. Utan att på något sätt överdriva moment av uppvisningskaraktär får publiken sitt lystmäte. Gitarrens utsökta vibrato och orgelns dova toner turas om att färga harmoniken, medan lika stadiga som flexibla rytmtillverkaren står för en sammanhållande länk plus ett par attraktiva böljande eruptioner.
Självklart blir det stark respons och bejublat extranummer. Av praktiska skäl äger det rum första minuterna utan min uppmärksamhet. Blev en blues skriven av Peter Bernstein, givetvis en medryckande komposition som bekräftar superba trions status. Glad för att jag fick möjlighet att vara med om denna befriande avspända tilldragelse med tre fantastiska musiker. Finns goda utsikter för att upplevelsen kommer växa undan för undan i mitt medvetande. Inspiration till rubriken kommer från den i Jazzföreningen som försåg Larry Goldings med instrumentet han önskade sig.