Musik

29/3 2023

Oceanen vid Stigbergstrorget i Göteborg

Foton: Anna Heikkinen

International Piano Day instiftades 2015 av den tyske klaviaturspelaren, kompositören och producenten Nils Frahm som haft flera uppskattade konserter i Sverige. På hemsida listas över hundra evenemang, också denna dubbelkonserten av solopianister vilka jag båda råkar ha recenserat senaste åren. Att just 29 mars valts för att fira pianot anspelar på klaviaturens åttioåtta tangenter. Vad beträffar den viktiga aspekten sound får jag för mig att musikerna genomför sina konserter i instiftarens anda, genom att införliva svävande ambient- tongångar i sina genrefria framträdanden. En nyfiken koncentrerat lyssnande skara hade kommit till mysiga Oceanen.

IDA GILLNER ingår i Längtans Kapell där hon trakterar sopransaxofon, sjunger också och finns med på slagverk. Hon utgör ena halvan av världsmusikduon Ida & Louise och har skrivit teatermusik. För tre år sedan dog plötsligt hennes syster, en chockartad upplevelse. För att bearbeta sorgen och finna mening i tillvaron blev pianospelandet räddningen. Nya och tidigare komponerade stycken sammanställdes på skivan Anna. I några intima tillställningar framfördes musiken live alldeles intill Oceanen. Hade förmånen att vara med då. Ida säher i sitt inledande anförande att ”pianot för mig inte bara är ett instrument, utan en plats där jag skapar, får utlopp för min stund, så tack för att ni vill dela denna stund med mig, Jag växte upp vid havet, se vågorna framför er” Ska tilläggas att övertäckta fönster och neddragen belysning underlättade tankeflykten.

Som förmodat dras man omgående in i ett skeende, ett förföriskt meditativt flöde. Finns en anstrykning av neoklassisk romantik. Intervaller kan påminna om Månskenssonaten eller Regndroppspreludiet. Flera av styckena vetter åt visa., Är således sångbara melodier vilket Ida visar ömsint i praktiken några gånger. Under cirka femtio minuter får vi njuta av melodier från i första hand Anna och teatermusik ur föreställningen Alla vindar är stilla. Även om bakgrunden till merparten av kompositioner inte skulle vara känd för lyssnaren, känns det instinktivt att tonsättaren känslomässigt investerat all sin skaparkraft. Hur det ur sorgen kan uppstå så förunderligt starka melodier, vilka urskiljer sig och verkligen griper tag i en framstår som förunderligt, något oförklarligt.

Tredje stycket präglas av exceptionell skönhet, hugger tag i en. Blir oerhört rörd av en slags andäktig spänst. Sällsam stämning förmedlas, står ut med återhållsam intensitet, en tillbakapressad intensitet på randen till att brista. Här handlar det om naket och okomplicerat tonspråk som penetrerar. Rimligen en kombination av befriande förlösning och smärtsam ansträngning att framför egenskrivna musiken. Som ett hoppfullt mantra framsjungs refrängen i Flyga.

Hon hade också loopat sångslingor och beat hon adderat. Vid ett tillfälle uppstod ett tekniskt missöde vilket löstes med att utrustningen återstartades. Vi får veta att med assistans av loop spelas Time Passing, ett fängslande stycke som ratades från en teaterproduktion. Pianisten avrundar stilenligt med gåshudsframkallande Efteråt skriven redan i tidiga tonåren. I den reciterar Ida ytterst tänkvärda strofer. När man tar emot låten förstår man varför den använts vid begravningar. Vissa teman under konserten är fullkomligt oemotståndliga, har ett obeskrivligt sug i sig. Kan inte på rak arm erinra mig pianomusik som läkningsprocess med motsvarande genomslag, även om PianoBasso med sina utgivningar rör sig i samma härad.

En ljudmässigt stundtals störande omständighet måste påtalas, inte minst eftersom den gjorde mig förundrad och hade viss påverkan på upplevelsen. På grund av trassel med mekaniken lät det som om pianot vore preparerat. Gillnar meddelar efteråt att det var något vid pedalerna som låg och skorrade, vilket medförde oönskad distorsion. Vid soundcheck försökte hon och ljudtekniker lösa problemet och kolla mikrofonerna. Och ljudteknikern försökte en gång till förgäves åtgärda under konserten, Så det som jag fick uppfattningen var en medveten effekt var istället det motsatta. Lyckligtvis (som med emfas framhållits) genererar musiken i sig magi! Den övertrumfar definitivt ljudkrånglet.

ERIK DAHL är en mångsysslare bosatt i Göteborg. som framgångsrikt driver flera projekt. Han säger sig ha odlat fram ett specifikt tonspråk influerad av bland andra Ennio Morricone, Björk, Charles Mingus, John Zorn och Benjamin Britten. Recenserade i somras hans soloalbum Music For Small Rooms. Märker att Erik utstrålar pondus genom sin vana vid olika klaviaturinstrument. Pianot kombineras med att spela synt med vänsterhanden samt en minimoog. Inledningsvis berättas om upprinnelsen till hans senaste skiva. Hör ett större i sound, framfört med auktoritet. Eriks koncept både kompletterar och utvidgar Idas otroligt personlig, emotionella avtryck. Dessutom slipper han i stör utsträckning de ljudproblem som föregående konsert drogs med trots användandet av mer elförstärkt apparatur.

Med Sparv som utgångspunkt utvecklas ett annat register. Mer dramatiska förlopp i repetitiva slingor likt kreativa komponenter. Kompositionerna kryddas finurligt med inlagda samplingar. Raffinerat tillförs i somliga passager suggestiv rytmik, beat som snyggt dekorerar Eriks löpningar. Merparten musik har en visuell framtoning, skulle kunna framhäva intrig itv-serier. Jämförelsen till Stefan Nilsson, som jag hört live flera gånger, ligger nära till hands. Och ibland öppnar sig ett spännande landskap på ambient-manér. Då jag saknar musikalisk skolning är jag ute på djupt vatten om jag för in ett begrepp som kontrapunkt. Ur min begränsade horisont tycks tonsättaren praktisera denna polyfona teknik, genom att hålla igång stämmor. Vidare är draget av minimalism otvetydigt. Vi får reda på att Fluid Memory, Natural Home och Tuva framförs.

Blir förtjust i atmosfäriska väven . Kluster av toner att drömma sig bort till eller ryckas med av. Plötsligt framställs ett storslaget beat genom trumprogrammering. Kul med det symfoniskt rätlinjiga anslag som bryter mönstret. Erik aviserar att sista låten blir en vaggvisa från en dansk liten ort. Väldigt vacker vaggvisa! Extranumret Högsbo draperas i folkmusikharmonier. melodi som gör oss upprymda, får åtminstone mig att associera till gaeliskt sound á la Chieftains och Pogues.

Ida Gillner & Erik Dahl kompletterade varandra förträffligt, skapar båda musik fylld av skönhet och originalitet med sina ömsom gemensamma, ömsom skiftande uttryck. Jag som mest recenserar i jazziga sammanhang, kunde inte avhålla mig från at efteråt kommentera ett omdöme. Syftar på att pianisten från scen nämner att Music For Small Rooms recenserats berömmande i senaste JAZZ (OJ), fast det konstateras att musiken inte kan betraktas som jazz. Håller med kollegan om att Dahl (också Gillner) inte är särskilt jazziga. Det väsentliga är att eklektikernas musik appellerar, då de har konstnärlig nivå.

STORT TACK för bilder Anna Heikkinen

Frölunda Kulturhus

24/3 2023

Recenserade i entusiastiska ordalag skivdebuterande PianoBasso 2016, var några år senare med när musik framfördes från skiva nummer två i Kaverös kyrka och blev ånyo inviterad till releasekonsert. Nu kommer således tredje albumet från Thomas Gustavsson och Andreas Gustafson betitlad Tranquilllo III. Meditativ konsert lyder rubriken på tilldragelsen i den mycket stämningsfullt belysta Stora salen. Latinska adjektivet på skivorna indikerar pragmatiskt koncept vars bakgrund Andreas berättar om i sitt inledningsanförande.

Andra halvan i duon har ett förflutet inom Svenska kyrkan som musiker, bland annat på Sahlgrenska. Idén till PianoBasso har sin upprinnelse efter beställning där på läkande tongångar. Vi får veta att det började med Mozart och svårigheten att inkorporera dennes bastoner. På den vägen är det. Genom noggrant utvald klassisk repertoar lämplig för deras rofyllda nisch, samspelar pianist Thomas med basisten Andreas efter arrangemang från mannen vid flygeln. Handlar inte enbart om att transkribera verk, oftast orkester- och körverk, utan också om att lägga in utrymme för improvisation utan att jazza till det.

Musikerna har spelat tillsammans i olika konstellationer i 25 år, träffade varandra första gången när de underligt nog spelade låtar förknippade med Siw Malmkvist. Thomas upptäckte jag i och med att han ingår i lika karismatiska som innovativa New Tide Orquesta medan jag inte hört hans konstnärliga partner i annat sammanhang. Andreas som har civilingenjörsexamen från Chalmers tar emot tillsammans med Thomas. Förser mig i den alkoholfria baren innan jag letar upp en bekväm plats. Publiken som borde varit större får ett litet programblad. Undantaget Schubert inkluderas samtliga tonsättare på aktuella skivan, fast styckena kommer inte i samma ordning.

Nio stycken framförs. För gourméer av klassiskt vacker musik är det välkända stycken, varav flertalet sannolikt förekommit som soundtrack. Man har strippat bort det bombastiska och pråliga tendenser för att i avskalat skick ta fram essensen i harmonierna på piano och kontrabas, vars strängar ofta bearbetas med stråke. Har sett att bedömare gärna jämför med de dröjande låtar i regional spelmanstradition vilka framställdes av Jan Johansson i samarbete med Georg Riedel på ikoniska Jazz på svenska. Relaterar för egen del snarare till Jan Lundgren/ Hans Backenroths duoplatta med samma sättning från i fjol (dessa jazzgiganter tolkar till och med Mozart).

Starka känslor är i omlopp under denna intima kammarkonsert. Registrerar sorg, längtan, frid, stråk av lycka och massvis av melankoli. Musiken blir aldrig smetigt inställsam utan visar sig vara fylld av värdig skönhet. Blir fridfullt begeistrad, jublar över duons lyckade projekt. Meditativt anslag dominerar. Därtill adderas ett par stegringar av intensitet genom aningen dramatiska inslag av arrangerande pianist. I dessa sekvenser byts eftertänksamma grundackordet ut mot mot sofistikerat allegro. Tack vare visuella drag och öppna linjer är musiken av Bach, Chopin, Satie med flera, jämte svenska tonmålarna Alfvén och Peterson-Berger idealiska att använda i filmer och tv-serier. Vilken enorm laddning konsertens nio stycken innehåller representeras allra bäst av ledmotivet ur självbiografiskt brutala storfilmen Tjuren från Bronx. För några år sedan hörde jag just Intermezzo ur Cavalleria Rusticana av Mascagni i stor skala med maffig kör och orkester på GöteborgsOperan. Den svepande melodin i PianoBassos tappning är lika ljuvlig, lika emotionellt drabbande.

Lågmäld öppensinnad inledning hämtad från Debussy avlöses av en av de vackraste pianostycken som någonsin skrivits: Gymnopédie No 1 av särlingen Satie. Undersköna tolkningen i Frölunda Kulturhus gör tonsättaren rättvisa. Chopins Nocturne görs oerhört vackert, framskrider impregnerad i vemod. Duons respektive improvisatoriska inpass under en trekvart ger relief, skänker musiken ett större mått av frihet. Att noterna och mellanrummen till fullo behärskas märks i första hand på subtila interaktionen, mästerlig pausering och sättet varpå instrumenten i omgångar hamnar i fokus. Andreas på ergonomisk ståstödstol kompletterar soundet magnifikt utöver några solopartier,, medan Thomas naturligt nog överlag anför. Blev för oss finsmakare en högtidsstund vars final pianisten presenterade. Då spelades Aftonen av Hugo Alfvén. Oväntat konsekvent av männen att enbart hålla sig till alstren på Tranquillo III och strunta i andra extranummer.

Avsikten att skapa trösterik och minnesvärd musik på detta format infrias till hundra procent. Blev gripen fast jag hade kunskap om hur det troligen skulle låta. Ryste av välbehag av det dynamiska anslaget. Duon tackade evenemangets ljudtekniker plus oss publik. Efteråt fanns skivan till försäljning. Alla ni som i olika utsträckning känner behov av alternativ till samtidens dystra budskap uppmanas LYSSNA PÅ NYA SKIVAN MED PIANOBASSO. Skaffa cd:n eller lyssna på digitala plattformar.!

OBS Kan som kuriosa nämna att i samma hörsal har jag för så där trettio år sedan närvarat när storheter som James Moody, Lee Konitz och Dompan varit huvudakter. Och några år före pandemin kunde jazzelit från regionen avnjutas i vid samma tillfälle – The Grrove, Thomas Jäderlund Amazing Trio samt solopiano med Harald Svensson.

22/3 2023

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Ett förhållandevis omfattande sidospår i mitt musiklyssnande utgörs av de medryckande tongångar vilka brukar kallas funk. James Brown spelades på vinylträff när temat var artist/grupp jag har mest enheter av. Har varit på ett antal Cashbah-fester som hållits på olika ställen i Göteborg och följde Stonefunkers karriär. Förutom The Godfather of Soul (sett honom på Skeppsholmen och Rondo) har jag förstås lyssnat på andra pionjärer såsom Parliament ledda av oförliknelige George Clinton (hört live i Holland c:a 1990) och Sly & Family Stone. Visar sig förresten att den senares stötfunkiga hits var vad som huvudsakligen inramade konserten på Valand.

Ska inte göra någon längre uppräkning. Vill bara som introduktion nämna att jag hört vitala liveakter av Maceo Parker med Fred Wesley x 3, Martha High, Alexander Ó Neal, Blacknuss, Nils Landgren Funk Unit, Per Cussion All Stars, Rufus, Marcus Miller, Bassrace på Skeppsholmen med Stanley Clarke, Victor Wooten och nämnde Miller. 1987 fanns jag på plats när Prince kom till Scandinavium med sin karismatiska Sign of the Times-show (har konsertfilmen på video).

Prince är en synnerligen viktig referens i sammanhanget eftersom danska basisten Ida Kristine Nielsens berömmelse vilar till stor del på att hon värvades till New Power Generation 2010 och lirade med denne innovatör fram till hans död. Ingick också i Prince konstellation 3rdeyegirl. Bas Ida (född 1975) har rankats som en av världens tio främsta på sitt instrument. Av förebilder har hon lyft fram Larry Graham, Bootsy Collins, Marcus Miller och Victor Wooten. På sin hemsida berättar Nielsen om specialdesignade signaturbasen från Sandberg, vars egenskaper tillverkats för att få fram eftertraktat, fett och distinkt, sound. Likt sina manliga motsvarigheter är hon en slap bass – virtuoso. Nielsen utbildad vid Kungliga Musikaliska Akademin i Köpenhamn har spelat med bland andra Michael Learns To Rock och Zap Mama. På meritlistan finns också fem plattor i eget namn.

Känns rätt att den heterogena publiken uppgående till ett antal av cirka 200 får hålla till godo med ståplats. plus några stolar och soffgrupper längst bak. Tunga rytmer från scen absorberas bäst av kroppar i upprätt ställning, hos oss som drivs av begär efter extas. Apropå extas ska påpekas att Ida Nielsen nog hade trott att responsen skulle bli ännu större, trots att stämningen var på topp sista låtarna. Noterade fördelaktigt ljud där basen var i centrum utan att stjäla allt utrymme. Hade jag varit trettio år yngre hade jag önskat att ljudvågor skulle kännas i magen och få byxbenen att fladdra. Men den tiden är förbi.

Danskan hymlar inte med att hon är bossen, hela tiden med glimten i ögat i coola solbrillor. Hon visar sig från sin spralliga sida, ovanligt snacksalig utan att skryta. Är väl hög tid att erkänna att jag fram tills nu försummat att lyssna på hennes bländande musicerande. Hon omger sig med landsmannen Oliiver EngQvist på glödande gitarr (ofta anlitad sessionsmusiker, ljudtekniker och producent som bland annat jobbat med Sanne Salomonsen), enormt tajte trumslagaren David Haynes med meriter från exempelvis Victor Wooten, Till Brönner och Stanley Jordan samt rapparen Kuku Agami. Männen servar stjärnan galant plus att de får eget utrymme i showen. Fick anledning att revidera min initiala uppfattning att de är lite bleka, alltför understödjande.

Redan en bit in i första låten demonstrerar Nielsen fabulös teknik Som om hon samtidigt spelar melodi- och basstämman. Med troligen ett gyllene undantag framförs eget material, vars sound med nödvändighet blir som parafraser på klassiker inom traditionen. Olika varianter av beat baserade på givna mallar. Stundtals påminner hennes snärtiga låtar om hur det lät hos Wendy & Lisa när duon släppte eget sent 80-tal.

Nielsen slår fast ”vårt uppdrag är att hålla funken vid liv, en målsättning som infrias förstås. För utövare och mottagare vilka lärt sig behärska och älska grunderna, kan funk framstå som ett okomplicerat lyckopiller. Kanske därför det utmanas med solistiska bravader och dueller,. Det ”krånglas” till med uppfriskande breaks som publikfriande uppvisning. På Valand ersätts i olika avsnitt slagkraftiga låtars groove med ekvilibristiska instick, varav Nielsens smattrande solon jämte supersnabba dialogen med kraftpaketet Haynes och hans trumstockar var mest minnesvärt.

Av det inledningsvis lite jämntjocka materialet framgår att basvirtuosen är starkt präglad av 80-tals beat i allmänhet och samarbetet med Prince i synnerhet. Som nämnts görs under konsertens 95 minuter flera uppiggande avstickare. När funkig sambalåt introduceras lanseras ruggigt skickligt trumspel med lysande understöd av Bas Ida och Oliver EngQvists slingor. Efter cirka en trekvart sätter sig Nielsen vid ett Nord-keyboard och sjunger en ballad, vilket blir en radikal kontrast till den tunga och täta väv av rytmer som i övrigt dominerar. Rapparen Kuku Agami – dansk hiphopartist med med afrikansk härkomst – har också getts en egen avdelning tillsammans med bastante rytmläggaren Haynes, vars inslag celebrerar old school hip hop. Den sist nämnde införlivar i egenskap av ”space captain” på loopande trummaskin/ synt(?) ytterst effektfullt ett tillstånd av P-funk. Kul hyllning av en era!

Nielsen sjunger skapligt och interaktionen med Kuku Agami förhöjer den vokala dimensionen. Stötfunkiga Internet Crush består av byggstenar från Minneapolis-funkens taktfast riffande sväng, förebådar i kombination med Funk In The Trunk kulmen på konserten. Efter att original framförts som tribut översköljs vi av underbar version av 1999 (jovisst äger jag vinylen i fråga). Partyt når sin kulmen, lyckokänslan infinner sig. Följs upp med groove som sitter som en smäck i samma anda i We Came 2 Get Funky, en av Nielsens bästa låtar. Hårt beat med gnistrande solo från strängbändare EngQvist. Energifyllda festen avrundas stilenligt med bassolo där pionjär Larry Graham hyllas samt de härligt gungande rytmer Free Your Mind visar sig innehålla.

OBS Efter showen såldes t-shirts och cd. Ida Nielsen och Funkbots fanns trevligt nog tillgängliga för signering.

Nefertiti (Hvitfeldtsplatsen) i Göteborg

16/3 2023

Kommer alltid finnas oändligt mycket intressant musik att upptäcka. Vilka nya konstellationer man får nys om beror ofta på lycklig slump. Kan handla om tips från andra, höjdarlåt spelad i radio eller utgör ledmotiv i film , arrangörers bokningar, priser eller omröstningar. I fallet med duon från Aalborg var det just en rekommendation från en klubbägare och bokare som var orsaken, till att jag exponerades för deras sound. Drömska slingor accentuerade av tunga beats och kontraster.

Nikolaj Svaneborg på wurlizter, juno-synt samt piano och hans ”partner in crime” Jonas Kardyb på trummor och percussion har gjort tre uppskattade plattor, vilket bland annat resulterat i två danska Grammys 2019. Av olika bakgrund från rootsmusik, jazz, skandinavisk tradition och electronica formar duon ett vinnande koncept, en smältdegel av influenser. Paralleller kan dras till I första hand Nils Frahm och Nik Bätsch´s Ronin. Ligger nära till hands att dessutom relatera till en annan dansk duo som trollband Nef härförleden. Tänker på Bremer/ McCoy som också var en ny upptäckt för skribenten. Målet för männen från Aalborg är att skapa musik så ärlig och intim som det någonsin går.

Danska duon hade besökt Nef tidigare. När de nu återvänder lockas mer än dubbelt så många, vilket innebär utsålt med mestadels sittande publik. Noterar en överrepresentation av hipsters, sålunda annan sammansättning än sedvanlig jazzpublik. Dagen före hade Svaneborg/Kardyb spelat på ett utsålt Stadsteatern i Stockholm. Trevligt nog visar det sig att entusiastiska åhörare lyssnar ytterst disciplinerat och varmhjärtat och att genrefria konstellationen har med sig egen ljudtekniker.

Termen ”meditativ eufori” har jag knyckt från skivrecensent. Man befinner sig på scen i cirka halvannan timma. Tar ingen paus, nöjer sig med att presentera några låtar och uttrycka tacksamhet över översvallande respons. Musiken kan delvis definieras som progressivt flöde av sångbara melodier. Dock inte någon heltäckande beskrivning då kontraster förekommer, liksom extatiska crescendon och underhållande instick. Somliga grunder är förinspelade i form av loopar och trumprogrammering. Wurlitzern med sitt typiska 70-tals sound och dovt murriga efterklang á la Supertramp, Donny Hathaway och Stevie Wonder är det instrument som trakteras mest. Jonas Kardyb visar sig vara en anmärkningsvärd trumslagare. Mycket filtklubbor, kantslag, successiva stegringar, trummande på sidorna, maracas, bjällror, vispar etc.

För mig som inte kände till deras existens blev konserten främst en hängivelse i stunden. Kan endast ge upplysningar om introducerade låtar. Tredje eller fjärde låt var sprillans ny, skulle släppas digitalt om en vecka. Efter cirka 50 minuter satte sig Svaneborg vid flygeln. Introspektivt solostycke fick efterhand sällskap av Kardybs subtilt uppbyggda stegring. Ingen aning om det handlade om lån eller slump. Men jag fick i två skilda episoder refränger i skallen. Dels This Must Be The Place (Naive Melody) av Talking Heads, dels Paul Simon´s Still Cray After All These Years. Låten påannonserad som den sista definieras genom dess högtflygande egenskaper, är således döpt till Orbit. Utvecklas till ett storstilat äventyr, som en korsning av Moby och Spiritualized.

För att använda Tyco Jonssons formulering kräver stämningen ett par extranummer. Maffigt repetitiva titellåten från albumet Over Tage framförs. Dyborg spelar över ett trumbeat i en underbart gungande komposition vars utsökta klang på klaviaturer ger gåshud.. Förförelsen fortskrider i en av duon instiftad tradition. På uppmaning deltar publiken i vissel-orgie. Rörande avslutning nära nog i paritet med vad Shai Maestro åstadkom i samma lokal fyra år tidigare.