Kungsbacka Teater
12/2 2023
Johan Lindström bör becknas som ett unikum i svenskt musikliv. Jag har sett honom på Stampen, Liseberg, Kulturhuset i Stockholm, Fasching, svartklubb bortanför Kungsladugård, Kungsbacka Teater, Fyren i Kungsbacka, flera gånger på Nef och säkert på andra scener jag inte på rak arm kan erinra mig. Hans två album med septetten har Grammis-nominerats och med Tonbruket har det blivit ett gäng Grammisar och en Gyllene Skiva. Förtjänar i rollen som producent och/eller arrangör för bland andra Totta Näslund, Rebecka Törnqvist, Ane Brun, Freddie Wadling, Anna Ternheim, Sofie Livebrandt, Svante Thuresson och Edda Magnason mängder av beröm. Vidare ska han kreddas för att ha komponerat åt såväl Blåsarsymfonikerna som Norrbotten Bog Band. Vid utdelandet av Polarpris har gitarristen och pedal steel-musikern spelat i hovets närvaro.
Med tanke på dessa rapsodiska nedslag i ett häpnadsväckande cv, borde den status Lindström åtnjuter i musikerkretsar innebära att han är en kändis hos skivsamlare. Droppade några av meriterna på vinylträff på Bengans café i våras som en fristående quiz-fråga, för att uppmärksamma en femtioåring. Hjälpte inte hur många ledtrådar jag gav. Inte ens värdparet som jobbat på SR respektive varit dokumentärfilmare prickade rätt, vilket märkligt nog placerar denna storhet i ett slags doldisfack. Förvisso skapligt stor publik i Kungsbacka, men långtifrån utsålt.
Därtill är 50-åringen unik genom sitt originella tonspråk. Ingen annan låter som Johan Lindström, vilket en medlem av hans Lost Inferno påpekat för mig. På ett hisnande märkvärdigt och excentriskt vis, tycks han skapa med totalt självständig hållning. Plockar influenser och sätter samman med egen, experimenterande profil. Kan näppeligen kallas varken bebop, frijazz, fusion eller progessive. I brist på heltäckande etikett famlar jag. Kan septettens eggande avantgardism betecknas: psykedelisk beatorienterad neojazz med improvisatoriska inslag?
Johan Lindström Septett är något av ett all star – team. På Music For Empty Halls (2018) och On The Asylim (2021) släppta På Moserobie medverkar Jesper Nordenström på piano, orgel och keyboard, Konrad Agnas på trummor och percussion, och Torbjörn Zetterberg på bas. I blåssektionen återfinns Per ”Texas” Johansson, Jonas Kullhammar och Mats Äleklint. Låter bli att dra alla deras meriter här, konstaterar istället att det rör sig om ett ytterst namnkunnig skara med imponerande produktion i bagaget.
På rymliga scenen i den halländska staden satt Nordenström vid sina klaviaturinstrument såsom flygel, hammondorgel/ keyboard. Lindström själv alternerade mellan elgitarr och förstås omisskännligt sound på pedal steel. Konrad Agnas hade i rytmsektionen sällskap av otroligt mångsidige Josef Kallerdahl på kontrabas. Mats Äleklint håller sig märgfullt till att lira trombon medan Kullhammar trakterar (tror jag) baryton- och altsaxofon plus något som liknar piccoloflöjt. ”Texas” å sin sidan spelar bas-, kontrabasklarinett, klarinett och tenorsaxofon.
Konserten pågår utan paus i cirka nittiofem minuter. Ibland massivt organiserad, ibland fokuserad på enskilda instrument eller raffinerade dialoger. Notera notställen på bilden ovan. Komponisten själv kan ha varit den ende som musicerade utan noter. Tilltalas av konstant potent musik vars riktningsförändringar är dess kännetecken, jämte ett svindlande suggestivt sväng. Det kränger och frustar, speglar både skönhet och ilska, dissonanser förekommer liksom en majoritet av toner i diskantregistret. Den omständigheten besvärar tyvärr mina öron plågade av tinnitus. Att elbas inte används (och att vikarie Kallerdahls basgångar inte ligger i framkant) medför att hålrum, omfattande glipor uppstår till fördel för andra instrument.
Bandledaren tilldelar, logiskt nog, sig själv mest utrymme. Utvecklar i licks och vad som kan påminna om skalor fascinerande ingångar till egna kompositioner. Och hur han interagerar med övriga på pedal steel tillför musiken svepande, lätt mystiska och attraktiva drag. Också Nordenström och Agnas ansvarar för delikata intron. På känt jazzmanér presenteras medmusiker ett par gånger, dessutom får vi reda på några titlar, exempelvis Homeward, Music For Empty Halls samt ett beställningsverk till festival i Bergen. Förutom låtar hämtade från två fylliga album, tippar jag att Lindström rotat fram material skrivet för Lost Inferno-projektet. Kan ha fel, fast somliga tongångar av läcker hit-karaktär känns välbekanta.
Apropå kommunikation med lycksalig publik undrade jag varför huvudpersonen viftade med armarna i ungefär tredje låten. Begrep efter några sekunder att han önskade kunna se åhörarna, därför ville ha ett antal närmare scen. (Efteråt insåg jag att en av dem som diggade mest synligt på första rad var Ebbot Lundberg, en annan vokal kändis som samarbetet med snillet Lindström. )
På en botten av medryckande groove garneras otyglat, alternativt finstämt. I överlappande språng skaver och och svänger det hejdundrande om septetten, oftast på ett fräckt ostyrigt sätt. Blåsarna ges möjlighet att med emfas formulera sig, antingen tillsammans eller stretchandes med finess i enskilda inlägg. Fräck klangbildning uppstår gång på gång. ”Skivbolagsboss” Jonas Kullhammars bränner av sitt längsta solo på sluttampen medan Per ”Texas” Johansson främst firar triumfer på sina klarinetter i en bred palett av tonlägen. .Lite speciellt att Lindström valt att inte ha med trumpetare i denna septett eller föregångaren. Råder ingen tvekan om att blåssektionen är högklassigt spännande och passar tillsammans.
I egenskap av vägvisare tar Lindström oss med på färden, in i sina musikaliska jaktmarker. Avslöjar stimulerande upptäckter och korsbefruktningar tillsammans med sammansvetsad septett (flera av dem har eller har haft egna omtalade och prisade grupper och är samtidigt verksamma inom andra stilar, andra genrer). Vad som händer på scen i olikartade låtar som var för sig är uppbyggda kring specifik struktur, riktar sig till mottaglig publik, villig att utsätta sig för det annorlunda. Och då bli belönad när teman binds ihop genom underbart grovkornigt beat. Detta sker utan de tvära vändningarna som utmärker Zappa, fast hans band är en relevant referens. I somliga smaskiga sekvenser är begreppet suggestivt bara förnamnet.
Var inte beredd på att hitta melodier där likheter kunde spåras till Bob Dylans tunggung (Rainy Day Women No. 12 And 35 respektive Tom Waits taktfast sammanpressade harmonik i form av en slags framglidande tango. Andra referenser (beror ju på vad man är bekant med eller kanske hör vaga reminiscenser till) även om sättningen skiljer: Mahavishnu Orchestra, Art Ensemble of Chicago, Lester Bowie Brass Fantasy, Don Cherry, Eric Dolphy jämte inhemska uppmärksammade akter som Fire Orchestra, Tonbruket och konstellationer ledda av Goran Kajfes.
För att vara uppriktig blev jag mycket förtjust i uppskattningsvis fyra femtedelar av konserten, vilket rimligen måste ses som ett högt omdöme. Höjdpunkterna duggade tätt! Efter ett par spretiga passager uppstår flera gånger fantastiskt tryck i ensemblespelet. En sådan ösig avdelning följs upp gemensamt av bandledare och klaviaturdomptör Jesper Nordenström, så att funkigt fett groove initieras. Kul! Sällan liknande tongångar hörs i jazzmusik. Nordenströms kreativitet flödar, tankarna går stundtals till George Duke och Jan Hammer. Vi får veta att låten före rätlinjiga stänkaren till extranummer är en traditionell låt baserad på pygmésång.
Samtliga bilder: LEIF WIVATT