Nefertiti (Hvitfeldtsplatsen) i Göteborg
16/3 2023
Kommer alltid finnas oändligt mycket intressant musik att upptäcka. Vilka nya konstellationer man får nys om beror ofta på lycklig slump. Kan handla om tips från andra, höjdarlåt spelad i radio eller utgör ledmotiv i film , arrangörers bokningar, priser eller omröstningar. I fallet med duon från Aalborg var det just en rekommendation från en klubbägare och bokare som var orsaken, till att jag exponerades för deras sound. Drömska slingor accentuerade av tunga beats och kontraster.
Nikolaj Svaneborg på wurlizter, juno-synt samt piano och hans ”partner in crime” Jonas Kardyb på trummor och percussion har gjort tre uppskattade plattor, vilket bland annat resulterat i två danska Grammys 2019. Av olika bakgrund från rootsmusik, jazz, skandinavisk tradition och electronica formar duon ett vinnande koncept, en smältdegel av influenser. Paralleller kan dras till I första hand Nils Frahm och Nik Bätsch´s Ronin. Ligger nära till hands att dessutom relatera till en annan dansk duo som trollband Nef härförleden. Tänker på Bremer/ McCoy som också var en ny upptäckt för skribenten. Målet för männen från Aalborg är att skapa musik så ärlig och intim som det någonsin går.
Danska duon hade besökt Nef tidigare. När de nu återvänder lockas mer än dubbelt så många, vilket innebär utsålt med mestadels sittande publik. Noterar en överrepresentation av hipsters, sålunda annan sammansättning än sedvanlig jazzpublik. Dagen före hade Svaneborg/Kardyb spelat på ett utsålt Stadsteatern i Stockholm. Trevligt nog visar det sig att entusiastiska åhörare lyssnar ytterst disciplinerat och varmhjärtat och att genrefria konstellationen har med sig egen ljudtekniker.
Termen ”meditativ eufori” har jag knyckt från skivrecensent. Man befinner sig på scen i cirka halvannan timma. Tar ingen paus, nöjer sig med att presentera några låtar och uttrycka tacksamhet över översvallande respons. Musiken kan delvis definieras som progressivt flöde av sångbara melodier. Dock inte någon heltäckande beskrivning då kontraster förekommer, liksom extatiska crescendon och underhållande instick. Somliga grunder är förinspelade i form av loopar och trumprogrammering. Wurlitzern med sitt typiska 70-tals sound och dovt murriga efterklang á la Supertramp, Donny Hathaway och Stevie Wonder är det instrument som trakteras mest. Jonas Kardyb visar sig vara en anmärkningsvärd trumslagare. Mycket filtklubbor, kantslag, successiva stegringar, trummande på sidorna, maracas, bjällror, vispar etc.
För mig som inte kände till deras existens blev konserten främst en hängivelse i stunden. Kan endast ge upplysningar om introducerade låtar. Tredje eller fjärde låt var sprillans ny, skulle släppas digitalt om en vecka. Efter cirka 50 minuter satte sig Svaneborg vid flygeln. Introspektivt solostycke fick efterhand sällskap av Kardybs subtilt uppbyggda stegring. Ingen aning om det handlade om lån eller slump. Men jag fick i två skilda episoder refränger i skallen. Dels This Must Be The Place (Naive Melody) av Talking Heads, dels Paul Simon´s Still Cray After All These Years. Låten påannonserad som den sista definieras genom dess högtflygande egenskaper, är således döpt till Orbit. Utvecklas till ett storstilat äventyr, som en korsning av Moby och Spiritualized.
För att använda Tyco Jonssons formulering kräver stämningen ett par extranummer. Maffigt repetitiva titellåten från albumet Over Tage framförs. Dyborg spelar över ett trumbeat i en underbart gungande komposition vars utsökta klang på klaviaturer ger gåshud.. Förförelsen fortskrider i en av duon instiftad tradition. På uppmaning deltar publiken i vissel-orgie. Rörande avslutning nära nog i paritet med vad Shai Maestro åstadkom i samma lokal fyra år tidigare.